KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA
Kapitel 38
Flamenco på Skandi’s
Vi pratade med musikerna som satt och spelade utanför Adrianos pizzahörna och en av dem, gitarrspelande Victor från Huelva på fastlandet, var intresserad. Vi kom överens om att Victor skulle spela några timmar om söndagarna, sent på kvällen, och gjorde upp om ersättning. Jag producerade reklamlappar som Adrianos och Victors vänner delade ut för att locka kunder. Vi var väldigt spända på hur det hela skulle avlöpa. Den första söndagen hade vi rätt många lyssnare, tack vare reklamlapparna. De flesta var fastlands-spanjorer, många var vänner till Adriano och Victor, och flera av dem hjälpte och uppmuntrade Victor med sång och handklappning. De följande söndagarna kom det nya kunder, men fortfarande inte speciellt många.
Men så plötsligt hade ryktet om våra flamenco-kvällar spritt sig och söndagskvällarna blev otroligt populära, framför allt bland fastlandsspanjorerna i området, många från Andalucía i södra Spanien, där flamencon har sitt ursprung. Terrasserna fylldes till den grad att vi inte kunde ta oss fram mellan gästerna. Victor var väldigt duktig på gitarr, men han gillade inte att sjunga. Däremot sjöng flera av gästerna gärna och riktigt bra och Victor bjöd upp dem på scenen där han ackompanjerade dem, medan den övriga publiken skötte hand-klappningen, dansade sevillanas och andra flamencodanser. Stämningen var fantastisk. Tyvärr varken såg eller hörde vi själva speciellt mycket för kommersen i baren var synnerligen livlig och sorlet öronbedövande.
Det gick åt så mycket dricka att baren nästan var helt tom på måndagarna. Ölgubbarna fördubblade plötsligt försäljningen till oss och ölflaskorna gick åt i så snabb takt att vi knappt hann kyla ner de som stod i backarna och som inte fått plats i kylarna. Adrianos pizzor gick åt. Ryktet om våra flamencokvällar nådde till och med andra delar av ön och vi var väldigt stolta över att vi, som skandinaver, hade lyckats med att locka till oss så många spanjorer. Många av flamencogästerna började besöka oss även andra dagar och blev stamkunder. Vi fick beröm för att vi var vänliga och tjänstvilliga och höll bra priser.
Det stora biljardbordet på terrassen var också mycket populärt bland spanjorerna och tack vare det hade vi alltid växel i kassan – ett problem som emellanåt var svårlöst, för man kunde gå till banken för att köpa växel och gå tomhänt därifrån. Vi förstod inte hur bankerna kunde vara så dåligt försedda. Biljardföretaget hjälpte oss många gånger ur knipan. Ett år då karnevaltåget skulle dra förbi och vi hade fullt upp i baren tog all växel slut – turisterna betalade gärna med sedlar – och i förtvivlan ringde jag spelföretaget.
”Ta det lugnt, vi kommer”, svarade Antonio, chefen.
Med risk att få böter anlände han en kvart senare och slängde in en påse växel genom luckan. Man fick på inga villkor stanna bilar på gatan som denna dag alltid var helt rensad från trafik och parkerade bilar. Företagarna kunde köra på vissa villkor.
”Det ligger hundratusen pesetas i påsen, du kan betala mig i morgon!” ropade han och sprang fort iväg, för polisen stod redan vid hans bil. Antonio litade på oss!
En ofta återkommande kvinnlig patient från Vintersol kom en dag under flamencoperioden in i baren.
”Vad kul att se dig igen!” sa Kjell. ”Det är ett tag sedan sist.”
”Ja, du vet, jag kommer inte så gärna till Skandi’s längre”, svarade hon.
Kjell undrade givetvis varför.
”Det är så mycket spanjorer här nuförtiden att jag känner mig som en utlänning.”
Ridå.
Victor var alltid försenad. Enligt fransmannen Francois Perier är ”punktlighet konsten att förutse exakt hur mycket för sent personen, som man har stämt möte med, infinner sig” och någon annan har konstaterat att ”punktlighet är ett okänt begrepp i Spanien”.
Kanarierna själva kommenterar att klockan tidigare aldrig var av någon större vikt i tillvaron på ön där solen, klimatet och det lugna livet inte ställde några krav på punktlighet. Det är en av orsakerna till att arkipelagen ofta har kallats ”bananrepublik”. Varför göra idag det som du lika väl kan göra i morgon eller övermorgon – eller nästa vecka?
Det finns många anekdoter om kanariernas förseningar och deras konsekvenser. En kanarie frågade en anställd på en tågstation i Schweiz: ”Ungefär vilken tid kommer fyra-tåget?” Varpå den anställde förargat svarade: ”Señor, här anländer inte tågen ungefär. Tåget anländer prick klockan fyra.”
En annan kanarie reste till England för att sälja frukter. Kanarien hade fått ett introduktionsbrev till en engelsk affärsman och ringde honom för att komma överens om en viss plats och en viss tid då de skulle träffas. Kanarien var en halv timme försenad – det var ju normalt – och engelsmannen hade gått. Kanarien ringde upp engelsmannen för att be om ursäkt och komma överens om en ny tid. Han fick ett torrt svar: ”Ursäkta mej, men jag kan inte kasta bort min tid på någon som inte respekterar den.” Han lade på luren och kanarien berättade att detta var en lektion han aldrig glömmer.
Vår gitarrist Victor kom den första tiden – nästan - punktligt till klockan tio, då han skulle börja spela. Sedan kom han allt senare och vi förklarade gång på gång för honom att gästerna sitter och väntar och vi får dåligt rykte då tiderna inte stämmer. "Det är klart, det förstår jag", sa han med stor inlevelse och kom lika sent nästa gång.
Vi hade en skylt ute på gatan om söndagens flamencokvällar med Victor från klockan tio. Det hände en gång att han uteblev helt och hållet utan att meddela oss. Efter det började jag ringa upp honom varje söndag, då klockan hade gått förbi tiostrecket, för att försäkra mig om att han var på väg. Varje gång var han precis på väg...
Victors flickvän Vicky från fastlandet hade flyttat till Tenerife och hon sjöng ibland till hans ackompanjemang. Hon hade en oskolad men fantastisk röst. En dag kom Victor och Vicki med förslaget att de skulle anställas som ett team och få mera betalt. Vi gick med på förslaget och stämningen blev om möjligt ännu bättre. Vi som stod bakom bardisken var totalt slut då vi lyckats köra ut de sista kunderna – som ogärna ville lämna baren trots att klockan var fyra eller fem på morgonen och arbetet väntade dem inom några få timmar. Fötterna värkte, det susade i öronen, golvet var oigenkännligt efter all dricka som spillts ut, där cigarettfimpar, cellofanpapper, tuggummi och aska fastnat. Vi ska inte tala om hur toaletterna såg ut och vilken stank som näsan fick stå ut med då man städade. Ölet var slut, whiskyn var slut, vodkan var slut och läsken var slut, men kassan var full – och det var vi också ibland, för kunderna ville gärna bjuda även oss. Ofta bad de enträget om en sista drink. ”Okej”, svarade vi, ”men det får bli en väldigt snabb en, för vi måste stänga.” Det var inte bara för vår egen skull, barerna skulle stängas en viss tid. Gick man över tiden fick man böter om polisen gjorde ett ovälkommet besök. Men spanjorerna häller inte i sig sina drinkar, hur ont om tid de än har, så för oss gällde det bara att stå där, trötta ända in i själen, och vänta ut dem.
Våra flamencosöndagar var speciella.
Våra kunder var också speciella, somliga positivt speciella och andra negativt. En mindre önskad gäst var mannen vi kallade ”Ärransiktet”. Förutom att han öppet rökte marijuana, vilket vi skarpt förbjöd, men ett förbud han kallt ignorerade, drack han kraftigt. En dag försökte jag köra ut honom från baren då han började bråka med en annan gäst.
”Rör mej inte, du har ingenting att säga till om för du är bara kvinna”, spottade han hånfullt ut.
Vår kanariske bartender, Josué, var en mycket diplomatisk person som avstyrde många bråk. Han lugnade ner Ärransiktet som gick, men han kom tillbaka följande dag och alla dagar därefter. Jag vägrade betjäna honom och för mej var han för all framtid luft. Det störde honom inte det allra minsta. Jag var ju bara kvinna...
Josué var också rädd för att polisen skulle slå till på grund av hash- och marijuanarökarna. Han hade hört om razzior i området. Han bad oss hänga upp stora skyltar med orden ”Det är strängt förbjudet att använda droger i denna bar”. Vi gjorde det omedelbart, men till liten eller ingen nytta. Då Kjell såg att någon eldade cigaretter underifrån, eller kände den söta specifika lukten, gick han ut till kunden och sade vänligt till att kunden fick gå ut på gatan med sin drog och sedan var han välkommen in igen. Många respekterade Kjells ord.
Helena Somervalli,
december 2006
Victor och Juan, en flamencosångare som sjöng hellre än bra men som fick publiken med sig
Victors flickvän Vicky, däremot, hade en fantastisk röst
Ett gäng kunder under en flamencokväll på Skandi's