Vi köper baren

Kjell hade jobbat i flera år som populär trubadur på Finlandsbåtarna, men musiker från östblocks-länderna hade blivit en allvarlig konkurrent till de svenska musikerna, kanske inte kvalitetsmässigt men väl prismässigt, så Kjell hade redan en tid varit lite bekymrad över framtiden. En femtioåring är inte så attraktiv på scenen, ansåg han.

Själv hade jag arbetat på kontor i över tjugo år som korrespondent, översättare och sekreterare. Tidiga morgnar, sena kvällar. Vi var väldigt förälskade och eftersom Kjell var borta hemifrån i långa perioder då han arbetade på Finlands-båtarna, så var jag också mogen för någonting nytt. Det var nu eller aldrig, det insåg vi, men skulle vi våga lämna vårt trygga liv? Och framför allt – skulle Kjell klara av att lämna sin då åttaårige yngste son, Fredrik, och inte träffa honom varje vecka? Min tjugofemårige son levde sitt eget liv i Helsingfors. Ett knappt år tidigare hade jag, till min stora glädje, godkänts som översättare av ett svenskt bokförlag, och det extrajobbet skulle jag sakna, men kanske det skulle kompenseras av andra glädjeämnen?

Vi skrev brev efter brev till mäklaren i Los Cristianos och bad att få svar på en mängd frågor. Hur fungerade det kanariska samhället i frågor som arbetstillstånd, licenser, skatter, deklarationer, boende? Vi tvekade, ena dagen var vi säkra på att detta ville och skulle vi göra, andra dagen tyckte vi att idén var helt omöjlig. Jag hade som tjugoåring bott i Madrid och Barcelona – och en kort tid i Puerto de la Cruz på Tenerife - och talade spanska flytande. Jag kände mej hemma i Spanien och hade njutit av många semestrar på Tenerife. Kjell hade också semestrat på både Tenerife, Gran Canaria och Lanzarote. Jag ville gärna ta den här utmaningen, men jag ville inte pressa Kjell, eftersom brytningen skulle bli mycket mera radikal för honom. Han måste själv komma fram till ett beslut.

”Vad tror du, Kjell, är vi heltokiga?”

”Med dina språkkunskaper, framför allt spanskan, och med min musik tror jag faktiskt att vi inte kan misslyckas. Tänk dej, en mysig liten skandinavisk bar, god svensk mat, personlig och bra service, levande kvällsunderhållning – vad kan gå på tok?” tyckte Kjell. ”Jag får väl ringa Fredrik varje kväll och sedan kan han komma på skolloven och besöka oss.”

I maj hade beslutet mognat, vi hade förhandlat om ett lägre pris på baren, och vi flög till Tenerife och skrev på köpekontraktet, betalade hand-penningen och öppnade ett bankkonto. Det pirrade i magen av nervositet. Ett helt nytt liv väntade. Hur skulle det gå? Vi stannade bara några dagar och hade inte packat ner några varma kläder. Det kunde inte vara kallt på Tenerife i maj, ansåg vi. Fel, det var det, och dessutom regnade det, så vi frös ordentligt. Då vi reste hem efter vårt korta besök var vi både lyckliga och oroliga, förutom att vi hade blivit förkylda. Hade vi gjort rätt?

”Ni är inte kloka!” utbrast vänner och grannar med något av både beundran och avundsjuka i rösten. ”Hur vågar ni?”

”Va’ kul! Nu får vi någon att komma och hälsa på där nere i sol och värme!” kommenterade många av våra bekanta. Även om våra närmaste släktingar tyckte det var tråkigt att vi skulle flytta så långt bort fick vi ändå stöd och uppmuntran av de flesta. Fredrik tyckte det skulle bli jättespännande att hans pappa skulle bli barägare på Tenerife. Hans stora bruna ögon lyste: ”Då får jag äta så mycket glass jag vill!”

 

 

 

KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA

Kapitel 4

 

   Kapitel 1

   Kapitel 2

   Kapitel 3

   Kapitel 5

 

   

 

Helena Somervalli,

oktober 2006