”Har ni någon bar till salu?”

I februari 1993 åkte vi på en två veckors semes-terresa till Los Cristianos tillsammans med åtta-årige Fredrik och, som så många gånger tidigare, pratade vi en dag lite löst om hur det skulle vara att flytta till Tenerife. Kanske vi skulle kunna köpa och driva en bar?

”Det skadar inte att fråga”, bestämde Kjell. ”Vad tycker du Fredrik?”

Han tyckte det lät häftigt.

Följande dag, på hemväg från mataffären, med händerna fulla av plastkassar och kropparna oljiga efter strandbesöket innan, passerade vi en engelsk mäklare och i en stundens ingivelse klev vi in genom dörren.

”Har ni någon bar till salu?”

Mäklaren, Nigel, tittade begrundande på oss och svarade dröjande: ”Kom in på lördag så kan vi prata, här har ni några papper med barer till salu som ni kan studera under tiden.” Hans min sade tydligt: “Dom där ser jag aldrig mer”.

På lördagen anlände vi nyduschade och fräscha. Pappren innehöll ingenting som väckte vår köplusta, men Nigels kollega kom med en intressant kommentar: ”Glöm inte Skandi’s bar som är till salu!” Baren låg alldeles nära mäklarbyrån i affärskomplexet San Telmo i Los Cristianos, så vi gick dit allesammans och pratade med de dåvarande ägarna, svenska Kajlin, och hennes engelske man, Ken, ett sympatiskt par. Fredrik bjöds på en mjukglass och vi vuxna bjöds på var sitt glas vin.

Baren, som var den näst sista lokalen på gatu-nivå i ena ändan av det stora affärskomplexet, var en liten lokal, målad i gråblått och rosa, på 36 kvadratmeter med två minitoaletter, en terrass som vätte ut mot havet med sju små bord, och ett litet område på framsidan som också kunde utnyttjas. Grannen i hörnet mot gatan var en pytteliten mäklarbyrå och bakom mäklarbyrån, intill Skandi’s terrass, låg en liten pizzeria som drevs av en italienare med sin fru.

Det är verkligen tur att man inte kan se in i framtiden. Vi skulle senare bli italienarens terroroffer.

Grannen på andra sidan lokalen, österrikiskan Bruni, sålde kläder i sin butik och utnyttjade inte sin terrass, så vi skulle få lov att ställa bord och stolar på den också. Ovanpå Skandi’s låg ett populärt italienskägt diskotek, Casablanca. Ett litet hörn bakom bardisken användes som kök, där Kajlin stekte crêpes och köttbullar och annat smått och gott.

Det bästa med baren var ändå den vidunderliga utsikten, för havet sträckte sig blått och oändligt framför oss och horisonten bröts endast av grannön La Gomeras disigt massiva silhuett. Vi blev betagna. Vi såg inte alls hur sjabbig, sliten och dåligt utrustad baren egentligen var. För oss tedde den sig som ett mysigt litet paradis på en paradisisk ö. Den hade ingång från Avenida de Suecia, ”svenska gatan”, ett perfekt gatunamn för vår blivande verksamhet.

Kort därefter reste vi hem till Sverige – nu med ett nytt mål i livet. Vi ville ha Skandi’s - eller?