”Vi blev med bar”

Jag mötte Kjell den sjunde juli 1988 klockan åtta på kvällen. Min kollega Marja och jag var på hemresa till Helsingfors efter en kort semestertur till Stockholm. Vi reste med Mariella och återvände med Olympia, Viking Lines två färjor som dagligen färdades mellan Stockholm och Helsingfors. Vi var båda anställda på Nokia Data, som höll på att köpa upp Ericssons informations-avdelning, och vi besökte ofta Stockholm i arbetet. I egenskap av VD-sekreterare hade jag blivit ombedd att flytta till Stockholm på hösten tillsammans med integrationsgruppen för köpet och hade accepterat.

”Vad säger du om en aperitif i baren före middagen, Marja?” frågade jag då vi hade installerat oss i våra respektive hytter på Olympia.

En bra idé, tyckte hon och vi styrde stegen mot baren. Redan en bit därifrån hördes skön musik och då vi kom fram såg vi två svenska musiker - Kjell och Rune stod det på affischen utanför - stå och underhålla gästerna. Rune är en skicklig gitarrist, men det var Kjells varma och säkra sångröst som fascinerade mej från första tonen jag hörde, och då jag såg honom var jag såld. Lockigt gråsvart hår som stod som en sky kring huvudet, - jag visste inte att det var perma-nentat - olivfärgad hy, varma gråblå ögon, välansad mustasch, snyggt klädd i smoking och fluga. Våra ögon möttes och jag såg med en rysning av föraning att hans blick blev intensiv då han såg mig, för kvällen klädd i en helgrön tvådelad klänning. Jag vågade knappt titta på honom därefter. Hans ögon brände och hans varma röst fyllde upp hela rummet.

Efter en god middag i restaurangen återvände Marja och jag till baren. Jag visste inte att Kjell letat febrilt efter ’tjejen i den gröna klänningen’ under en paus. Under nästa paus kom han fram till bardisken och undrade artigt om han kunde få bjuda mej på en drink i hytten efter avslutat jobb – han skyndade sig att tillägga att han som anställd inte var tillåten att sitta i baren och att Marja naturligtvis var lika välkommen.

Det var inledningen till ett förhållande som några år senare ledde till äktenskap och ett nytt liv på Tenerife. Jag var frånskild med en vuxen son, men Kjell var gift och hade, förutom sina två vuxna barn med sin första hustru, det treåriga sladdbarnet Fredrik med sin andra hustru. Det var ohyggligt svårt för honom att lämna sonen. Tre år och många tårar senare flyttade vi ihop, då Kjells svåra skilsmässa från Fredriks mamma var överstånden. Under de tre åren hade Kjell sju gånger försökt lappa ihop sitt trasiga äktenskap, sju gånger hade han misslyckats, sju gånger hade mitt hjärta brustit och sju gånger hade det lappats ihop igen.

Kjell är idag, år 2006, pensionerad musiker – även om han fortfarande uppträder ibland. Jag har ännu några år kvar till pensionsåldern. Vi bor i ett lugnt och vackert område på sydsidan av Tenerife, fem kilometer från turistorten Los Cristianos, 350 meter över havet. Vi har en underbar utsikt mot havet som glittrar långt nere och mot bergskammar som ritar silhuetter på himlen. Ett av bergen har formen av en manlig profil i halv-liggande ställning med hög panna, ögonbryn, en ensam tall som bildar ögonfransar, rak näsa och skägg. Palmbladen runt om oss viskar i vinden, koltrastarna sjunger sina oändligt vackra drillar redan i januari, i lavastenmuren runt vår trädgård bor ett stort antal ödlor, vår hund av rasen ”cocktail” – det låter trevligare än byracka – får vår oreserverade kärlek och min papegoja på terrassen – en grön skata, enligt Kjell; häll lite klorin på dem så kommer den svarta färgen fram - försöker högljutt konversera med släktingarna utanför; förvildade papegojor, duvor, hökar, koltrastar, svalor, härfåglar och en mängd olika småfåglar. Ljudlöst uppe i skyn svävar de respektingivande enorma örnarna och gamarna som örnparken ett par kilometer ovanför oss släpper lösa under sina shower. Min papegoja blir livrädd och hukar sig ner om rovfåglarna kommer inom synhåll.

”Hur kom det sig att ni flyttade till Tenerife?”

Det var standardfrågan som fick vårt standardsvar: ”Vi blev med bar!”