”Skandi’s socialkontor”

Vi tyckte det var underbart att iaktta våra kunder från vårt revir bakom bardisken. Som bartender har man många ansikten men man är kanske först och främst socialarbetare. Många frekventerar sin favoritbar för att de känner sig hemma och trivs där och har någon att prata med. Vi lärde oss att då en kund kommer in i en bar är snabb ögon-kontakt det viktigaste. Kunden ser att han/hon har noterats. Sedan bör kommunikationen mellan kund och bartender ske på kundens villkor: vill han prata så ska man lyssna. Ett sympatiskt öra kan ge en lång kund/bartender relation. Skandinaverna och engelsmännen ville gärna prata med oss och alla ville veta vad som hade fått oss att ta steget att flytta till Teneriffa, och därifrån gick pratet vidare till allt mellan himmel och jord. Spanjorerna ignorerade oss så snart de fått sin beställning. Vi var luft för dem. Utländsk luft.

Vi blev också ett uppslagsverk som skulle veta allt om allting.

”Kjell, du som vet allting, kan du säga mej vilken bilfirma jag ska anlita för att hyra bil.”

”Helena, du som vet allting, vilken medicin ska jag köpa mot magont?”

Vi hjälpte och gav råd så gott vi kunde. ”Skandi’s social-, informations-, rådgivnings-  och över-sättningsbyrå”, brukade Kjell svara då telefonen ringde.

Som nya barägare kunde vi inte veta att vi skulle komma att uppleva många människoöden där vår lilla bar spelade en viktig roll som samlingspunkt för människor i olika åldrar och av olika nationaliteter. Par skulle bli ihop, en del förhållanden skulle hålla och andra brista. Vi skulle få många nya vänner och vi skulle också komma att mista vänner som lämnade jordelivet. 

”Hej Kjelle, hur har ni det i värmen? Är det stressigt? Behöver ni hjälp?” Kjells kusin Ulla ringde från Bollebygd. Jag hade träffat Ulla och hennes man Nils-Eric en gång tidigare, då de överraskande kommit till Kjells 50-årsfest. De är två underbara människor. Nu undrade Ulla om vi behövde hjälp i baren. Hennes dotter Therese hade arbetat som kallskänka och var duktig på att laga mat. Hon hade kommit hem från en längre vistelse på Cypern och var utan jobb. Anette och Patrik var på väg att lämna ön och vi tyckte det lät som en utomordentligt bra lösning. Therese anlände i slutet av november och var mer än välkommen att ta över matlagningen – jag hade ganska snart insett att kockjobbet inte var mitt gebit. Hon tog genast tag i köksarbetet och maträtterna blev mångsidiga och vackert upplagda. Jag lärde mej mycket av henne. Hon var en ung och söt skandinaviska med vackra ögon och ett långt och tjockt blont hår, vilket innebar en markant ökning av den manliga kundkretsen. Hon var också duktig på att blanda drinkar och cocktails.

Vår cocktail- och drinkmeny var rejält tilltagen. Jag hade skrivit in några roliga citat om drickandets vådor på olika språk och de väckte stor munterhet bland gästerna, som till exempel återställaren ”Sjökaptenens special” som fick det stackars bakfulla huvudet att skåda himlen genom hålet som öppnade sig i taket, Alexander Woollcotts ”jag måste dra av mej de här våta kläderna och kliva in i en torr Martini” och Cervantes’ ”jag dricker närhelst det finns en anledning därtill, och stundom även när det inte finns någon anledning”. Det visade sig så småningom att det mest var skandinaver som drack cocktails. Engelsmännen har sin egen cocktailkultur. Det som gäller internationellt gäller inte i England. Ett litet exempel är Black Russian som enligt originalreceptet består av två tredjedelar vodka och en tredjedel kahlua som skakas med is och serveras i ett lågt glas. Engelsmännen såg förvånade ut då vi oskyldigt undrade om de ville ha sin Black Russian serverad på det internationella eller det engelska sättet: ”Vad menar du, alla vet ju att Black Russian görs på vodka, Tía María och Coca-cola?” undrade kunden förnärmat. Cocktailbibeln, som talade sitt tydliga språk, plockades fram och kunden beställde lite surt sin engelska version av drinken.

Therese bodde den första tiden hos oss och vi kände ansvar för henne. Hon var utåtriktad och hade lätt för att få vänner. Bara några dagar efter att hon anlänt började hon besöka nattbarerna efter avslutat arbete och min nattsömn blev lidande. Då klockan blivit sex på morgonen och Therese ännu inte kommit hem satte sig min fantasi i rullning; det har hänt henne någonting; hon har säkert blivit kidnappad, och så vidare. ”Sov nu”, sa Kjell sömnigt då jag undrade om vi inte var tvungna att bege oss ut för att leta efter henne. Så kom hon så småningom insmygande, lätt gnolande på någon diskomelodi och på gott humör. Jag fick i varje fall sova ett par timmar.

Hon hittade snart en liten lägenhet som hon hyrde och jag slapp vaka om nätterna. Hon var ju faktiskt fullvuxen.

Vi brukar säga att Therese föddes tio minuter för sent. Det var helt omöjligt för henne att någonsin komma i tid till jobbet. Med andan i halsen kom hon, tio minuter för sent!