Vi flyttar till Tenerife          

Nu kunde vi resa. Vi bokade flygbiljetter till en dag i slutet av september år 1993, Stockholm – Madrid – Tenerife, och pratade med SAS om bagaget, för vi skulle ha en övervikt på sextio kilo. Eftersom vi flyttade, behövde vi inte betala för övervikten. Kjell hade lagom inför resan dragit på sig en lunginflammation så jag hade ensam skött det mesta av packandet.

Fyllda av spänning satt vi på planet och planerade. Vi hade fått en kopia på Skandi’s meny och på basen av den hade jag i god tid skrivit menyer på svenska, finska, spanska och engelska i glada färger och med skojiga bilder. Hemma på Djurö satt vi om nätterna i trädgården och planerade hur vi skulle göra. ”Där står du och lagar god mat och jag spelar och sjunger för gästerna. I pauserna blandar jag till goda drinkar. Kunderna kan inte annat än trivas”, sa Kjell och jag höll med. Vi såg enormt fram emot vårt nya liv. Det skulle bli arbetsamt, det hade vi klart för oss – Kjells exhustrus nye sambo visste inte vad han talade om då han surt påstod att han förstod att Kjell ville ha lite ”lullull” på gamla dar.

I Madrid bytte vi från utrikesflyg med SAS till inrikesflyg med Iberia.

”Vänligen visa kvittot på övervikten!” sa damen bakom datorn uppfordrande.

Den tjänstvillige SAS-funktionären hade inte informerat Iberia om övervikten. Jag förklarade nervöst hur det låg till och damen bakom disken konstaterade missnöjt att det kanske inte fanns möjlighet att ta med vårt bagage. Hon tryckte på sina knappar på datorn och vi väntade spänt.

”Det får gå den här gången, men nästa gång ska ni se till att vi också får reda på en så här viktig sak!” Vårt ödmjuka tack kom ut på en djup suck av lättnad.

Under tiden vi väntade på våra visa hade vi fört en livlig korrespondens med Nigel, mäklaren, som beklagade dröjsmålet och säkert oroade sig över att affären skulle gå i stöpet och att han skulle mista sin kommission. Han drog säkert en lika stor suck av lättnad som vi då pappren äntligen blev klara. Han mötte oss på Tenerifes södra flygplats, Reina Sofía, och körde oss till ett hotell. Dagen därpå betalade vi den resterande summan och blev ägare till Skandi’s Bar.

Innan vi öppnade baren tog vi kontakt med en för vår verksamhet synnerligen viktig person, bokföraren Francisco, som skulle sköta all pappersexercis och göra oss lagliga. Vi tyckte det var oerhört viktigt att starta ett eget företag i ett främmande land på ett helt och hållet lagligt sätt och till det behövde vi en person som kände till landets lagar och förordningar och visste vad som skulle göras och hur det skulle göras. Det första han gjorde var att be om ett större antal pesetas. Vi betalade utan knot. Det krävdes en mängd olika tillstånd och licenser för att få driva en bar, stor eller liten, på Tenerife. Vi hade också förstått att myndigheterna tog god tid på sig att utfärda tillstånden, men att man kunde driva sin verksamhet då man väl ansökt om dem. Vi skrev snällt på det ena papperet efter det andra och litade på Francisco. Han kom från en aktad kanarisk familj och väggarna i hans kontor var fulla av diplom. Så skenet kan bedra!

Vi hittade snart en studio som vi sedan hyrde för en månad medan vi letade efter en permanent bostad närmare baren. Kjells gode vän Bengt från Stockholm och hans hustru Eva hade bott sedan några år på Tenerife och de hjälpte oss med mycket. Eva såg till att vi fick vår första hyrbil till ett vettigt pris och senare, då jag fått min ”residencia”, arbets- och uppehållstillståndet, - Kjell fick av okänd anledning vänta ännu ett år på sin residencia – hjälpte hon oss med köpet av en sex år gammal Renault, som troget tog oss på våra köprundor och andra rundor i flera år. Ibland var bagageutrymmet så fyllt av varor att framdelen av bilen pekade upp mot himlen och bakdelen släpade nästan i marken. Bilen var väldigt välbehållen för den hade för det mesta stått i ett garage hos sina förra ägare, ett äldre par från Liechtenstein. Nu stod den parkerad ute i solskenet och det dröjde inte länge förrän textilfodret i taket började släppa. Vi satt länge med en hängmatta på våra huvuden innan vi tog bort fodret helt.

Vi kallade bilen kärleksfullt vår Rolls-Renault.

 

 

KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA

Kapitel 6

 

   Kapitel 1

   Kapitel 2

   Kapitel 3

   Kapitel 4

   Kapitel 5

   Kapitel 7

   

 

Helena Somervalli,

oktober 2006