Vi öppnar vår lilla bar 

Ken berättade stolt att han och Kajlin hade gjort en grundlig storstädning i baren innan de lämnade över den till oss. Efter vår egen grundliga stor-städning var den så gott som ren. Min gamla symaskin kom väl till pass då jag sydde nya borddukar till de sju borden, men den protesterade efter fyra dukar med att puffa ut ett stort rökmoln ackompanjerat av en hård smäll. Då förskräckelsen lagt sig hällde Kjell lite olja i den och sedan fortsatte den snällt. Vi köpte grönväxter som piffade upp terrassen. Lite smygträning i drink-blandning och matlagning och så var vi redo att ta tjuren vid hornen. Vi handlade mat och dricka i mängder. Kjell njöt då han jämförde priserna på alkoholvaror – och de flesta andra varor - med priserna i Sverige. Han älskade att handla till baren. “Titta här, en hel vagn fullastad med sprit, i Sverige skulle du inte få en låda rom en gång för samma pris!”

Vår första kund steg in genom dörren och jag vände mej nervöst emot henne med ett välkomnande leende på läpparna. Hon köpte ett paket cigaretter och gick ut. Något av en anti-klimax. Sedan droppade en och annan kund in och tog någonting att dricka och så småningom också någonting att äta. Orutinerade som vi var, var vi tacksamma över att kundtillströmningen var seg. Vi öppnade baren i början av oktober, en lugn tid turistmässigt. Men det fanns gånger då stressen var nära panikgränsen: jag hade en beställning från ett bord på fyra crêpes – och kunde bara steka en i taget i den speciella och väl inarbetade stekpannan – då en pappa kom in med sin son och beställde åtta crêpes att ta med sig. Samtidig stod Kjell och pressade färsk apelsinjuice till fyra kunder vid ett annat bord – en apelsin i taget. Där stod vi och stekte och pressade och svettades och stressade. På den tiden, då vi var utan erfarenhet och orutinerade, hade vi gärna varit tvehövdade utomjordingar med fyra händer var. På något underbart sätt klarade vi oss ändå utan större katastrofer. Det jobbigaste, i början, var egentligen att ta betalt. Det kändes genant, vilket visar vilka noviser vi var.

Vår matsedel var i ambitiösaste laget med tanke på ”kökets” storlek: pannbiff med stekt lök, potatismos och lingon, kycklingbröst i citron-pepparsås, fläskfilé i rosépepparsås och biff à la Rydberg, bland annat. Dessutom hade vi en mängd smårätter som sandwichar, omeletter, fyllda crêpes, våfflor och, naturligtvis, både engelsk och skandinavisk frukost. Vi insåg snart att vi måste skära ner på menyn. Den engelska frukosten, med sina korvar, bacon, stekta ägg, pommes frites och bönor, åkte först ut, för den tog upp en massa tid för i stort sett inga pengar, för priset måste hålla samma nivå som andra barer i området, och den engelska frukosten var det billiga lockbetet som gjorde att kunderna kom in och sedan lockades att köpa annat därtill. Dessutom lade den beslag på alla tre lågorna på spisen. Andra lika olönsamma och, i våra ögon, oaptitliga rätter, som till exempel bönor eller pommes frites på rostat bröd, raderades raskt bort. Baren hade en frys och jag började laga maten i förväg och frysa ner den portionsvis, för det blev snart omöjligt att tillreda den à la minute. Om vi hade kunder vid två bord var jag upp över öronen sysselsatt. Min organisationsförmåga och tids-planering vad gällde matlagning befann sig på spädbarnsstadiet - och stannade där.

De flesta morgnar vaknade vi till strålande solsken och klarblå himmel. Nedanför barterras-sen bredde havet ut sig i sin långa linje som ibland smalt ihop med himlen så att himmel och hav blev ett. Vågorna kluckade mot stranden. Turisternas glada sorl från strandpromenaden hördes svagt. Solnedgångarna tog andan ur oss och våra kunder föll i trans då de tittade ut mot kvälls-havet. Himlen brann och molnen som hängde över horisonten färgades i alla tänkbara nyanser av brandgult, orange, purpur, rosa och lila, medan de flöt fram i ständigt nya former och utgjorde ett skådespel av oändlig skönhet. Vi stod ofta tysta och njöt av solnedgången, vågskvalpet och den varma luften som drog genom baren. Vi var väldigt lyckliga. Då vi hade tid promenerade vi makligt bland turisterna och kunde knappt fatta att vi hade det så bra: få bo året om i sol och värme, driva en egen liten barrörelse, äta och dricka gott och billigt, njuta av de mäktiga landskapen var man än befann sig – och få vara tillsammans!

Det var visserligen inte så ofta vi kunde gå makligt omkring och njuta, för vi hade långa arbetsdagar.

Då vi fattade beslutet att flytta till Tenerife visste vi att vi skulle bli tvungna att jobba hårt för att få verksamheten att bära sig. Vi hade ändå inte räknat med så långa arbetsdagar; baren öppnades klockan elva, men före det skulle den städas, inköpen skulle göras och allt ställas i ordning. Vi kom aldrig i säng förrän långt efter midnatt, så vi sov tills vi var tvungna att gå upp för att hinna med allt. Sedan var resten av den vakna tiden mest jobb. I början ofta dödande tråkigt, då inga kunder visade sig. Ändå måste man stå där och vara beredd, för när som helst kunde en kund dyka upp. Ibland tog jag en bok med mej för att få tiden att gå, men det var svårt att koncentrera sig, för varje människa som närmade sig baren var en presumtiv kund.

”Barjobbet skulle vara ett paradis – om det inte vore för kunderna”, sa Kjell ofta med glimten i ögat.