Skrämselhicka

En dag i veckan, tisdag, hade vi stängt för att vila upp oss, men oftast blev vi ändå tvungna att jobba även den dagen, för baren skulle storstädas, en frys skulle avfrostas, en toalett hade fått stopp, oljan i fritösen skulle bytas, räkningar skulle betalas och så vidare. Varje natt då vi stängt baren räknade vi kassan. Den första tiden var ekonomiskt katastrofal: ”idag gick vi bara sjutton-tusen pesetas back”, kunde Kjell hurtigt konsta-tera. Det skulle ta lång tid innan dagskassorna gick på plus.

De dagliga inköpen tog alltid mera tid än jag räknat med och varje morgon sprang jag med andan i halsen och svetten rinnande från närbutiken Venezuela, där jag handlade färskvaror som frukt och grönsaker och skinka och ost till våra sand-wichar som var otroligt populära. Mina armar blev allt längre ju tyngre kassar jag bar. Köttmästaren i närbutiken, Pablo, såg bra ut och han kom ibland till baren tillsammans med sin eldigt vackra flickvän som, enligt Pablo, kom från en mycket förmögen familj som inte såg en kötthandlare som en lämplig svärson. Den röriga lilla affären Suecia, som drevs av en tandlös, sur och misstänksam gumma som vi kallade ”häxan”, besökte vi endast då allt annat var stängt, för i sin enorma snålhet satt hon vid kassaapparaten ibland till sent på natten. Större inköp gjorde vi i ”cash and carry” affärer.

Våra kunder var av olika nationaliteter, mest britter till att börja med, förutom de få skandinaver som befann sig i området, men även tyskar, holländare, belgare och någon enstaka kanarie. Skandinaverna anlände i november i större skaror. Om kvällarna passerade en mängd unga vackra långbenta och lättklädda tjejer vår bar på väg till det populära diskoteket Casablanca, som låg precis ovanför baren, och Kjell, som tillbringade mycket tid vid den stora fönsterlösa luckan som vätte mot gatan, konstaterade med ett förnöjt leende och glittrande ögon att han hade öns bästa utsiktsplats.

Våra två första stamkunder var Anette och Patrik, två svenska ungdomar som hade seglat från Sverige till Tenerife i en liten Vega och skulle så småningom segla vidare till Karibiska övärlden. Anette var en synnerligen pigg och rar liten tjej med blå ögon och blont hår. Hennes bror Patrik, som var mera inbunden, satt för det mesta vid ett bord och skrev flitigt. Vad han skrev fick vi aldrig veta. Anette nappade genast på vårt anbud om några timmars jobb i baren och hon blev en stor hjälp. Hon verkade ha ett oändligt tålamod som näst intill ingenting kunde rubba, men en dag då ingenting gick som hon ville och kunderna satt och väntade på mat, utbrast hon – helt lugnt: ”Nej, nu trooor jag att jag blir nervös.”

Anette och Patrik seglade vidare till karibiska övärlden i mitten av november. Vi önskade dem lycka till och hoppades få se dem igen. Vi hörde några år senare att Anette hade gift sig i Sverige och fått barn, men ett vykort från Karibiska övärlden, där de berättade att seglatsen hade gått fint, var den enda kontakten vi någonsin mer hade med dem.

En dag beslöt vi ta var sin privata livförsäkring. Försäkringsbolaget vi valde låg nära baren. Vi betalade premierna och kände oss genast tryggare. Vi gick tillbaka till baren, som vi stängt tillfälligt, och Kjell bryggde kaffe. Han stödde sig med ena handen på det låga kallskåpet för dricka och lade locket på den höga kaffebryggaren av metall. Jag stod med ryggen mot Kjell och hörde plötsligt ett fruktansvärt brak. Då jag vände mig om stod Kjell likblek och skakade.

”Vad hände?” frågade jag förskräckt.

”Kannan föll i golvet för jag fick en elektrisk stöt och fastnade i locket”, svarade Kjell matt. ”Tack och lov slog säkringen av.”

Vi blev grundligt uppskrämda och, då Kjell återhämtat sig, tog vi kontakt med en elektriker.

En gång om året avlusades baren med starka giftlösningar. En måndag natt några dagar innan vi tog försäkringen hade ”José kackerlacksmördaren”, som vi kallade honom, förgiftat hela baren, för att ta död på alla eventuella små kryp, och flyttat på skåp och kyldiskar för att komma åt alla hörn. Det luktade fruktansvärt i flera dagar! José använde inget skydd för mun och näsa, men han påstod sig vara immun och han gick på regelbundna läkarkontroller, men han måste ändå ha befunnit sig i ett ständigt rus av de starka gifterna.

Det visade sig att då José flyttade på kallskåpet av metall hade elsladden till kaffebryggaren hamnat i kläm och gummiskyddet hade slitits av. Det kunde ha gått illa – och det ironiska var att vi precis hade tagit vår försäkring, som vi till all lycka inte behövde utnyttja den gången.