Mera byråkrati

Vårt nästa smakprov på den spanska byråkratin fick vi på Reina Sofía, flygplatsen på södra Tenerife. Vi hade flygfraktat en del av vårt bohag. Bland annat hade vi skickat ner min splitternya datorutrustning – det var inte tillåtet enligt spansk lag att tullfritt importera ägodelar som man ägt mindre än sex månader – och Kjells stora musikanläggning och instrument. Sammanlagt vägde lådorna ett halvt ton.

Vi kom fram till flygplatsen med flygfraktsdoku-menten som vi fått med posten och gick först till Iberias lucka där vi köade i en kvart. Väl framme fick vi höra att vi måste ha en så kallad ”Dua de Aduana”, ett dokument utfärdat av en tullagent, för att få ut en så omfattande försändelse.

”Jaha, var kan vi hitta en sådan?” undrade jag.

”Gå över på andra sidan ingången, där finns flera tullagenter”, svarade tjänstemannen vänligt.

Vi klev in på första bästa kontor med ”Agente de Aduana” på dörren och, efter att ögonen hade börjat urskilja skuggor av personer i rummet genom all tobaksrök, undrade vi om vi kunde få hjälp. Det fick vi, och förhållandevis snabbt dessutom. Agenten fyllde i pappren på en gammal mekanisk skrivmaskin som stod på ett litet hjulförsett bord och som han attackerade med våldsam kraft med två fingrar – då han inte skrek ut svar på frågor från andra kunder eller talade i telefon, eller sprang ut ur rummet på något oklart ärende, eller korrigerade ett skrivfel på alla fem karbonkopiorna, eller tände en cigarett.

Vi fick våra papper, betalade tullagenten och sedan skulle dokumenten godkännas och stämplas av Cabildo, Tenerifes regering, – alla öar har sin egen Cabildo - som också skulle kolla innehållet i lådorna. Vi lotsades iväg till rätt lucka i en annan del av byggnaden av den vänlige men stressade tullagenten. Med Cabildos representant, en ung kille, sprang vi iväg till lagret – klockan närmade sig två och då stängdes lagret för dagen – och han började med att öppna för vår del ”fel” låda, min nya dator.

”Jaha, här har vi en splitterny dator”, konsta-terade han efter att professionellt ha kollat kontakterna på datorns kablar som var helt oanvända och skinande rena.

”Jag har haft den i så där åtta månader”, svarade jag med hjärtat i halsgropen.

”Den är helt ny”, konstaterade han lakoniskt och gick vidare till nästa låda, som var en del av Kjells gamla musikanläggning. Han spärrade intresserat upp ögonen och slog om till ett annat röstläge, och då han hörde att Kjell är musiker blev han vår bror och bäste vän, för det visade sig att han var musiker på fritiden, så han och Kjell fick plötsligt massor att prata om. Sedan brydde han sig varken om min dator eller resten av lådorna. Han stämplade pappren, önskade oss lycka till och lovade komma och hälsa på oss i vår bar och ta sig en ”copa”. Det gjorde han några månader senare.

Med Cabildos stämpel kunde vi återvända till Iberias lucka och få deras stämpel på pappret som gav oss tillstånd att hämta ut lådorna. Vi fick våra ägodelar bara någon minut innan lagret stängdes. Vi hade tillbringat fem timmar på flygplatsen och blivit väl omhändertagna och vänligt bemötta överallt. Så är det inte alltid.

Då detta hände låg tullagenternas, flygbolagens och Cabildos kontor samt lagerlokalen i bottenvåningen av flygplatsen Reina Sofia. Idag finns det en ny kontorsbyggnad och nya lagerlokaler en bit bort från själva flygplatsen och procedurerna har datoriserats. Trots det tar det nästan lika lång tid att få ut en flygfrakt. Det behövs lika många stämplar som förr och man måste fortfarande springa mellan olika byggnader för att få dem.

Spanien är stämplarnas förlovade land och ju fler som hänger på den lilla stämpelkarusellen på bordet desto viktigare position i firman har den anställda vid bordet.