Fredriks första besök

Lägenheten vi bodde i då Therese kom till Tenerife låg på fjärde våningen i ett hus utan hiss ett femtiotal meter ifrån baren. Vi behövde tvätt-maskin och köpte en som leverantören blev tvungen att släpa upp fem trappor, i den ytterst smala trappuppgången, till takterrassen, där ett utrymme hade inretts speciellt för invånarnas tvättmaskiner. ”Jag ska komma ihåg den här adressen, hit levererar jag aldrig mer någon tvättmaskin”, muttrade han surt.

En månad senare fick vi hyra en lägenhet tvärs över gatan från baren med vardagsrum med kök, två sovrum, två badrum och en stor balkong som vätte ut mot havet och baren. Där fanns redan en tvättmaskin men vi tog med oss den nyinköpta maskinen som vi nu blev tvungna att själva släpa bort från takterrassen. Det var lättare ner än upp! Där bodde vi i nästan två år. Det var bekvämt att ha kort väg till jobbet och samtidigt kunna hålla ögonen på baren då vi inte var där. För mej var det en underbar känsla att äntligen slippa kalla tidiga vintermorgnar och mörka kvällar på busshållplatser och tunnelbanestationer. Under alla mina år i Finland och Sverige hade jag haft lång väg till arbetet och varit tvungen att gå upp i ottan – jag är inte morgonmänniska – och kommit sent hem. Nu var dygnsrytmen en helt annan.

Denna höst kom Kjells då åttaårige son Fredrik ensam och hälsade på för första gången. Han tyckte fortfarande det var jättespännande att pappa hade en egen bar. Han såg viktig ut där han kom vandrande hand i hand med flygvärdinnan på flygplatsen och sedan flög han in i sin pappas famn. Han väntade otåligt på att få vara med och öppna baren.

”Kan jag få sälja glass?” undrade han med sina stora tindrande bruna ögon då Kjell rullade ut en av våra två glassmontrar.

”Sälj du glass, gubben, ta en hög pall och sätt dig vid montern”, svarade Kjell.

Fredrik såg lyckligt viktig ut där han satt och spejade efter kunder.

”Varför kommer ingen och köper?” undrade han besviket efter fem minuter. Det dröjde inte många minuter till förrän tålamodet tröt och hans karriär som glassförsäljare tog slut. Han ägnade sig helhjärtat åt att äta glass istället.

Avskedet från Fredrik på flygplatsen efter hans första besök denna korta vecka var speciellt svårt. Kjells ögon var blanka då han följde planet med blicken som förde sonen till Sverige och han tänkte med tungt hjärta på de långa månaderna som skulle gå innan de kunde träffas på nytt.

Fredriks två favoritmaskiner, glassmontrarna, och kyldiskarna, kylskåpen och frysen drog en hel del el. Spisen hade gaslågor. Numera dras elräk-ningarna från kontot eller betalas via internet. Vår första elräkning till baren kom med posten från Santa Cruz. Det hade tagit den hela två veckor att resa åtta mil och då vi fick den, en fredag, hade betalningstiden förfallit två dagar innan. Vi ilade till elbolagets kontor för att betala, men kontoret hade stängt två minuter innan vi hann fram. Vi oroade oss för att strömmen skulle stängas av till veckoslutet, men så blev det lyckligtvis inte. Vi hade då ännu inte lärt oss att ingenting sker så snabbt på Tenerife. Det första vi gjorde tidigt på måndag morgon, trötta efter en sen natt, var att besöka elkontoret, där vi fick köa en bra stund innan vi kom fram till luckan.

”Vi fick inte elräkningen förrän två dagar efter sista betalningsdag”, sa jag till killen i luckan.

Han tittade frågande på mej.

”Vi var oroliga för att strömmen skulle stängas av”, förklarade jag.

Han ryckte på axlarna: ”Men den stängdes ju inte av”, konstaterade han oberört, tog pengarna och stämplade kvittot.