Gästvänliga grannar 

I huset dit vi flyttat i december hade vi trevliga kanariska grannar i hörnlägenheten vägg i vägg med oss.  Familjen verkade vara stor, för männi-skor i alla åldrar kom och gick och de hälsade alltid vänligt på oss då vi möttes i korridoren. En morgon då jag stod på terrassen och tittade ner på gatan såg jag en man iklädd frack eskorterande en dam iklädd bröllopsklänning. Jag kände igen mannen från grannlägenheten.

”Bästa lyckönskningar!” ropade jag och han tittade upp och tackade.

”Vilken vacker fru Ni har!” fortsatte jag och han log och svarade stolt: ”Tack för komplimangen men det är min dotter som har gift sig.” Lite senare knackade det på dörren och grannen, som presenterade sig som Norberto, stod med en silverbricka med en flaska champagne, cham-pagneglas och kanariska godsaker som han lämnade åt oss att njuta av i lugn och ro.

Efter detta tittade Norberto då och då in i baren och tog sig en whisky, som vi ville bjuda på och som han alltid krävde att få betala. Varje gång påpekade han att han ville bjuda oss hem till sig på en aperitiv. Vi kom överens om att besöka honom en tisdag och såg fram emot att få ta en drink tillsammans med grannarna. Vi knackade på dörren och Norberto och hans sympatiska fru Rosa tog emot oss. Norberto hällde upp var sitt glas vin till oss och till sin hustru och ställde sig sedan i det öppna köket. Själv drack han ingenting efter-som han hade kvällsarbete. Han var köksmästare på ett stort hotell.

”Nu ska jag bjuda på en liten aptitretare”, log han och ställde fram tärnad färsk getost och oliver. Medan vi pratade med Rosa om familjens och de fyra döttrarnas liv och leverne plockade han fram en stekpanna och satte igång att steka bröd som han täckte med olivolja, vitlök och krossade tomater.

”Nå, vad tycker ni om det katalanska brödet?” frågade han förtjust.

”Mmmm, jättegott”, tyckte Kjell och jag.

”Min specialitet”, konstaterade han nöjd och fyllde på våra glas.

Så uppenbarade sig ett fat med tunna skivor av lufttorkad Serranoskinka på bordet. Rosa sträckte ut handen mot fatet och bjöd oss att smaka. Själv åt hon nästan ingenting.

”Ni måste äta upp alltihop”, förmanade Norberto medan han fortsatte att steka och snart ställde han fram tjocka bitar av spansk omelett med potatis och lök.

”Underbart”, sa Kjell och jag, medan magskinnet spändes ut.

”Snart ska jag börja med aptitretarna”, sa Norberto spjuveraktigt och plockade fram flera ingredienser.

Kjell och jag tittade på varandra med fråge-tecken i ögonen, ”vad menar han med börja?”

Efter påfyllning i glasen uppenbarade sig stekt söt kanarisk blodkorv på bordet, någonting som varken Kjell eller jag hade smakat på tidigare och som såg lite märkligt ut. Men det var jättegott.

”Mycket, mycket gott, nu är vi proppmätta!” berömde vi Norberto.

”Då ska vi se vad ni tycker om det här”, sa han medan han friterade några marinerade kyckling-bitar. Efter att ha fyllt på våra vinglas ställde han dem på bordet tillsammans med ”papas bravas”, stora potatistärningar täckta av en het sås.

”Fantastiskt!” utbrast vi med stinna magar och de grå cellerna simmande i vin. Kjell lossade på livremmen.

”Det bästa kommer till sist”, myste Norberto och pysslade vid spisen. En hög med revbensspjäll trollades fram och trots att det verkade omöjligt så fick de plats någonstans i våra magar. De var sagolikt goda.

Vi reste oss med möda på ostadiga ben och tackade varmt för all den goda maten och gästfriheten och hoppades få bjuda paret på svensk mat någon dag. Vi fick tyvärr aldrig möjlighet att återgälda gästfriheten, för kort därefter flyttade Norbertos familj till norrsidan, men vi hann bjuda honom på några whisky i baren.

Norbertos sista ord innan vi gick ut genom dörren gav mej hicka: ”Nästa gång ska jag bjuda på riktiga aptitretare, jag hade lite ont om tid den här gången...”