Se upp för tjuvar!

Tyvärr är varken Teneriffa eller någon annan plats på jorden fri från kriminalitet. Antalet invånare i arkipelagen har de senaste åren ökat kraftigt och invandrarna från olika världsdelar står för mer-parten av ökningen. Ingen vill skylla den ökande kriminaliteten på invandrarna, men det är ett tråkigt faktum att brottslingar från olika länder dras till turistorter då det är ”lätt” att lura turister och sedan försvinna i turistmängden. Redan i ett tidigt skede kom vi i kontakt med turister som råkade ut för tråkigheter. Själva var vi så förtjusta i ön att det gjorde ont i hjärtat då vi fick höra om händelser som gav Tenerife dåligt rykte.

Två engelska ungdomar kom in en dag under vår första höst och berättade att deras föräldrar uppmanat dem att titta in på Skandi’s, som de själva besökt flitigt under de förra ägarnas tid. Föräldrarna visste inte att baren bytt ägare, men vi hälsade ungdomarna naturligtvis hjärtligt väl-komna. Det var deras första utlandsresa och de såg fram emot två sköna veckor av sol och bad. De bodde i en lägenhet snett mittemot baren. Efter att ha ätit sin middag, stekt korv och pommes frites, inga grönsaker, gick de hem. Kort därefter kom de olyckliga tillbaka, flickan rödgråten.

”Vi har haft inbrott och blivit bestulna på alla våra pengar. Jag vet inte vad vi ska göra!” grät hon.

De fick använda vår telefon för att ringa sina föräldrar i England och sedan följde jag med dem i taxi till polisstationen i Las Américas, där polisen skrev ner deras anmälan utan att kommentera stölden. På min fråga svarade han att det nog inte fanns något hopp om att få fast tjuvarna. Ung-domarnas semester var förstörd och de vågade knappt lämna lägenheten. De fick hjälp av bekanta till föräldrarna med pengar och åt nästan alla dagar sin middag på Skandi’s. Stekt korv och pommes frites. Inga grönsaker. Inga variationer. Avresedagen tackade de oss varmt för all vår hjälp och åkte hem med orden: ”Vi kommer nog aldrig tillbaka till Tenerife.” Det utlovade tackbrevet fick vi aldrig.

Vi hörde att flera invånare i huset i fråga hade råkat ut för samma sak. Tjuvarna höll till i närheten och passade på att bryta sig in då de såg att lägenhetsinnehavarna gick ut, uppklädda till middag eller med strandattiraljer.

En annan dag trädde en tysk dam i våt baddräkt in i baren och bad att få ringa ett samtal.

”Vår telefon är privat, det finns en automat på strandpromenaden”, upplyste jag.

”Det är så att jag har blivit bestulen på stranden, mina kläder och mina pengar är borta och jag vet inte vad jag ska göra”, svarade hon olyckligt och naturligtvis fick hon då ringa sitt samtal.

Ett äldre svenskt par åt förnöjt middag på terrassen, men då mannen plockade upp plånboken för att betala föll hakan. Plånboken var tom. Han hade råkat ut för ”la estafa del clavel”, svindeln

med nejlikan – två eller tre kvinnor med några nejlikor i händerna bad turisterna köpa en nejlika som de sålde för ”bara en peseta, señor, bara en peseta”. När offret väl hade sin plånbok framme erbjöd de sig att leta fram slanten. Offret såg aldrig hur plånboken skickligt tömdes medan han fick sin nejlika. Offret i vårt fall lämnade sin fru i pant medan han gick till hotellet efter pengar.

Vi blev också offer för snattare. Under en av de första månaderna åkte vi en tisdag till Santa Cruz för att besöka Ikea. Doften i affären slog emot som en fläkt från Sverige: furumöbler och skandinaviska prylar.

”Hit kan vi åka om vi får hemlängtan!” sa en nöjd Kjell medan han åt sin obligatoriska korv med bröd.

Vi köpte några småsaker till baren, bland annat en vacker bordduk i blått och gult. På gatsidan hade vi ställt ett litet runt plastbord och ett större runt bord med tillhörande stolar. Duken passade perfekt på det större bordet. Så en dag kort därefter stängde vi baren för en stunds siesta i lägenheten tvärs över gatan. Vi lyfte inte in möblerna. Då vi kom ner igen var duken borta.

En annan dag stängde vi barens ytterdörr för att äta vår middag på terrassen. Då vi öppnade dörren på nytt var vårt lilla runda plastbord och två stolar borta. Stulna på några minuter nästan mitt framför ögonen på oss!

En människa som verkligen råkade illa ut var en tystlåten och ensam äldre belgare som ibland tittade in i baren på en drink. Så en dag kom han in och berättade försynt att han fyllde sjuttiofem år den dagen och ville fira med att bjuda alla närvarande på drinkar. Vi skålade och gratulerade och fyllde på det ena glaset efter det andra. Själv drack han mest för han skulle skåla med alla.

Då han hade fått nog ville han åka hem och jag gick ut på gatan för att hejda en taxi åt honom. Det kom ingen, så Kjell och jag beslöt att köra honom hem, medan Therese tog hand om baren. Han bodde inte långt ifrån baren men hade lite svårt att hålla sig upprätt. En engelsman med gipsad arm, som också blivit bjuden på drinkar, erbjöd sig att följa med som eskort. Då vi kom fram till komplexet där han bodde sa engels-mannen att han kunde hjälpa belgaren upp till lägenheten, vi behövde inte följa med.

Dagen därpå kom belgaren blek och skakig in i baren och undrade om vi visste vem engels-mannen var som följt honom hem. Över 400.000 belgiska franc hade försvunnit från hans lägen-het. Tyvärr kunde vi inte hjälpa honom, för vi hade aldrig sett engelsmannen förut och han visade sig naturligtvis aldrig mer. Med hopsjunkna axlar gick belgaren sin väg. Det kändes mycket tråkigt att den försynte mannen skulle råka ut för detta just i vår bar och på sin födelsedag. Än idag bannar vi oss själva som inte följde med honom ända upp.