Omättliga tyska magar

Min mor och far kom på besök under vår första höst och var nyfikna på hur baren såg ut och hur vi hade det. Nästan varje dag åt de middag i vår bar och insisterade på att få betala, trots att vi ville stå för kalaset. Dricksen de gav översteg ofta den nedbantade notan. Kjell brukade laga pannbiff hemma på Djurö och vår meny i baren inkluderade ”krögarens pannbiff”, efter Kjells recept, med stekt lök, potatismos och lingonsylt, en rätt som skulle bli storfavoriten i vår bar. Den var också min pappas absoluta favorit.

Mor och far ville gärna höra Kjell spela och sjunga, men vi kände oss ännu inte tillräckligt rutinerade för att klara av underhållning, matlagning och drinkblandning.

Jag stod vid spisen och stekte pannbiffar en kväll, samtidigt som jag pratade med mamma, då två muskulösa tyska killar kom in, satte sig vid bardisken bredvid mamma och beställde var sin öl av Kjell.

”Det luktar gott, vad är det du steker?” frågade den ena. ”Kan vi få köpa var sin biff och smaka?”

Jag tog två färdigstekta biffar från högen bredvid stekpannan och lade dem på var sin tallrik åt killarna.

”Gott! Kan vi få två till?”

Jag lade upp två biffar till.

”Du det blir nog två till, två per man!”

Jag lade upp fyra biffar på tallrikarna.

”Det här var nog bland det bästa vi ätit, vi måste ha några biffar till innan vi är mätta”, sa den ena killen.

Mamma log roat då jag lade upp fyra biffar till och bad Kjell räkna ut hur mycket vi skulle ta betalt för tolv biffar utan tillbehör. Sedan kollade jag kastrullen där kycklingbrösten i citronpepparsås hade puttrat färdigt och satte igång att fylla burkarna som skulle in i frysen då maten kallnat. Killarna hade ätit upp sina biffar och såg kycklingportionerna.

”Det där ser jättegott ut, vad är det, kan vi få smaka?”

De fick var sin kycklingbit med sås.

”Det smakar mera!”

Jag serverade dem varsin portion som de snabbt slukade. Då äntligen var de mätta och gick nöjda sin väg – men sex portioner pannbiffar hade försvunnit i tyskarnas omättliga magar och jag fick börja om från början med att blanda smet, forma biffar och steka dem.

”Stackars dej!” sa mamma skrattande.

 

Vi handlade ofta matvaror i närbelägna supermercadon Venezuela och vi var regelbundna kunder hos köttmästaren där, Pablo, som malde köttet till pannbiffarna inför ögonen på oss, så det var alltid färskt. Pablo i sin tur blev kund i vår bar. Han såg bra ut och brukade komma med sin flickvän, en vacker och välklädd kanariska med långt svart hår och eldigt temperament. Hon kom från en fin och förmögen familj och Pablo klagade ofta över att hans eventuella blivande svärföräldrar inte godkände honom som svärson. ”Jag är ju bara en fattig arbetande köttmästare och inte fin nog åt deras fina dotter.”

Förhållandet tog slut emellanåt och under en sådan mellanperiod förälskade han sig i en engelska som inte kunde ett ord spanska. Pablo kunde inte ett ord engelska. Han brukade komma till vår bar med flickvännen och så fick jag tolka hans passionerade kärleksförklaringar medan hans ögon slukade den rodnande flickans yppiga behag.

Pablo var, som de flesta kanarier, med undantag för myndigheterna, en vän i nöden. Under en bilfärd till grannbyn Guaza fick vi punktering på ett däck och stod intill motorvägen och visste inte vad vi skulle göra, för reservdäcket var utan luft. Det fanns inga mobiltelefoner på ön på den tiden! Köttmästaren råkade köra förbi och såg oss stå villrådiga och titta efter en ledig taxi. Utan att tveka stannade han, tog det tomma däcket, körde till en bensinstation och fyllde på luft och sedan hjälpte han Kjell att byta ut det trasiga däcket.

Så en dag var köttavdelningen på Venezuela plötsligt borta. Vi frågade ägarinnan vad som hänt och hon svarade med ett litet underfundigt, snett leende: ”Han sålde inte bara kött bakom disken, så han får nog hålla till godo med statens mat och logi för en tid framåt.”

Vi träffade Pablo av en händelse några år senare i en annan by och han berättade att han ägnade sig åt att odla avokados. Han var fortfarande ungkarl.

 

 

 

KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA

Kapitel 14

 

   Kapitel 1

   Kapitel 2

   Kapitel 3

   Kapitel 4

   Kapitel 5

   Kapitel 6

   Kapitel 7

   Kapitel 8

   Kapitel 9

   Kapitel 10

   Kapitel 11

   Enrique

   Kapitel 12

   Kapitel 13

   Kapitel 15

   

 

Helena Somervalli,

oktober 2006