Trakasseri på italienska

Några veckor efter mina föräldrars besök körde Kjell igång med kvällsunderhållning för gästerna. Han sjöng till eget synt- och gitarrackompanje-mang. Kjell har arbetat som musiker i hela sitt liv och vi var övertygade om att levande musik skulle dra kunder till baren. Musiken blev inledningen till ett tvåårigt helvete.

Italienaren Marco med sin fru Brunella drev den pyttelilla pizzerian intill vår terrass. Endast en tunn markis avskärmade våra respektive terrassut-rymmen. En allmän passage intill väggen, en dryg meter bred, gick igenom hela komplexet och nattetid stängde en järnport till ingångarna i vardera ändan. På järnporten i vår ända samsades italienarens och våra respektive reklamskyltar och menyer.

Marco kom från norra Italien och var ljushårig med djupt liggande, ljusa, elaka ögon. Brunella såg mera typiskt italiensk ut. Till att börja med var Marco och Brunella riktigt vänliga. Men sedan vi börjat få mera kunder, och Kjell börjat underhålla med levande musik, vände tongångarna.

”Er musik stör våra matgäster, kan ni sänka volymen”, sade Marco nästan artigt.

Kjell sänkte volymen, men inte tillräckligt i Marcos tycke. Ilsket skrek han gång på gång att volymen måste sänkas – trots att han oftast inte hade en enda gäst och trots att de gäster han hade applåderade åt Kjell. Det här mönstret upprepades kväll efter kväll. Italienaren började bete sig alltmer hotfullt och under de kommande två åren skulle han trakassera oss på alla möjliga och omöjliga sätt:

Han brukade komma inrusande mitt i en sång och skrika glåpord på italienska. Våra gästers förvånade och ilskna blickar hade inte någon inverkan på honom.

Han placerade musikanläggningen på sin terrass vänd mot oss och skruvade upp ljudet på sin teknomusik, sedan ställde han sig i öppningen och tittade på oss med sina elaka ögon och ett skadeglatt leende på läpparna.

Han knäppte på en sportkanal på sin portabla teve, som han placerade i öppningen mellan våra terrasser, och skruvade upp ljudet till maximal volym.

Han förstörde våra skyltar som hängde på porten. Vi lade ner en hel del pengar på våra skyltar, men till slut gav vi upp. Skyltarna försvann alltid förr eller senare.

En dag slet han ner Kjells högtalare från väggen och sparkade på den mitt framför ögonen på de förskräckta gästerna på vår fullsatta terrass.

En annan gång klippte han av ledningarna till musikanläggningens kontakter ute på terrassen under natten och kvällen därpå förväntade han sig total tystnad från vår sida. Kjell, som under dagen testade ljudet, upptäckte illdådet och fixade en provisorisk koppling till terrassen. Då Marco kom den kvällen tittade han skadeglatt in på vår sida. Vi låtsades om ingenting och Kjell sjöng som om ingenting hade hänt. Marcos besvikna min övergick i impotent ilska. Kjell fick senare ägna flera timmar åt att löda nya kontakter till de avklippta ledningarna.

Han köpte ett bilhorn, stegade in till oss och tutade allt han förmådde. Våra stackars gäster blev vettskrämda medan hans egna ögon belåtet beskådade reaktionen.

En dag hängde en stor högtalare på en utdragbar tevearm långt ut mot havet från hans terrass, naturligtvis vänd in mot vår terrass. Så snart Kjell började sjunga vred han upp volymen på sin apparat så högt att högtalaren vibrerade på armen. Då fick Kjell nog. Han tog en långskaftad borste för att skuffa bort högtalaren, som i samma ögonblick föll ner på barterrassen under Marco. Den var inte fastskruvad. Den rasande barägaren under kom springande uppför trappan och skrek åt Marco, som påstod att han inte bar skulden till det inträffade. Barägaren hade stått i dörröppningen till sin lokal och sett högtalaren falla. Han kunde ha mist livet om han stått under den.

Vi hade då byggt en vägg mellan terrasserna och på vår sida av terrassväggen spikade Kjell och en kompis fast en stor tjock träskiva ut mot havet så att eventuella nya tevearmar med högtalare inte skulle kunna riktas ostörda mot oss.

Vi anmälde flera av hans illdåd till polisen, men det ledde inte till några åtgärder. Poliserna hade större problem att brottas med.

Och hans egna gäster? Han hade inga gäster då han höll på med sina upptåg. Ingen med normal hörsel hade kunnat befinna sig på hans terrass under hans olika volymexperiment. Vi hoppades att han skulle lugna ner sig och jobbade på så gott vi kunde. Varje morgon då vi öppnade dörren till baren knöt sig magen i kramp både på Kjell och mej. Vi visste aldrig vad som väntade oss. Kjells normalt optimistiska livssyn försvann under den här tiden och hela min kropp spände sig av nervositet inför varje kväll.

Under vår andra sommar som barägare hade Marco fått hyra terrassen som låg på andra sidan av klädboutiquens terrass. Presentaffären som hyrt lokalen hade flyttat och lokalen stod tom. Marco ställde sig på terrassen med en plåttunna som han började skära upp för att själv tillverka en grill. Han passade på då vi hade som mest kunder för att störa så mycket som möjligt. Ljudet då han skar i plåten var olidligt. Då grillen var klar inredde han terrassen med bord och stolar och placerade sina kunder där. Sedan sprang han genom vår terrass med sina pizzatallrikar och kollade aldrig om kusten var fri. Flera gånger var vi nära att kollidera då vi gick ut från baren till vår egen terrass. Vi klagade hos hyresvärden som bad oss ha tålamod. Marco skulle endast få utnyttja terrassen under sommarmånaderna.

Vi gav aldrig igen, vi vågade inte, men under en period fick vi lite hjälp av en grupp rumäner som gillade vår bar. Deras verksamhet höll sig förmodligen inte på rätt sida av lagen för det sades att de bland annat pressade skyddspengar av barägare. De var stora, muskulösa och respektingivande killar, kända och ökända i Los Cristianos. De brukade ställa sig vid öppningen mellan vår och Marcos terrass och hotfullt spänna ögonen i Marco. Då blev han liten och höll sig i skinnet, men så snart rumänerna försvunnit återgick han till sin favoritsyssel-sättning: skrämma livet ur oss och våra gäster.

 

 

 

KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA

Kapitel 15

 

   Kapitel 1

   Kapitel 2

   Kapitel 3

   Kapitel 4

   Kapitel 5

   Kapitel 6

   Kapitel 7

   Kapitel 8

   Kapitel 9

   Kapitel 10

   Kapitel 11

   Enrique

   Kapitel 12

   Kapitel 13

   Kapitel 14

   Kapitel 16

   

 

Helena Somervalli,

oktober 2006

 

 

 

 

 

 

Skandi's terrass före vår tid. Italienarens pizzería är bakom den nerfällda markisen.