Vi utvidgar

Det hade hunnit bli höst år 1996 och baren gick bra. Lokalen nästintill vår blev till salu – kläd-boutiquen emellan fanns kvar. Ett schweizisk-spanskt ungt par hade drivit en bar-restaurang i lokalen en kort tid efter att ha övertagit den av ett äldre jugoslaviskt par. De hade låtit norr-ländska Lena måla en stor häftig väggmålning med eldsprutande drakar och investerade i mängder av konstgjorda blommor på terrassen. Parets öppet-hållningstider var mycket oregelbundna och de hade få kunder. Det kom inte in många slantar i deras kassa. Vi undrade hur de klarade ekonomin men deras jeep, motorcykel och andra prylar tydde på att det inte gick någon nöd på dem. "De är säkert bortskämda rikemansbarn som inte behöver tänka på pengarna", sa vi. Vi hade delvis rätt.

Så småningom började de sälja bort sina ägodelar. Jeepen såldes först, sedan motorcykeln, storbilds-teven, videon, parabolantennen, mikrovågsugnen, apelsinpressen och så vidare. Till slut ville de sälja sin business och undrade om vi var intresserade. Vi gav ett bud, som vi tyckte var rimligt, men som det unga paret tyckte var på tok för lågt. ”Vi har lagt ner en massa pengar på renovering, vi kan inte sälja till ett så lågt pris”, sa killen.

Vi förklarade att som vi såg det var det bara de få maskinerna i lokalen de sålde, de hade ingen goodwill och inga kunder som vi kunde ta över, så vi var inte beredda att betala mera.

Under diskussionen satt den unga spanska flickan och skakade och såg eländig ut. Hon klagade över ont i magen. Jag bjöd henne på en lugnande örtlikör men hon slutade inte skaka. Vad jag inte visste då, fastän Kjell hade misstänkt det länge, var att båda två var knarkare – de injicerade heroin – och behövde en stor summa pengar dagligen för att klara sitt behov. De var helt desperata, ingen annan visade intresse för lokalen och till slut gick de med på det pris vi erbjudit. Det blev inte mycket kvar efter att hyresvärden Karl dragit av sina femton procent från summan. Paret tog pengarna som blev kvar och vi skrev hyresavtal med Karl.

- Det ökande drogmissbruket har gjort de spanska poliserna alltmer observanta, både till lands, till havs och på flygplatserna, och de har sprängt flera stora knarkligor de senaste åren och gör regelbundna razzior i turistområdena. Kanarieöarna är en perfekt inkörsport till Europamarknaden, anser langarna. Polisen håller också extra hård kontroll vid tiden för karneval, då langarna räknar med ökad affärsverksamhet.

Jag läste med förtjusning en notis i tidningen om en man från Madrid som blev fast för smuggling av över åtta kilo kokain då han anlände till Santa Cruz med båt från Cádiz. Polisens droghund markerade bilen och vid närmare undersökning fann man att bensintanken hade delats så att halva tanken innehöll bensin och den andra halvan sju tegelstensformade paket med kokain. Drogen var inlindad i flera lager kraftig plast som förseglats och för att ytterligare dölja lukten låg paketen i bensin. Langarna räknade inte med den ytterst känsliga hundnosen!

”Skott i nacken!” säger Kjell om knarklangarna.

Det var inte så roligt då min mor misstänktes för droginnehav. Hon reste ner till Tenerife en septemberdag i sällskap med min syster Camilla och hennes man sedan några år, en finsk yrkeskock som kallas JP. Kjell och jag mötte som vanligt och då vi efter en lång väntetid, längre än normalt, såg min mor och JP stå ensamma kvar vid bandet trodde vi att en kappsäck hade försvunnit och att Camilla gjorde anmälan. Men så var det inte - en droghund hade markerat mammas kapp-säck! Camilla gick med tullpolisen för att bespara mamma obehaget då kappsäcken öppnades. Han rotade igenom hela innehållet, vände upp och ner på allt, och hittade till slut mammas blodtrycks-mediciner och magnesiumpiller. Det tog en stund för honom att förstå att kappsäcken inte var Camillas - som såg road, inte oroad ut - utan mammas, och då han undersökt pillerburkarna och sett mammas öppna, oskyldiga ansikte, förändrades hans stränga tulluppsyn till ett ursäktande småleende. Han kunde inte förstå varför hunden markerat kappsäcken.

Vi fick oss ett gott skratt tillsammans med ”drogmormor” då sällskapet äntligen kom ut.

Vi tyckte det skulle bli spännande att expandera. Den nya lokalen skulle göras till restaurang och ”gamla” Skandi’s” skulle bli enbart bar och heta ”Bakfickan”.

Men först måste den nya lokalen städas.

Jag blev illamående då jag gick igenom allt skräp som fanns där, för alla tiotals teskedar var svarta av sot undertill, varenda en, och i en låda låg injektionssprutor, använda och oanvända. Då först insåg jag hur svårt nerdrogade ungdomarna var.

Vi såg dem aldrig mera och vi undrade ofta hur det hade gått för dem. Vad gör man när man är utan jobb och utan pengar och beroende av droger? Vi hörde senare att killen mycket riktigt kom från ett rikt schweiziskt hem och att han hade fått en "sista chans" av sina föräldrar, en stor summa pengar att investera i en framtid utan droger.

Men vi hade annat att ägna våra tankar åt och vi såg fram emot en ny period i vårt liv. Vi köpte pizzaugn och inredde lokalen så att den blev ett enda stort kök med pizzahörna. Terrassen fick nya bord och stolar. Spelföretaget bytte ut det lilla biljardbordet på gatsidan mot ett stort bord som placerades på barterrassen tillsammans med en dartmaskin. Våra kunder blev entusiastiska över förändringarna.

Terrassen mellan Bakfickan och restaurangen användes fortfarande inte av boutiqueägarinnan, så den fick vi fortsätta att utnyttja. På restaurangterrassen utanför köket byggde Poul in Kjells scen i en hörna, där Kjell och andra musiker kunde stå och underhålla.

Vår duktiga kock, Annica, var stormförtjust. ”Jag har en liten önskan”, sa hon blygt. ”Jag skulle vilja ha riktiga kockkläder.” Det fick hon. Tillsammans med henne utarbetade vi en ny meny, som kunde göras mera omfattande tack vare det nya stora köket. Vi behöll naturligtvis gamla favoriter. Annica, en underbar tjej, klagade sällan och var en oerhört lojal anställd, men då utslagen på händerna efter något år blev sår och öppna sprickor, trots att hon alltid använde skyddshandskar, var hon tvungen att söka läkare och testerna visade att hennes hud inte klarade av köksarbetet. Men till att börja med härskade Annica i det nya köket.

I den nya lokalen fanns en sådan kaffemaskin som vi ofta funderat på att köpa till baren, men som vi ansåg var för dyr: en stor espresso-maskin. Spanjorerna ville ogärna dricka filtrerat kaffe, men å andra sidan var flertalet kunder de första åren skandinaver som ville ha filterkaffe. Vi flyttade in maskinen till baren. Jag var först rätt nervös över det väsande ångröret, men snart vande jag mej. Nu kunde vi erbjuda alla de olika sorters kaffeformer som är populära på ön: café solo, espressokaffe i liten kopp; café con leche, mjölkkaffe i stor kopp; café con hielo, en espresso med ett isfyllt glas vid sidan om vari kaffet hälldes; cortado natural, en liten mjölkkaffe i ett litet glas; cortado leche leche, en liten mjölkkaffe med vanlig och kondenserad mjölk i ett litet glas; cortado descafeinado, liten kaffe gjord på koffeinfritt kaffepulver och varm mjölk i ett litet glas; carajillo, en liten kaffe med en skvätt konjak i liten kopp eller litet glas; barraquito, en liten kaffe med både vanlig varm mjölk och kondenserad mjölk, en skvätt likör 43 och en liten tunn skiva citronskal i ett litet glas, och så vidare. Kaffeformerna är så många att Kjell aldrig lärde skilja på dem och efter att ett antal gånger ha hällt upp fel sorts kaffe vägrade han att ha med maskinen att göra. Då en kund ville ha kaffe och ingen annan fanns till hands sa Kjell med beklagande min att maskinen tyvärr var trasig.

Pizzahörnan planerades med hjälp av Adriano, en svensk pizzabagare med argentinskt ursprung, som också gjorde upp pizzamenyn. Adriano, en mjuk och fin kille - som till utseendet påminde om Tom Jones -, hade drivit en restaurang tillsammans med en kompis i Playa de las Américas och när den inte bar sig sökte han jobb och hittade det hos oss där han hade varit kund en längre tid. Adrianos lövtunna pizzor var stora och fulla av godsaker och hans pizzadeg var den bästa vi någonsin ätit. Adriano själv var - är - mycket sympatisk.

En dag i september 1997 satt några spanska musiker och åt pizza hos Adriano. En av dem satte sig på sin trumlåda och slog rytmiskt och en annan sjöng flamencolåtar.

“Vad tror ni om flamencomusik en kväll i veckan på Skandi’s?” frågade Adriano oss. Både Kjell och jag tände genast på idén – men skulle våra gäster uppskatta den sortens musik? Vi beslöt att se hur idén skulle falla ut.

Den föll väl ut, men inte riktigt så som vi hade tänkt oss!

 

 

 

KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA

Kapitel 37

 

   Kapitel 1

   Kapitel 2

   Kapitel 3

   Kapitel 4

   Kapitel 5

   Kapitel 6

   Kapitel 7

   Kapitel 8

   Kapitel 9

   Kapitel 10

   Kapitel 11

   Enrique

   Kapitel 12

   Kapitel 13

   Kapitel 14

   Kapitel 15

   Kapitel 16

   Kapitel 17

   Kapitel 18

   Kapitel 19

   Kapitel 20

   Kapitel 21

   Kapitel 22

   Kapitel 23

   Kapitel 24

   Kapitel 25

   Kapitel 26

   Kapitel 27

   Kapitel 28

   Kapitel 29

   Kapitel 30

   Kapitel 31

   Kapitel 32

   Kapitel 33

   Kapitel 34

   Kapitel 35

   Kapitel 36

   Kapitel 38

   

 

Helena Somervalli,

december 2006

 

 

 

 

 

Det nya biljardbordet blev mycket populärt

 

 

 

 

 

Vår pizzabagare i gott och glatt sällskap