KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA
Kapitel 32
Midsommarfest och båtresor
Fredrik och Niklas badade nästan alla dagar i havet nedanför baren, alltid under uppsikt av Kjell. Fredrik, mörkhårig och med bruna ögon, blev snabbt brun som en pepparkaka. Niklas, med sin ljusa hy, brände sönder axlarna och fick stora blåsor. Men han var en tålig liten kille och klagade inte. Apoteket försåg oss med salvor och pulver för blåsorna och Niklas fick simma med skjortan på. Och naturligtvis ”jobbade” de i baren – plockade in glas och diskade sönder ett antal.
Midsommaraftonen denna sommar hade hela arsenalen av skandinaviska flygvärdinnor bokat ett långbord på Skandi’s och beställt sill och snaps. De jobbade på Air Europa, bolaget som Fredrik oftast flög med och han lärde känna värdinnorna så bra att han en gång som tioåring kommenterade efter flygfärden: ”Dom hade en ny flygvärdinna – och du skulle ha sett vilken brud, pappa!”
Den här midsommarfesten blev extra rolig tack vare flygvärdinnorna, för alla var festklädda i ljusa lätta sommarklänningar, och alla hade blomster-kransar i håret och var på ett strålande humör. Plötsligt hördes "We want Lena, we want Lena" från flickornas bord. Jag tvingades upp på scenen för att sjunga en sång på finska. Jag har aldrig tidigare sjungit i en mikrofon - och kommer aldrig mer att göra det. Vilken himla tur att jag inte kunde höra mej själv!
Höjdpunkten på kvällen kom då Fredrik och Niklas uppträdde på scenen. De överraskade först med en sång som de skrivit själva till melodin av Evert Taubes ”Flickan i Havanna”, som började med orden ”Pappa i San Telmo, han har inga tänder kvar...”. Glada skratt hördes och mest skrattade Kjell. Orden kom sig av att Kjell var hänvisad till tandprotes innan den påbörjade proceduren med implantat i överkäken var klar och den hade en benägenhet att lossna då han sjöng ord som innehöll starkt betonade S eller T. Gossarna avslutade sin show med att mima till en populär låt och Niklas levde sig så in i sin roll av stor rockstjärna att han fick flygvärdinnorna och den övriga publiken att jubla.
En av flygvärdinnorna frågade Niklas hur gammal han var. ”Jag är elva år...fast just nu bara tio”, kom det rappa svaret. Han skulle fylla elva ett halvt år senare.
Båda två grät strida tårar då dagen för hemresan kom.
Guanchernas soldyrkan motsvarade vårt midsom-marfirande. Säden var skördad, bockarna fick gå lösa på getterna och drakblodsträden blommade. Guancherna tillbad drakblodsträdet, som de ansåg hade helande krafter. Skrock omger midsommar-natten även här. Om den unga flickan kastar en blomma på gatan vid huset där hon bor och en ungkarl tar upp den blir han flickans tillkommande. Pinsamt värre var det för mamsellen som såg en åsna äta upp blomman hon just hade kastat...
En junimorgon tog vi bilen och färjan över till La Gomera. Förutom Fredrik och Niklas var även Ludde med. Vi vandrade på de lugna gatorna i huvudstaden San Sebastián och tittade in i Kristoffer Kolumbus’ låga lilla hem som idag är ett intressant museum. Vi hade köpt en karta över ön och körde sedan långsamt upp genom bergen mot nationalparken Garajonay och drog andan inför de otroliga vyerna, ravinerna, klipporna och utsikten mot havet och Tenerife, där El Teide såg ut att hänga i skyn. Sluttningarna dominerades av ståtliga exemplar av den kanariska palmen som på La Gomera är speciellt vacker.
Efter några timmar kom vi ner till kuststaden Playa de Santiago, där vi åt lunch. Vi hade kollat kartan och skulle köra tillbaka till San Sebastián med en väg som enligt kartan skulle gå utmed kusten och göra återfärden betydligt kortare. Vi körde in på vägen i fråga men kom inte långt, för den tog slut efter ett par kilometer. Det fanns ingen genväg till San Sebastián, vi var tvungna att köra tillbaka samma väg som vi kommit, hela vägen upp till Garajonay och ner till huvudstaden. Till all lycka hade vi gott om tid. Hårnålskurvor i ilfart var inte någonting som jag ville prova på.
Juni är en lugn månad turistmässigt. En juni-morgon året därpå lämnade vi över baren i våra duktiga tjejers händer, då Fredrik och Niklas återigen besökte oss under sommarlovet, och tog båten till El Hierro där vi skulle övernatta. Ludde fick följa med. Båtresan tog några timmar och då vi kom fram körde vi tvärs över ön till byn La Frontera, där vi hade bokat rum. Intill vägen såg vi för första gången en härfågel med sin tofs på huvudet och sina vackert svart- och vitrandiga vingar.
”Går det bra att ta med vår lilla hund?” frågade jag receptionisten då jag ringde om bokningen. ”Om den är rumsren är det inga problem”, svarade hon.
Det första Ludde gjorde? Han lyfte benet mot en stor blomkruka i receptionen då Fredrik tog honom ut på en sväng. Rummet skulle ju markeras. Enligt Fredrik märkte ingen något och de små dropparna var knappt synliga.
I den första lägenheten vi anvisades droppade vatten från taklampan i köket så vi bad att få byta, vilket lyckligtvis gick bra. Vatten och elektricitet från samma hål har en lindrigt avskräckande effekt. Efter att ha installerat oss, körde vi en tur söderut längs kusten och förund-rades över hur tyst och stilla det var överallt. Kuststräckan tog slut och vi körde uppåt bergen. Vägen var fin, nyligen asfalterad och jämn, men smal, brant och helt i avsaknad av avbärar-räcken. På ena sidan av hårnålskurvorna stupade vägen brant ner och bergväggen på andra sidan var lodrät och hög. Gossarna gillade att reta mej: ”Titta Lena, titta ut nu”, precis när vi befann oss alldeles intill randen av en avgrund. Kjell, som körde lugnt och inte besväras av höjdskräck, log roat. Emellanåt tvingade jag mej att titta ut och medge att utsikten var absolut hänförande. Vi mötte få bilar på vägen och så småningom planade den ut och jag kunde börja andas igen.
Vi åt en god lunch på en primitiv restaurang högt uppe i en liten by, El Pozo de las Calcosas, och innan vi åkte vidare besökte jag toaletten. Den låg separat i en pytteliten halvfärdig byggnad alldeles intill kanten av en klippbrant som droppade rakt ner i havet ett par hundra meter. Det lilla fönstret var ett öppet hål i väggen. Jag satte mig ytterst försiktigt på yttersta kanten av toalettstolen och undvek att titta ut. Min höjdskräck slog på nytt ut i full blom. Men jag överlevde.
Middagen åt vi på en restaurang nära hotellet och gick efteråt in i baren för att ta en drink. Alla hälsade vänligt på oss då vi kom in. Alla hälsar vänligt på alla på El Hierro. Det visade sig att bar- och restaurangägaren också ägde en hästfarm och hade besökt Solvalla med några av sina hästar. Besöket var dokumenterat på väggarna med stora fotografier. Då han fick höra att Kjell var svensk blev vi genast bjudna på något att dricka. Vi pratade länge med den sympatiske ägaren och Kjell undrade varför La Frontera inte hade några finare hotell. De få hotell som fanns var som mest trestjärniga. Han svarade bestämt: ”Vi vill inte att tyskarna ska invadera vår ö!”
På hemresan, då vi klev ur bilen i båten och en anställd fick syn på Ludde sa han att hunden måste placeras i en av båtens specialburar för hundar. Vi nickade och gick vidare. Vår lilla Ludde skulle ha varit fruktansvärt olycklig i en främmande bur på en gungande båt, så vi smet in med honom dold i en väska och så fick han ligga på golvet under mina ben under hela resan. Jag stelnade till varje gång jag såg en anställd gå förbi men han förblev oupptäckt och resan gick bra.
Helena Somervalli,
december 2006
Två lyckliga gossar på utsiktsplatsen Mirador de la Peña på El Hierro. De ställde sig precis vid kanten och kissade från 500 meters höjd.
Vattnet strittar högt upp ur en grotta på El Hierro och killarna måste naturligtvis gå så nära som möjligt
En härfågel i närbild, denna gång på vår gräsmatta