Vår bar, träffpunkt också för engelsmän Therese, ung och attraktiv, fick genast många nya vänner som började besöka Skandi’s. En av dem var Steve från England, en riktig charmör. Han blev en av våra första stamgäster, nästan inneboende, och fortsatte att vara det i många år. Då han inte jobbade – han sålde biljetter till en delfinbåt – satt han i baren. Han innehade länge rekordet bland långsittare i baren. En natt, då Kjell och jag hade svårt att sluta gäspa, drack han sina öl och pratade ända fram till klockan halv fem på morgonen. Artiga och väluppfostrade skandinaver som vi var ville vi inte köra ut honom. Vi skulle upp tidigt som vanligt dagen därpå men själv hade han ledigt och kunde sova hur länge han ville. Därefter ville han ofta bättra på rekordet, men vi lyckades avstyra det hela med olika ursäkter. Steve var mycket sympatisk och blev vår goda vän. Han var runt trettio år, rätt kort, muskulös med kort mellanbrunt hår och blå ögon. Han hade inte många manliga vänner men desto fler kvinnliga. Hans favorittjejer framför andra var svenskor och hans kortaste väg till flickornas hjärtan gick via hans hund Jake, en liten kanarisk blandras med glänsande svart och vit päls, lång yvig svans och ett otroligt charmigt underbett där tänderna i nedre käken lyste vita i det svarta ansiktet. Liksom Barrys Patch gick Jake sina egna rundor i området och när han tröttnade kom han till Skandi’s för han visste att om husse inte var där just då, skulle han ändå förr eller senare infinna sig. Patch och Jake tolererade varandra nätt och jämnt. Båda ansåg att Skandi's var deras revir. Steve hade seglat till Tenerife och stannade sedan kvar ända tills han flera år senare flyttade till sitt drömland Sverige med en svensk flicka som hade arbetat en tid på Tenerife. I början av sin vistelse sålde Steve sin segelbåt till en äldre engelsk miljonär, Bob, som var en väldigt snäll och, tyvärr, naiv person som utnyttjades av sina “vänner”. Vännerna verkade vara mera förtjusta i hans pengar än i honom som person. ”Han är inte vacker, men han är sällsynt”, var Kjells beskrivning på honom. Bob bodde några månader på Tenerife och lyckades förmodligen duktigt reducera sin förmö-genhet. Han kom varje kväll till vår bar och hans umgänge, som mest bestod av engelska ungdomar, såg till att Bob betalade. Vi undrade ofta försynt om det var okej att vi skrev upp följeslagarnas drinkar på hans nota. Vi ville inte att varken de eller vi skulle gå bakom ryggen på honom. Det var alltid okej. Han lånade dessutom generöst ut sin Jaguar av senaste modell till ungdomarna - innan han kvaddade den och skickade den till England för att repareras. Han skrattade gott åt händelsen. Segelbåten han köpte av Steve, som han hade tänkt rusta upp, krossades under en storm mot stenarna i hamnen där den låg. Den var inte försäkrad. Bob viftade bort våra beklagande ord. Han försvann från ön i något skede och ingen visste vad som hände med honom. Längre upp på gatan hade det engelska paret Vol och Jeanette sin bar som hette ”Fag Ash Lils”. Den såg ganska dekadent ut – helt i stil med namnet. Vi pratade ofta bort en stund med varandra. Jag hjälpte dem emellanåt med att översätta texter de inte förstod. Liksom de flesta engelska barägare kunde de inte ett ord spanska. Jag undrade ofta varför engelsmännen var så ovilliga att lära sig språket i sitt nya hemland. De hade alltid problem med leverantörerna och myndigheterna, men de ansåg att det var kanariernas skyldighet att lära sig engelska, inte deras att lära sig spanska. Vol besökte vår bar varje dag och drack en öl eller vin med soda. Han var en glad, rödbrusig 50-åring med yvigt, lockigt silvergrått hår som stod som en gloria kring huvudet. Vol och Jeanette hade drivit värdshus hemma i England och underhållit gästerna med vau-de-ville-sånger, som de utklädda till städgummor framförde i sin bar – med känsligt darrande stämmor och mycket patos. En natt, då vi höll på att stänga, kom de in med famnen full av sångtexter och sjöng för oss. Vol hade alkoholproblem. Man såg honom sällan berusad men han började dagen med öl eller vin med soda och drack till sängdags. En dag tittade han glad som vanligt in hos oss och jag beredde mig på att hälla upp ett glas öl. Den här gången bad han att få ett glas vatten. Han förklarade lite generat att kroppen behövde vila från alkohol. Det gick några dagar i vattnets tecken för Vols del, men så bad han en dag att få ”bara en droppe vitt vin med soda”. Snart var han tillbaka i det gamla mönstret. ”Hello sweetheart, kan jag få lite vin och soda”, hörde jag från dörröppningen några dagar senare. Jag gjorde drinken i ordning men då jag räckte honom glaset och såg honom i ögonen fick jag en chock. Han var helt gul. Ögonvitorna var gula, hela ansiktet var gult och armarna nedanför skjortärmarna lyste gula. Han såg förfärlig ut, men jag kunde naturligtvis inte säga någonting. Några dagar senare inbjöds vi till invigningen av ett nytt diskotek i komplexet. Belysningen i den sterilt inredda lokalen gick i kallt neonblått. Vi stod vid disken när Vols glada röst bakom oss ropade: ”Hello, my darlings!” Vi vände oss om och blev ordentligt uppskrämda. I det blåa skenet blev han lika grön som Hulken. Under vår semester utomlands kort därefter, sommaren 1994, hörde vi att Vol hade lagts in på sjukhus och två veckor senare dog han i njursvikt. Therese och Anette representerade oss vid jordfästningen. Vi saknade honom. Han var en varm och generös person och den första av barägarna i området som välkomnade oss till San Telmo. Jeanette berättade senare uppgivet att hon sörjde sin man samtidigt som hon var förbittrad på honom, för hon hade upprepade gånger bett honom söka läkarhjälp, men förgäves. Baren övertogs av ett annat engelskt par. Jeanette hade inte möjlighet att ensam driva den. Skandinaverna gillar räkmackor, så vi marknads-förde våra räkmackor med orden ”ett berg av räkor” till ett mycket förmånligt pris. De gick åt som smör i solen för räkberget var högt. Harry och Andrew, ett homosexuellt par, drev en pizzeria i en lokal nedanför oss och brukade besöka oss. Harry var en smalaxlad och mjuk kille, medan Andrew var arrogant och hade elaka, närsittande ögon. Andrew beställde en dag en räkmacka och jag gjorde i ordning den och serverade den åt honom på bardisken. Han åt några tuggor och påpekade irriterat att en del av räkorna var råa. Vi brukade köpa färdigskalade räkor och hade hittat ett märke med räkor som såg ovanligt stora och fina ut. Det stod inte på påsen att de var råa, men det stod heller inte att de var kokta. Jag blev förskräckt. Andrew visade hur jag skulle koka upp dem i mikrovågs-ugnen och jag var tacksam för att han visat mej till rätta. Förhållandet mellan Harry och Andrew var väldigt stormigt och en dag knuffade Andrew Harry ner på strandpromenaden från pizzerians terrass med en bruten handled som följd. Harry anmälde inte misshandeln. Det var en engångshändelse, tyckte han. De försonades och fortsatte sin samlevnad och sin pizzaverksamhet, men under ständiga bråk. Inte långt senare kom Harry upprörd och med tårar i ögonen till oss och berättade att Andrew hade stuckit en kniv i bröstet på honom. Han öppnade skjortan och visade såret. ”Nu måste du verkligen anmäla honom för polisen innan något värre inträffar!” förmanade vi Harry. Han lovade gå till polisen, men det gjorde han inte utan reste i stället hem till mamma i England och slickade sina sår, varefter han kom tillbaka till Tenerife och fortsatte sitt trasiga samliv med Andrew. De försvann från ön båda två en dag. Vi har ofta undrat vad som hände dem.
KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA Kapitel 28 |
|||||||
Helena Somervalli, november 2006
Steve med sin sedvanliga ölflaska i handen och sin ständige följeslagare Jake bredvid
Både Steve och Jake gillade Skandi's fläskkotletter |
|||||||