Barn och fyllehundar...

En av våra specialdrycker i baren var ”lakritsshots”, som vi själva preparerade av vodka och turkisk peppar, karameller som vi fick från Finland eller Sverige med släktingar som kom på besök. Våra unga skandinaviska stamkunder brukade avsluta kvällen med några shots. Det hände att de blev alltför många... - Också spanjorerna lärde sig gilla ”de små svarta” som i den spanska munnen smakade exotiskt. ”Por favor, ge mej en shot av den där lilla specialaren, vad den nu heter, den där svarta saken.”

En kväll satt tre glada unga män vid bardisken och tog några drinkar, Stefan, norske gitarristen Labben och en svensk musiker, Marc. Innan de gick ville de ha var sin lilla svarta. De gjorde slut på en och en halv liter små svarta. Marc skulle flyga till Sverige dagen därpå och vi hörde senare att han inte mådde riktigt bra då han kom hem. I själva verket mådde han så illa att han inte hann in på toaletten, utan resväskan med hans nerpackade kläder fylldes av lakritsshots. Hans snälla hustru tvättade, torkade och strök kläderna och packade om väskan. Efter det vägrade hon att prata med Kjell.

Labben mådde inte illa men han hade svårigheter med sitt fortskaffningsmedel. Han hade kedjat och låst sin cykel vid en lyktstolpe och Kjell försökte övertala honom att lämna cykeln i baren och hämta den dagen därpå, men nej, han hade bestämt att han skulle cykla iväg till en annan bar där hans flickvän arbetade, och övertalningarna rann som vatten över en gås. Han såg förmodligen flera nyckelhål i låset till kedjan, men han hittade så småningom det riktiga hålet och kunde låsa upp. Efter många fruktlösa försök att bestiga cykeln från än den ena, än den andra sidan, lyckades han till slut ta sig upp genom att ställa sig på motorhuven på en bil och hålla sig uppe, om än nätt och jämnt. Han vinglade iväg. Med hjärtat i halsgropen undrade vi hur det gick för honom. Dagen efter fick vi höra att han hade klarat sig helskinnad fram, men då han kom fram till flick-vännens bar blev det kortslutning i kommunika-tionen mellan hjärnan och extremiteterna och han kunde inte stanna cykeln. Han åkte rakt in i baren, ända fram till bardisken som slutligen satte stopp för färden. Där ramlade han ihop i en hög men fick inte ens ett blåmärke. Barn och fyllehundar har som bekant en förmåga att falla mjukt!

Labben bodde den första tiden på ön i en båt som ägdes av en norska och som låg ankrad i hamnen i Los Cristianos. Båten skulle användas till att köra turister ut på havet men verksamheten kom aldrig igång för myndigheterna vägrade ge tillstånd. Labben sov i samma hytt som norskans tonårige son. En morgon då han vaknade märkte han till sin förfäran att sonen låg död i sin koj. Hur han dog fick vi aldrig veta, men i polisförhören blev det klarlagt att Labben inte hade någonting med pojkens död att göra. Det viskades om en överdos. Labben ville ogärna prata om händelsen efteråt och mådde länge dåligt. Båten låg en lång tid i hamnen men en dag hade någon gjort ett hål i skrovet så att den delvis sjönk. Senare bogse-rades den till Santa Cruz och vad som hände med den därefter vet ingen.

De bad att få Franciscos telefonnummer för att ta kontakt med honom. Jag meddelade Francisco dagen därpå vad som hänt och han lugnade mig med att alla papper var i ordning. Jag talade också om för honom att kontrollanterna skulle ringa honom. Sedan tänkte jag inte mera på ärendet. Baren gick för full rulle och vi hade så mycket att göra att problem med pappers-exercisen, som vi anställt en sakkunnig att sköta, inte fick plats i hjärncellerna.

Fyra månader senare ringde arbetsinspektören oss – hem – och meddelade att om inte de fick se våra papper inom en vecka skulle vi få höga böter, det kunde röra sig om flera miljoner pesetas per anställd. Inspektören hade inte fått kontakt med Francisco, som heller inte hade ringt tillbaka trots inspektörens meddelanden. Jag blev helt vansinnig och åkte i ilfart till Francisco. Kjell kunde - som tur var - inte följa med, han hade säkert strypt den lille smilaren, för när jag kom fram undrade Francisco oberört varför jag var så hysterisk, han skulle visst sköta allting till vår belåtenhet och ”allting var under kontroll”.

Jag visste inte vad jag skulle tro, men ringde för säkerhets skull inspektören och berättade att jag talat med Francisco och vad han sagt.

Den här händelsen blev den nästsista droppen i bägaren. Den sista föll då Kjell efter många påtryckningar skulle få ut sin förnyade ”residencia” som skulle gälla i fem år.

”Åk till lokalpolisen i Las Américas”, uppmanade Francisco oss, ”residencian ligger där klar att hämtas.”

Vi blev glatt överraskade, för tidigare hade man alltid varit tvungen att hämta ut dokumentet från utlänningsbyrån i Santa Cruz och köerna var oändliga. Vi åkte iväg, köade som vanligt även där och då det blev vår tur frågade vi efter Kjells residencia. Polisen bakom disken såg förbryllad ut.

”Här får man inte ut någon residencia, ni måste åka till Santa Cruz”, sa han.

Vår glädje förbyttes i raseri. ”Det hade man kunnat räkna ut med häcken!” sa Kjell och bröt säkert mot alla trafikregler då han körde tillbaka till Francisco, som klarade livhanken tack vare att han inte längre var kvar på sitt kontor.

Jag ringde utlänningsbyrån i Santa Cruz och fick höra att residencian fanns där. Då vi hämtade den dagen därpå – med vissa svårigheter fick vi ut den utan kvitto, för Francisco hade kvittot och vi ville inte längre ha någonting med honom att göra - visade det sig att den hade legat där i tre månader.

Vi hade nu beslutat att byta administratör och krävde att få våra papper av Francisco. Jag ringde honom men sekreteraren meddelade varje gång att han ”var ute på stan på ärenden.” Vi besökte hans kontor, men han var aldrig där. Jag faxade flera brev till honom, men fick aldrig svar. Vi fick aldrig våra papper och några månader senare fick vi höra att Francisco hade lagts in på mentalsjukhus efter ett nervöst sammanbrott. Vi var inte hans enda offer.

Den nya administratören, som bekvämt hade sitt kontor i samma komplex som baren, pratade med arbetsinspektören om vårt dilemma. Det hela slutade med att vi blev tvungna att betala böter, men inspektören kommenterade: ”Jag är övertygad om att de handlade i god tro. Om det inte var för min överordnade så skulle jag inte ge dem några böter alls, men det blir åtminstone minimisumman."