Baren får en ansiktslyftning Fram emot våren 1994 hade vårt kundantal ökat till den grad – trots Marcos intensiva försöka att sabotera vår verksamhet - att Therese tyckte att vi skulle anställa en svensk väninna till henne, Anette, som bartender. Anette var utbildad i branschen och ville gärna arbeta på Tenerife. Hon kom in i vårt liv som en virvelvind. Lång och slank med fräknar och ett långt, tjockt, lockigt rött hår. Och stark egen vilja. ”Rödtoppen”, döpte Kjell henne till. Det var ett nöje att se henne arbeta, för hon hittade alltid på någonting att göra och vad hon än gjorde, så gjorde hon det effektivt och grundligt. Hon satte fräs på drinkförsäljningen och med två attraktiva svenska tjejer i baren tilltog den manliga kundkretsen ytterligare. Vi var också glada över att allt fler skandinaver hittade till oss. Therese och Anette tyckte att vi skulle bygga om baren och göra den trivsammare och mera funktionell. Den var verkligen i ett bedrövligt skick. Vi fick ett par anbud och godtog tråkigt nog det billigare. Vi hade för avsikt att stänga varje maj månad – för semester för oss själva och personalen och för att göra nödvändiga ändringar och renoveringar. Under de två första veckorna denna vår första maj månad gjordes en helrenovering, skåpet som hängde från taket ovanför bardisken togs ner, vi lät flytta en del av bardisken som hade gått i vinkel så den blev en längre helhet och arbets-utrymmet bakom bardisken blev större. Den tjocka blåmålade furuskivan som utgjorde bardisken slipades och lackades i naturfärg, väggar och tak målades i varma färger, nya plattor lades på golvet och jag sydde nya dukar till terrassborden. Vi slängde de gamla höga kylskåpen och köpte en ny kyldisk för matvaror. Glashyllor för spritflaskorna sattes upp med stora speglar bakom. Vi var nöjda med resultatet men arbetet var inte professionellt utfört. Innan det var klart hade vi haft våra duster med ledaren för de tre renoverarna, en svartmuskig irländare, Frank. Han hade kalkylerat offerten som vi godtagit. Frank var inte alltid nykter under arbetstiden och det hände att han arbetade till sent in på natten i ett stadigt stigande rus – och resultatet blev därefter. Arbetet skulle ta en vecka, men tog två veckor. Vi betalade det pris som vi kommit överens om och skrivit på, men Frank krävde mera pengar. De olika arbetsskedena hade ett klart angivet pris och vi ansåg att det inte var vårt fel att arbetet tog längre tid. Det hela slutade med att Frank behöll för egen del pengar som han skulle ha delat med de två andra arbetarna. Sedan spred han ryktet att vi inte hade betalat. En av byggarbetarna var Barry, engelsman, omkring femtio år, lätt skallig på flinten, elektriker till yrket och väldigt timid och godhjärtad. Han hade en liten fläckig svart-vit hund av blandras som hette Patch. Barry hade sett hur Patch som liten valp blev misshandlad av några ungdomar i Los Cristianos och han hade tagit sig an hunden, som var i väldigt dåligt skick, smutsig, undernärd och rädd. Barrys omsorger gjorde att den så småningom repade sig och blev sedan Barrys bästa och trognaste vän. Medan Barry arbetade i baren låg Patch och vilade under ett skåp, en plats han utsett till sin. Patch ansåg därefter att baren var hans revir och andra hundar som kom i närheten blev utskällda. Patch var aldrig kopplad. Han brukade springa gata upp och gata ner på sina rundturer och då han fått nog tittade han in i alla barer på vägen tillbaka för han visste att husse fanns i någon av dem, ofta hos oss för han blev en trogen stamkund och visste att vi hade gjort rätt för oss och att Frank var både ohederlig och lögnaktig. Då Barry efter ett antal år ”enleverades” av en norska till Norge fick Patch en ny familj i Los Cristianos, men man kunde fortfarande se honom springa på gatorna och leta efter sin husse. Norskan, som kände Barry svagt sedan tidigare, hade beslutat att Barry skulle flytta till Norge och gifta sig med henne och det gjorde han utan större protester. Då han senare besökte Los Cristianos under en veckas semester, och också tittade in på Skandi’s, berättade han att han stortrivdes i det kalla landet i Norden. Vi var glada för hans skull och lyssnade fascinerade på hans försök att prata norska. För mej var det inte mindre obegripligt än när en norrman pratar! Patch blev vild av glädje över att träffa sin förre husse, men då Barry reste tillbaka till Norge såg man Patch på nytt springa gata upp och gata ner och leta efter den människa som hade räddat hans liv. Långa, gängliga och blonda Lena från Norrland kom en dag in i baren, satte sig på en hög barstol, placerade demonstrativt sina armbågar på bardisken och vände sig till Kjell: ”Hej, har du något jobb åt mej”, ropade hon på klingande norrländska. Hon berättade att hon ägnade sig åt att måla tavlor och ge stå-upp-föreställningar. Vi beställde så småningom sex stora handmålade reklamskyltar av henne som vi placerade på olika ställen i närheten av baren. Polisen tog hand om en av skyltarna, som stod på en mur intill strandpromenaden, för det var inte tillåtet att ”hindra fotgängartrafiken” – alla barer och restauranger gjorde det ändå – och vår ovän Marco förstörde resten. Lena tyckte att vi skulle pigga upp en hörna i den nyrenoverade baren med väggmålningar som hon erbjöd sig att måla. Vi nappade på idén och så fick vi tre mycket speciella konstverk som betraktades med intresse av gästerna: en gosse som skidade i en snöig skog, en rödmålad stuga med vita knutar och pelargoner i fönstren och intill stugan ett utedass med öppen dörr där två ögon lyste i mörkret. ”Jag är avporträtterad”, sa Kjell till gästerna som undrade var. ”Där!” sa Kjell och pekade på ögonen i dasset. Den tredje målningen var en bastubyggnad invid en sjö där en naken fyllig, blond kvinna sprang ut på bryggan. ”Det där är jag”, sa jag om kvinnan.
KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA Kapitel 18 |
||||||
Helena Somervalli, november 2006
"Rödtoppen"
Kjell i nyrenoverad bar
|
||||||