Rättegång "på kanariska"

Vår otrevlige granne, Marco, hade hållit sig någorlunda lugn under julhelgen. I februari 1994 fick vi ett kort besök av min syster Camilla som är flygvärdinna på Finnair och på den tiden rätt ofta reste ner till Tenerife i arbetet. Den kvällen hon var ledig och besökte oss i baren blev Marco våldsam. Han attackerade min son Tom, som hade gått in till pizzerian för att försöka prata förstånd med honom efter ett av hans sedvanliga utbrott. Han gav Tom ett knytnävsslag på käken och greppade tag i sin pizzaspade som han hotfullt höjde. Toms ögon lågade och för att han inte skulle ge igen - vilket hade varit en naturlig reaktion - tog Camilla och jag tag i honom och drog in honom i baren så han inte skulle råka mera illa ut. Två av våra stamgäster som Tom och Jenni blivit goda vänner med, Ilkka från Finland och hans spanska fru María, var vittnen till händelsen. Tom åkte iväg till sjukhuset för att få bevis på misshandeln – kinden svullnade kraftigt upp – och vi beslöt att polisanmäla Marco.

Här nere hade myndigheterna inte tillgång till datorer i början av nittiotalet. Då någon ville göra en polisanmälan fick han ställa sig i den långa kön av bestulna turister, misshandlade, våldtagna, inbrottsoffer och andra illa utsatta personer. Sedan togs offret emot av en ovillig manlig polis som knackade ner uppgifterna med sina två pekfingrar på den gamla mekaniska skrivmaskinen av märket Halda på det lilla hjulförsedda bordet, precis likadan som tullagenten som vi tidigare anlitade hade använt. – Något år senare, då vi återigen hedrade polisen i Las Américas med ett besök, hade polisstationen fått sin första dator. Då satt en konstapel vid skärmen och tio konstaplar stod runt omkring honom och tittade på underverket. Det dröjde innan någon brydde sig om den långa kön av turister och lokalbefolkning som väntade på att få göra sin anmälan. - Tolkhjälp fick utlänningarna mellan klockan nio och ett och fyra och åtta. Vi hade fördelen att inte behöva tolk.

Polisen skrev ner vår anmälan och meddelade att den skulle leda till rättegång ett par veckor senare. Min puls gick upp i dubbel hastighet. Jag anmälde mig som vittne och María lovade sedan också vittna.

Jag blev allt spändare ju närmare dagen för rättegången kom. På vägen till domstolen i byn Granadilla var jag så nervös att jag mådde illa.

Rättegången blev en fars.

Varje utlänning har rätt att få en tolk på sitt eget språk under en rättegång. Då min son skulle upp i rätten bad han att få en finsk tolk och en sådan fanns inte. Domaren såg handfallen ut och jag anmälde mej som tolk, vilket domaren motvilligt gick med på. Tom och jag pratar alltid svenska med varandra, men det visste ingen närvarande.

Vad vi inte hade vetat om förrän en kort tid innan rättegången var att Marco, då han en vecka efter händelsen fått kallelse till rätten, tog sin tonåriga dotter till en läkare, förmodligen bekant eller korrupt, som skrev ut ett intyg på att hon hade ett blåmärke på bröstet – det var definitivt inte Tom som åstadkommit ett blåmärke på Marcos dotter, det blåmärket hade i så fall suttit på Marco själv!   

Sedan anmälde han Tom för misshandel.

Domaren gick igenom händelserna och jag tolkade. En av frågorna till Tom löd: ”Du som är en stor och stark kille, du gillar väl att lösa tvister med våld, eller hur?” Vad är det för en fråga från en domare? I en amerikansk film skulle Toms försvarsadvokat här uppretat ha rest sig och skrikit ”objection”! Tom svarade helt lugnt att han inte tror på våld som någon lösning. Trots att vårt stjärnvittne, spanska María, klart vittnade till Toms förmån löd domen på att Marco och Tom var lika skyldiga och skulle dela på rättegångskostnaderna. Tom och Jenni reste hem till Finland några dagar efter rättegången.

Vi anlitade en advokat, eftersom det inte fanns något tvivel om att min son blivit oskyldigt dömd, men det första advokaten sa var att det är oerhört svårt att få en dom ändrad, för det innebär att domaren tappar ansiktet. Advokaten gick ändå igenom pappren från rättegången och påpekade genast två fel: för det första att Tom inte fått en officiell tolk och för det andra att jag inte fått vittna. Men därvid blev det. Ingenting hände mer än att vi fick en saftig räkning från advokaten.

Ett halvår efter händelsen fick vi ett telegram från domstolen, där det stod att Tom skulle infinna sig i rätten och betala sin andel av rättegångskostnaderna. Jag skrev ett svarsbrev där jag påpekade att Tom hade rest hem, studerade, förtjänade inga pengar och – jag kunde inte låta bli att tillägga – att domen dessutom varit orättvis eftersom Tom inte varit nära Marcos dotter.

Vi hörde aldrig mera från domstolen.

Senare samma år bad vi om ett möte med hyresvärden, för problemen med Marco höll på att knäcka oss. Hyresvärden visade Kjells musik sitt oreserverade gillande och gick med på att låta oss bygga en vägg mellan terrasserna med en svängdörr vid passagen. Han sade strängt, med hårda tyska ögon, åt italienaren att sluta upp med dumheterna, annars skulle han inte förlänga hyresavtalet nästa gång det blev aktuellt. Bygget skulle vi göra gemensamt och dela på kostnaderna. Väggarbetet framskred – nästan i samförstånd. Kjell beställde en svängdörr. Den fick vi installera och betala själva för då var samarbetet och lugnet slut. Marco hade återgått till sina gamla vanor.

 

 

 

 

KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA

Kapitel 17

 

   Kapitel 1

   Kapitel 2

   Kapitel 3

   Kapitel 4

   Kapitel 5

   Kapitel 6

   Kapitel 7

   Kapitel 8

   Kapitel 9

   Kapitel 10

   Kapitel 11

   Enrique

   Kapitel 12

   Kapitel 13

   Kapitel 14

   Kapitel 15

   Kapitel 16

   Kapitel 18

   

 

Helena Somervalli,

november 2006

 

 

 

 

 

 

 

Orsaken till alla våra problem. Måste ha varit en söndag för dörren in till pizzerían är stängd och Kjell får sjunga i lugn och ro!