”Någon skjuter på era gäster!”

Anette kom med ett förslag. Effektiva och hyperaktiva Anette kom så ofta med förslag att Kjell emellanåt fick stålsätta sig för att inte bli irriterad. Efter vår korta eftermiddagssiesta hann han knappt in genom dörren, och hade inte hunnit omprogrammera hjärnan till att bli mottaglig för förslag, förrän Anette full av entusiasm ropade: ”Kjelle, jag har ett förslag!” Ibland var idéerna bra, ibland mindre bra. Den här gången genomförde vi hennes idé: hon tyckte att vi skulle hyra ett biljardbord för det skulle locka nya kunder. Vi pratade med ett spelföretag som ganska omedelbart hämtade ett bord av mindre storlek som placerades på gatsidan. Det blev genast populärt bland ungdomarna. Vi delade vinsten med spelföretaget.

En negativ sida av biljardbordet var oljudet från bargästerna då de stojade och skrattade under spelets gång. Smällen då kön träffade bollen hördes också ganska långt. Kjell och jag hade bokat en resa till Sverige och Finland och Therese och Anette skulle sköta baren under tiden. Kvällen innan resan åt vi indisk mat i en liten restaurang inte långt från baren. Plötsligt kom en av våra engelska stamkunder inrusande med andan i halsen: ”Kom fort, någon skjuter på era gäster.” Vi lämnade maten och sprang iväg efter att ha förklarat för den bekanta servitören att vi snart skulle komma tillbaka och avsluta och betala middagen. Vi fick höra att någon hade skjutit med hagelgevär mot gästerna som spelade vid biljardbordet. Ingen hade blivit skadad. Jag ringde genast polisen som uppenbarade sig rekordsnabbt. En rapport skrevs, men poliserna kunde inte göra mera. Vi var rätt skärrade, men tog ändå flyget dagen därpå och hälsade på släkt och vänner i våra respektive länder och fick lite avstånd till det slitsamma men roliga barjobbet. Therese och Anette tyckte säkert det var skönt att jobba utan våra icke-professionella åsikter och kommentarer. ”Du är så dum så klockorna går baklänges”, var Anettes favorituttryck då hon var av annan åsikt.

Väl hemma på Teneriffa igen fortsatte problemen, men vi var glada över att inga större katastrofer hade inträffat under tiden vi var bortresta. En morgon då vi kom ner till baren var alla biljard-bollarna borta. Någon som ansåg sig behöva bollarna bättre än vi hade under natten lagt i en slant och tagit bollarna med sig. Vi fick genast nya bollar och efter den händelsen tog vi alltid in dem till natten, men bordet lockade andra som var ute för att förstöra. En kväll satte några överför-friskade ungdomar eld på bordet. Skadorna blev inte omfattande och spelföretaget hade snart reparerat det, på egen bekostnad.

Men personen som sköt från hade inte gett upp ännu. Två gånger till ekade skotten och jag ringde polisen som kom och skrev nya rapporter.

”Kan ni inte göra husundersökning i huset vi misstänker?” undrade jag.

”Vi kan inte göra husundersökning utan domstolsbeslut”, svarade polisen som hade stor förståelse för vårt dilemma men som hade lagar att följa.

Vår finska stamgäst, Toms vän Ilkka, satt vid bardisken då det smällde till en kväll och Ilkka fick en kula i vaden och ett sår som blödde rätt ymnigt. Det smällde till flera gånger och kulorna studsade mot väggen och på bardisken där de lämnade tydliga märken.

”Rena rama Vilda Västern, det här. Jag trodde jag var på Tenerife!” sa en kund.

Polisen infann sig omgående. Vi plockade upp kulorna och gav dem till poliserna. Vi pekade också på märkena efter kulorna, som tydligt visade i vilken riktning de rört sig. Poliserna kunde ändå inte göra annat än skriva ännu en rapport och sedan körde de Ilkka till sjukhuset för att omplåstras.

Vi hade ett antal unga skandinaver som stamgäster, killar och tjejer som jobbade som musiker eller i barer och restauranger och som gjorde Skandi’s till ”sitt” ställe där de träffades dagligen efter jobbet. En av killarna var den duktige norske gitarristen Robert med smeknamnet Labben, som ibland uppträdde i vår bar och fick smaka på vår granne Marcos beska medicin, en annan var sympatiske Stefan, son till våra goda vänner, svenske Leif och hans spanska hustru Mari-Carmen. Therese blev förtjust i Stefan, som några år senare skulle bli hennes sambo och far till sönerna Kevin och Enrique.

En kväll stod Labben och Stefan och spelade biljard. Stefan lutade sig över biljardbordet för att skicka iväg en boll, då det smällde till och han for i luften och skrek ”aaajjj”. Han rusade uppför den långa och branta trappan till huset i backen tvärs över gatan och jag ringde polisen som återigen kom direkt. Stefan ställde sig nedanför fönstren och skrek på spanska att den fege jäveln som skjuter skulle visa sig. Flera ansikten tittade ut genom fönstren. Innan han såg polisen, som kom springande uppför trappan, svarade en man ilsket att biljardbordet störde husfriden – med all säkerhet personen som skjutit. Polisen som hunnit fram spände genast ögonen i honom: ”Det är definitivt inte någon orsak till att skjuta på folk. För det kan du hamna i fängelse.” Efter det sköt ingen mer på våra kunder.

Stefan blev lyckligtvis inte illa skadad men hade lite svårt att sitta några dagar framöver.