Ny familjemedlem

Hösten 1994 hade många ljusa stunder, även om den galna italienaren och Pouls problem var två mörka moln på vår annars så blåa himmel. I början av november kom Fredrik på ett av sina sedvanliga besök hos sin pappa. Han var då nio år. Under ett tidigare besök hade Fredrik tjatat om att han ville ha en hund och den skulle kunna bo hos oss eftersom hans mamma i Sverige absolut vägrade att ha hund. I en svag stund hade Kjell sagt ja. Redan på flygplatsen frågade Fredrik ivrigt: ”När ska vi köpa hund?” Kjell blev lite fundersam, för han kunde ju inte gå tillbaka på sitt ord. Jag var positivt inställd till en liten hund och vi bestämde oss för att försöka få ta hand om en övergiven valp. Sådana finns det tyvärr gott om på ön.

Följande dag åkte vi till San Miguel till kenneln för övergivna hundar, K9, men där fanns ingen valp för tillfället. Vi hänvisades till en djurklinik i grannbyn Guaza. Där fanns heller ingen lämplig hund, men veterinären visste berätta om två nyligen omhändertagna valpar som befann sig på djurkliniken i Los Cristianos. Vi fortsatte dit och satte oss i väntrummet bland hundar och katter och deras ägare. Veterinären kom ut och undrade vad vi ville.

”Vi skulle vilja ta hand om en hund och vi hörde att ni har två övergivna valpar”, förklarade jag.

Hon sken upp: ”Det stämmer, ett ögonblick så hämtar jag ut dem.” Hon kom ut med en bur med två små valpar, en svart lurvig sak med guld-färgade tassar och ansikte, en kort, svart svansstump med långa silverhår och pigga svarta pepparögon, och en korthårig ljusbrun hund som verkade nervös. Vi behövde inte många minuter på oss för att falla för den lilla svart-bruna valpen, som kunde beskrivas som en blandning av tax och yorkshireterrier. Vi bestämde oss för den, hunden vaccinerades och uppgifterna skrevs in i datorn.

”Vad ska hunden heta?” frågade veterinären Fredrik.

”Lurvis”, kom svaret blixtsnabbt.

Fredrik tog Lurvis i sin famn och vi gick in i en närliggande djuraffär och köpte halsband, koppel, mat- och vattenskålar och leksak. Fredrik var salig. Hundstackaren skakade av rädsla och vätte ner Fredriks byxor men det gjorde absolut ingen-ting. Hellre lite kiss i famnen än ingen hund. Lurvis var inte mer än drygt fyra månader gammal och ett stort - litet - charmknippe. Eftersom Annika bodde i vårt gästrum fick Fredrik sova på soffan i vardagsrummet och Ludde sov vid hans fotända hela veckan.

Fredrik ägnade hela sin korta vistelse åt valpen som han var helt betagen i. Då han reste hem till Sverige en vecka senare trillade stora tårar ner för hans kinder då han tog farväl av Lurvis – som vi kallade Ludde för enkelhetens skull. Fredrik skulle bli sexton år gammal innan han lyckades lämna Ludde utan tårar.

Ludde hade tillgång till balkongen då vi befann oss i baren och en natt då vi kom hem mötte oss en härlig syn. Ludde hade fått tag på asken med mina tamponger, slitit sönder dem en efter en och halva balkongen såg ut som en stor snödriva. Han tittade på oss med öronen på skaft, svansstumpen roterande och peppar-ögonen fulla av stolthet: ”Titta husse och matte vad fint jag har gjort det!”

En annan gång hade garderobsdörren stått på glänt och alla våra skor låg på balkongen.

Alla var inte sönderbitna.

Den första tiden trodde vi att Ludde inte kunde skälla, men en kväll fick han syn på sin egen spegelbild i balkongdörrens glasskiva. Han skällde ursinnigt och gick till attack, men stoppades av glaset och tog förvånad några steg bakåt och tittade på fienden framför sig som så fräckt attackerade honom.  

Vi tog Ludde på promenader längs stranden och han älskade att simma, men han attackerade vågorna som jagade honom upp på stranden, bet i vågskummet och skällde ilsket. En dag simmade han ut en bit tillsammans med en lekkamrat, en schäfer. Då vi ropade att han skulle komma tillbaka vände han och simmade in mot stranden, men schäfern tog tag i hans lilla svansstump, som såg ut som en silverskimrande liten fisk som simmade på ytan, och drog honom bakåt, medan Ludde frenetiskt trampade på för att komma framåt. En dråplig syn som fick oss att vika oss av skratt.

Det blev inte mer än elva år av skratt med vår högt älskade Ludde. Fredrik var på sedvanligt sommarbesök hos oss och Ludde hade redan en tid varit i dålig kondition. Veterinären konstaterade att han hade förstorat hjärta och han orkade inte längre gå långa sträckor. Han fick medicin och specialföda men blev snabbt svagare och ville till slut inte äta alls. Trots det satte han sig sin vana trogen vid köksdörren då vi lagade mat men då vi närmade oss med små läckerbitar vände han bort huvudet. Så en dag lade han sig på mattan i en konstig ställning och tittade på mej där jag satt vid datorn med ögon som bad om hjälp. Vi förstod att stunden var kommen. Han skulle inte behöva lida och jag ringde veterinären som sade att vi kunde komma direkt. Fredrik tog Ludde i famnen och åkte iväg med Kjell. Jag klarade inte av att följa med. Då de kom fram knackade Kjell på dörren och blev tillsagd att vänta lite. I samma ögonblick sade Fredrik: ”Pappa, Ludde dog nu”. De gick in till veterinären som konstaterade att hunden var död. Han dog i Fredriks famn på exakt samma ställe där Fredrik första gången hade tagit honom i sin famn. En cirkel slöts.

Han kom hem i en ask av kartong och ligger nu begravd i vår trädgård under några vackra lavastenar.

Efter vissa av Luddes manövrar döpte vi honom så småningom till Ludde "Houdini" Guldtass, hundarnas utbrytarkung. Han återkommer i flera kapitel framöver!