Godtrogna skandinaver

Ända sedan vi öppnade baren hade vi tät och regelbunden kontakt med vår administratör, Francisco, som vi hade blivit rekommenderade av mäklaren som sålde baren.

Han hade sitt kontor i andra ändan av Los Cristianos och varje gång vi ville träffa honom, för att höra hur pappersexercisen framskred, ombads vi att infinna oss tidigt på morgonen för ett fem minuters blixtbesök, fastän han var väl medveten om att vi arbetade till sent på natten. Vi fick aldrig se några resultat av våra besök, men ofta skulle vi punga ut med lite mera pengar för än det ena, än det andra tillståndet. Han gav oss aldrig tid att sätta oss in i pappersexercisen. Vi började bli lite misstänksamma, men han kom ju från en aktad familj och hade många diplom och han försäkrade alltid att allting var under kontroll.

”Nóren, Nóren”, sa han med betoning på första stavelsen och en uppgiven min av att 'hur dum får man vara', ”du måste lära dig att allting tar tid här!”

I april 1994 hade jag, med hjälp av Francisco, äntligen fått min ”residencia”, arbets- och uppehållstillståndet som var ett måste före EU-perioden. Residencian gällde i fem år. Francisco drog en trött Kjell med sig tidigt på morgonen i tre omgångar till utlänningsbyrån i Santa Cruz, två av gångerna helt i onödan. Den sista gången räckte han Kjell ett papper då de kom ut från byrån, innan han sprang iväg till sin egen bil. Papperet var en kopia på Kjells pass, som dessutom hade gått ut. Då gnisslade han tänder av ilska. När han väl fick sin residencia, ett år senare än jag, gällde den bara i ett år.

Francisco hade aktiverat oss som företagare från början av 1994, vilket innebar att man måste betala diverse skatter och socialavgifter. Vi visste inte hur systemet fungerade. Vi betalade Fran-cisco för att han skulle sköta om byråkratin och betalningarna, för även om man kan spanska är de officiella dokumenten svårfattliga - även för kanarierna själva. Alla företagare använder en ”gestoría”, en administrativ byrå som har hand om kontakterna med myndigheterna, de olika skatte-departementen, sophämtningen, vattenverket, försäkringskassan, handelskammaren och så vidare, och ser till att formulären blir korrekt ifyllda och avgifterna korrekt uträknade. Vi visste aldrig vad vi egentligen betalade till Francisco, men vi litade på honom.

En dag fick vi ett oväntat besök av Turistminis-teriets kontrollanter, som ville se våra tillstånd, för Marcos fru hade gjort en anmälan hos polisen om vår höga volym på musiken. Vi fick en kopia.

”Visst”, svarade jag, ”vår administratör, Francisco, har alla våra papper. Kan ni vara snälla och ta kontakt med honom.” De fick hans visitkort.

Vi författade en svarsskrivelse, där vi bland annat åberopade musikvolymen i diskoteket ovanför oss. Vi hade också skrivit en förklaring om vår aktivitet och bett alla våra kunder underteckna ett papper på att vår musik inte var av den sorten som stör ätande kunder. De skrev gärna på. Två år senare (!) blev vi ändå tvungna att betala en stor summa böter, men böterna vi fick hade ingenting med musikvolymen att göra. Francisco hade inte ens anhållit om de nödvändiga tillstånden.

Vi hade tre anställda en dag i februari 1996, då arbetsministeriets kontrollanter infann sig i baren och bad att få se våra papper och kontrakten med de anställda. Kontrollanterna infinner sig utan förvarning och svart arbetskraft straffas hårt.

”Vår administratör, Francisco, har pappren”, svarade jag glatt, ”han har försäkrat oss att allting är i sin ordning.”

De bad att få Franciscos telefonnummer för att ta kontakt med honom. Jag meddelade Francisco dagen därpå vad som hänt och han lugnade mig med att alla papper var i ordning. Jag talade också om för honom att kontrollanterna skulle ringa honom. Sedan tänkte jag inte mera på ärendet. Baren gick för full rulle och vi hade så mycket att göra att problem med pappers-exercisen, som vi anställt en sakkunnig att sköta, inte fick plats i hjärncellerna.

Fyra månader senare ringde arbetsinspektören oss – hem – och meddelade att om inte de fick se våra papper inom en vecka skulle vi få höga böter, det kunde röra sig om flera miljoner pesetas per anställd. Inspektören hade inte fått kontakt med Francisco, som heller inte hade ringt tillbaka trots inspektörens meddelanden. Jag blev helt vansinnig och åkte i ilfart till Francisco. Kjell kunde - som tur var - inte följa med, han hade säkert strypt den lille smilaren, för när jag kom fram undrade Francisco oberört varför jag var så hysterisk, han skulle visst sköta allting till vår belåtenhet och ”allting var under kontroll”.

Jag visste inte vad jag skulle tro, men ringde för säkerhets skull inspektören och berättade att jag talat med Francisco och vad han sagt.

Den här händelsen blev den nästsista droppen i bägaren. Den sista föll då Kjell efter många påtryckningar skulle få ut sin förnyade ”residencia” som skulle gälla i fem år.

”Åk till lokalpolisen i Las Américas”, uppmanade Francisco oss, ”residencian ligger där klar att hämtas.”

Vi blev glatt överraskade, för tidigare hade man alltid varit tvungen att hämta ut dokumentet från utlänningsbyrån i Santa Cruz och köerna var oändliga. Vi åkte iväg, köade som vanligt även där och då det blev vår tur frågade vi efter Kjells residencia. Polisen bakom disken såg förbryllad ut.

”Här får man inte ut någon residencia, ni måste åka till Santa Cruz”, sa han.

Vår glädje förbyttes i raseri. ”Det hade man kunnat räkna ut med häcken!” sa Kjell och bröt säkert mot alla trafikregler då han körde tillbaka till Francisco, som klarade livhanken tack vare att han inte längre var kvar på sitt kontor.

Jag ringde utlänningsbyrån i Santa Cruz och fick höra att residencian fanns där. Då vi hämtade den dagen därpå – med vissa svårigheter fick vi ut den utan kvitto, för Francisco hade kvittot och vi ville inte längre ha någonting med honom att göra - visade det sig att den hade legat där i tre månader.

Vi hade nu beslutat att byta administratör och krävde att få våra papper av Francisco. Jag ringde honom men sekreteraren meddelade varje gång att han ”var ute på stan på ärenden.” Vi besökte hans kontor, men han var aldrig där. Jag faxade flera brev till honom, men fick aldrig svar. Vi fick aldrig våra papper och några månader senare fick vi höra att Francisco hade lagts in på mentalsjukhus efter ett nervöst sammanbrott. Vi var inte hans enda offer.

Den nya administratören, som bekvämt hade sitt kontor i samma komplex som baren, pratade med arbetsinspektören om vårt dilemma. Det hela slutade med att vi blev tvungna att betala böter, men inspektören kommenterade: ”Jag är övertygad om att de handlade i god tro. Om det inte var för min överordnade så skulle jag inte ge dem några böter alls, men det blir åtminstone minimisumman.”