Marco slår till igen

Pizzerians och vår gemensamma granne på hörnet var en engelsk mäklarfirma, som bestod av ett pyttelitet rum som vätte ut mot gatan. En tisdag i september 1994, då baren som vanligt var stängd för allmänheten, stod vi tillsammans med Annika utanför på gatan och pratade med mäklaren. Kjell sa att han skulle kolla postlådan. För att komma åt postlådorna var man tvungen att gå ut terrass-vägen. Kjell gick ut mot terrassen och jag hörde dörren smälla igen. Ögonblicket därpå hörde vi Kjell förtvivlat ropa på hjälp: ”Hjälp, hjälp, Lena kom och hjälp mig!” Jag rusade in i baren och tog med skakande hand fram mina nycklar för att öppna dörren som automatiskt låstes då den stängdes igen. Jag trodde Kjell hade fallit och skadat sig. Då jag fick upp dörren såg jag Kjell ligga hopkrupen på golvet med Marco över sig som slog och sparkade honom. Jag rusade rasande på Marco, som hastigt drog sig tillbaka och försvann in till sig. “Jag ringer polisen direkt!” skrek jag åt Marco. ”Gör det, det gör jag också”, skrek han tillbaka.

Jag ringde polisen, men Marco hann före, så då konstaplarna anlände stod vi alla ute på gatan och de trodde att Kjell hade gett sig på Marco. Men de såg snart att det var tvärtom. Kjells näsa blödde och armarna och benen var fulla av blåmärken. Marco hade inga skador. Skakande av upprördhet berättade jag så mycket jag kunde om Marcos trakasserier och om hans våldsamma beteende, också mot min son. Poliserna gick med Marco in till pizzerían och pratade med honom och vi hörde att tongångarna gick höga. Sedan tog de honom med sig ut på gatan till oss och bad att Kjell och Marco skulle skaka hand med varandra och inte göra vidare polisanmälningar i ärendet. I polisernas närvaro tog Kjell mycket motvilligt Marcos utsträckta hand och vi lovade att inte göra någon anmälan.

Men den här gången var vi smartare. Vi hade inte den minsta avsikt att hålla löftet att inte göra en anmälan. Vi begav oss direkt till sjukhuset, där Kjell fick intyg på misshandeln, och sedan till polisstationen.

Det blev en ny rättegång mot Marco och den här gången kom han inte undan lika lätt. Kjell fick en engelsk tolk. Jag fick inte närvara vid rättegången, varken som åhörare eller vittne.

Kjells vittne var Annika som sett misshandeln genom grinden vid ingången till terrasserna och som tydligt beskrev hur påhoppet hade gått till. Marco kom inte undan men straffet var milt. Han dömdes till ”fem dagars husarrest” – vilket han struntade i – och ”skyldighet att betala Kjell 30.000 pesetas för förlorade arbetsdagar samt läkarräkningen och rättegångskostnaderna”. Vi

såg aldrig några pengar, men huvudsaken för oss var att Marco nu hade dömts två gånger för våldsamt beteende. Vi trodde att han kanske skulle bli lite aktsammare i fortsättningen för att inte riskera att utvisas ur landet.

Det blev han inte.

En av de två poliskonstaplarna som tillkallats då Marco anföll Kjell blev efter den här händelsen en nästintill god vän till oss. Han hade fruktansvärt hårda och kalla ögon. Jag hade inte velat bli utsatt för hans vrede. Han brukade titta in i baren då och då med någon kollega, kyssa mig på kinderna och fråga hur vi mådde och hur det låg till med grannsämjan. Han gillade whisky, så vi bjöd honom alltid på det dyraste märket vi hade. Polisuniformen – eller det faktum att han var i tjänst – hindrade inte att han tog sig en eller två groggar.

Vi var så trötta på att kämpa mot vår otrevlige granne, att vi vid flera tillfällen var nära att ge upp och vi övervägde att sälja verksamheten. Varje ny dag var en kamp mot förtvivlan och känslan av maktlöshet. Trots det gjorde vi vårt bästa för att visa upp en glad min inför gästerna och låtsas som att vi inte brydde oss så mycket om vad Marco gjorde.

I vågskålen hängde på ena sidan vår dröm, på andra sidan vår hälsa, både den mentala och den fysiska. Vi ville inte gärna ge upp för vi hade satsat så mycket, arbetat så hårt och tyckte att vi hade mycket att ge ännu. Vi hade under hela den problematiska tiden som Marcos grannar avstått från att ge igen med samma mått. Det var väldigt frestande, men vi ville inte riskera att han blev ännu våldsammare. Vi krökte aldrig ett hår på hans huvud, rörde aldrig vid hans ägodelar och försökte bara hålla oss undan så mycket som möjligt. Kjell sträckte sig till att hånle mot honom då de sågs, vilket förmodligen retade gallfeber på Marco.

Det var Marco som tröttnade något år senare – om det var på oss eller på arbetet i pizzerían vet vi inte, men efter två års ständiga förföljelser fick vi en dag höra att han sålt sin pizzeria. Till vår stora förtjusning hörde vi också att han hade blivit tvungen att betala 70% av försäljnings-summan till hyresvärden som normalt tog 15% - olagliga pengar han inte skattade för. Skadeglädjen är ibland den bästa glädjen.

Köparen var en mycket trevlig person som vi genast fick ett fint samarbete med.

Han kunde inte hjälpa att han hette Marco och var italienare!