Vänner i nöd och lust

Vi hade blivit väldigt goda vänner med det sympatiska ogifta paret Annika från Sverige, som arbetade i Svenska Kyrkan, och Poul från Danmark. Poul är lite av en tusenkonstnär och hjälpte oss ofta i baren med renoveringar och förbättringar.

I augusti 1994 fick vi en chock. Annika kom gråtande till oss och berättade att polisen tagit Poul och fört bort honom. Vi lämnade baren i Therese’ händer och åkte genast iväg med Annika till polisen i Playa de las Américas. Där fick vi veta att Poul var anhållen och skulle föras via dom-stolen i Granadilla till fängelset i La Esperanza i La Laguna. Poul berättade senare att han hade varit eftersökt av Interpol på grund av en anmälan som gjorts mot honom i Danmark av en person som ville honom illa. Poul försäkrade att han var oskyldig. Han skulle ställas inför rätta i Danmark, men ingen kunde säga när han skulle få lämna ”Castillo La Esperanza”, slottet La Esperanza, som han kallade fängelset.

Annika hade inte råd att bo kvar ensam i lägen-heten, men en pensionerad danska som nyligen hade bosatt sig på Tenerife och som brukade titta in i baren hade ett extra sovrum, så Annika skulle få bo hos henne. Danskan hade alkoholproblem. Hon drack kopiöst, inte i vår bar, för av någon anledning ville hon inte skämma ut sig inför oss, utan i andra barer och på bänkarna ute. Annika trodde och hoppades att hon skulle kunna hjälpa danskan in på bättre vägar då de bodde tillsammans.

Några dagar efter att hon flyttat in kom hon olycklig till oss och berättade att hon inte kunde bo kvar hos danskan. ”Hon skriker och gapar och kallar mej vid fula namn”. ”Du flyttar hem till oss”, sa Kjell och jag. Vi åkte till lägenheten och Annika och jag smög oss in och hämtade hennes tillhörigheter medan danskan sov, utslagen, på soffan. - Hon tog sig i kragen en kort tid, men sedan gick det utför igen och till slut tog konsu-latet hand om henne och såg till att hon kom hem till sina släktingar.

En dag hörde jag en vissling från gatan nedanför vår balkong – vi bodde på tredje våningen. Jag tittade ner och såg – Poul. Han satte fingret för munnen och jag gick tyst och tryckte på port-telefonknappen. Jag bad Annika öppna då det knackade på dörren och trodde hon skulle falla ihop av glädjechocken. Hon blev alldeles blek, innan hon flög i Pouls famn. Vilken lycka för oss alla. Poul hade då suttit fyrtio dagar i fängelse utan att förhöras och enligt lagen får man då inte längre hållas kvar. Tyvärr varade den lyckan inte länge, för några dagar senare stegade några civilklädda poliser från Interpol in i vår bar där Poul befann sig och tog honom med sig på nytt. Annika var helt förstörd. Hon fick reda på när han skulle föras till domstolen i Granadilla och bad oss följa med och vänta utanför i hopp om att se honom och försäkra honom om vårt stöd.

Den sorgliga synen har etsat sig fast på våra näthinnor; polisbilen med sex-sju häktade stannade och fångarna, fastkedjade vid varandra med handbojor, steg ur. Vi ropade åt Poul att vi skulle göra allt för att hjälpa honom och att vi skulle ta hand om Annika åt honom. Han tittade upp, såg oss och glädjen att se Annika och oss lyste ett kort ögonblick upp hans blick.

I sitt första brev till oss skrev han bland annat: ”Lovar ni att se till att Annika inte går ut ensam om natten. Jag har idag ätit frukost med den som mördade negern och skar av huvudet och benen från hans kropp. Här sitter två som har våldtagit kvinnor i Los Cristianos. Ni ska också vara akt-samma när ni går hem med pengar från Skandi’s. Alla barer blir observerade, vem som stänger, när och hur. Det är inte fråga om en tjuv utan en organisation och sex-sju tillhörande organisa-tionen sitter i detta fängelse. En del diskotek och barer betalar så kallade ”skyddspengar”, det vill säga utpressningspengar, för att slippa problem. Jag och andra vet vem som är ”huvudpersonen”, han har köpt polisen och ingen rör honom. Mina läppar är förseglade, jag vill gärna ha huvudet kvar på min kropp!”

Han avslutade brevet med sin sedvanliga härliga humor: ”Ni ska veta att ”slottet” har fint beskydd; hög mur med taggtråd, TV-övervakning och många vakter som passar oss – så att inga obehöriga tar sig in... Lev gott och ta vara på min älskade Annika. Kära hälsningar. Poul”.

Annika började besöka Poul i fängelset varje vecka. De hade beslutat förlova sig och Annika oroade sig över hur hon skulle kunna smuggla Pouls förlovningsring in i fängelset. Hon hade precis köpt en sommarklänning med snörning framme på bröstet och kom på den geniala idén att linda snöret runt hela ringen så den doldes på ett finurligt sätt. Hon var strålande glad då hon kom hem. Allt hade gått fint.

I ett brev i mitten av december skrev Poul: ”Jag kan kallas jordens lyckligaste man. Lycklig för att jag nu efter hundratjugosex dagar äntligen har fått besked om när jag reser till Danmark. Lycklig för att Annika har stått ut. Lycklig för att vi känner er och räknar er som våra bästa vänner. Hade ni inte ställt upp och hjälpt oss i vår nöd hade vi aldrig klarat oss genom den här tiden. När våra problem är förbi ringer kyrkklockorna till bröllop för Annika och mig. Då får ni anledning att resa till Sverige, för ni måste komma till bröllopet.”

När Annika fick veta Pouls avresedag bokade hon genast en biljett till sig själv. Vi körde henne till norra flygplatsen och efter många tårar och kramar försvann hon in till avgångsterminalen.

Vi saknade både henne och Poul. Annika är en otroligt positiv, varm och utåtriktad person med mycket uttrycksfulla blåa ögon och ett ansikte som avspeglar alla hennes känslor – och begåvad med en röst som skulle kunna erövra världen. Hur många tårar måste hon inte ha fällt i ensamhet, men hon klagade aldrig. Hon var till hundra procent övertygad om Pouls oskuld men skade-glada tungor spred elaka rykten som gjorde henne, och oss, ledsna. I Danmark, några månader senare, fick han upprättelse och var fri. De gifte sig kort därefter i Sverige.

Sagan om Annika och Poul fick inte sagornas lyckliga slut. En tid efter bröllopet, som vi tråkigt nog inte hade möjlighet att närvara vid, flyttade de tillbaka till Tenerife och efter några år på ön gled de ifrån varandra. De är fortfarande väldigt goda vänner – till oss också. Annika jobbar i Sverige med det hon älskar mest, barn och musik, och Poul har bosatt sig på Tenerife som glad pensionär.