Nyår och karneval

Till vår första nyårsafton var alla våra bord på terrassen bokade och vi var lyckliga och stolta som tuppar. Vi blåste upp ballonger som vi fyllde hela terrassen med och pyntade med girlanger och serpentiner. Ett tyskt par som besökte oss var och varannan dag hade bokat ett av borden och deras lilla tax, med det vackra namnet Damian, var naturligtvis också välkommen. Innan kvällen inföll droppade några kunder in och avbokade sina beställningar och andra ringde och avbokade sina. Till slut hade vi bara Damian med sin husse och matte kvar som inte avbokat. Besvikelsen var enorm. Therese hade planerat och förberett en fin nyårsmeny och champagneflaskorna stod på rad i kylen. Kjell hade gjort i ordning musik för sång och dans. Vi gjorde vårt bästa för att hålla god min inför de kunder som kom för att önska oss ett gott nytt år och dricka en drink, men inuti var vi djupt besvikna.

Vi hade inte behövt oroa oss. Då klockan blev nio var alla bord fullsatta av kunder som droppat in utan att ha reserverat och Therese’ mat fick högt betyg. Det dansades flitigt bland borden till Kjells musik. Stämningen var på topp efter tolvslaget då champagnen druckits, de tolv lyckobringande vindruvorna ätits och alla hade beundrat fyrverkeriet som kommunen anordnat. Men det roligaste återstod. Kjell kastade en ballong på Damian som uppfört sig fint hela kvällen. Damian rusade upp och bet i ballongen som gick sönder med en smäll. Han hoppade till och tittade sig förvånat omkring: ”Vad hände?” Kjell kastade en ballong till, med samma resultat. Kjell lät ballongerna på väggarna falla till golvet och Damian gick bärsärkagång. Han sprang som ett litet jehu och jagade ballong efter ballong som han ursinnigt bet sönder innan han gick på nästa. Matte och husse och de övriga gästerna – och vi med – hade hejdlöst roligt. Ballongerna tog slut och Damian lade sig flämtande vid husses fötter. Då hittade Kjell tre ballonger till inne i baren och tog dem ut på terrassen. Damian tittade på Kjell med en blick som tydligt sa: ”Tycker du inte jag har jobbat nog för idag!” Så reste han sig långsamt och gick målmedvetet fram till ballongerna, bet dem noggrant sönder i tur och ordning, och innan han utmattad somnade vid husses fötter tittade han varnande på Kjell: ”Inte en ballong till!”

Vår första karneval var en ny och spännande erfarenhet för oss. Gatan utanför baren, Svenska Gatan, stängdes av för all trafik den söndagen varje år då den stora processionen i Los Cristianos skulle äga rum. ”El Gran Coso”, som drar igenom gatorna, är en lång, färgglad parad, fylld av rytmer, danser, glädje och vackra, lätt klädda flickor, gatumusikanter, karnevalsdräkter som väcker ooh och aah bland publiken, fantasifullt smyckade galavagnar – gamla lastbilar som har tagits ur trafik - och grädden på moset är karnevalsdrottningen som med sina damer sitter på sin höga tron på den långsamt och värdigt framrullande galavagnen.

Valet av karnevalsdrottning är en spännande tid för de unga nätta kanariska flickorna som anmält sig till tävlingen. Finalisternas dräkter – sponsrade av stora affärsföretag - är så fantasifulla, omfångsrika och komplicerade att flickorna knappt klarar av att röra sig på scenen. Dräkterna som kan väga flera hundra kilo rullar på hjul. Nerverna är så hårt spända att en och annan flicka brukar svimma inför valet.

Processionen i Los Cristianos gick precis förbi Kjells och min bar och åskådarna av olika nationaliteter som tålmodigt väntade i timmar på gatan utanför passade på tillfället att släcka sin törst, vilket nästan varje år gav oss den bästa kassan på hela året, trots att vi stängde tidigt för att själva kunna få uppleva något av karnevalsyran på

kyrktorget. Vi hade fullt upp med att servera öl och drinkar till de väntande människorna och såg själva nästan ingenting av processionen. Folkmassan skymde effektivt, men för vår del var naturligtvis kommersen viktigare.

Denna vår första karnevalsöndag räknade vi kassan efter att ha stängt dörren och till vår stora glädje hade vi gjort rekord, 99.500 pesetas bara på några timmar.

”Så synd att det inte blev jämna pengar, men vackert så”, sa Kjell.

Då öppnades dörren och våra stamkunder Allan och Eila kom in och undrade om de kunde få ett stop öl och en vodka med sprite. Kjell, Therese och jag brast ut i hurrarop och studsade upp och ner av glädje. Allan och Eila tittade förvånade på oss. Deras beställning gjorde att vi kom upp i exakt 100.000 pesetas.

Allan och Eila från Finland hade blivit stamgäster hos oss en tid innan och skulle stanna i fyra månader på ön. Allan, lång, glad och högljudd, drack alltid en stor öl och Eila, tystlåten och försynt, en svag drink. Allan kunde emellanåt bli lite väl familjär. En dag stegade han in i baren iklädd endast ett par inte alltför rena kalsonger och beställde sin sedvanliga öl. Då körde Kjell finkänsligt ut honom och bad honom gå hem och klä på sig.

En kväll under denna första karnevalsvecka trippade tre unga spanjorer förbi baren. De var iklädda korta kjolar, höga klackar, svarta nätstrumpor och bar långhåriga peruker och långa påklistrade ögonfransar. Läpparna var grant röda. Jag kunde inte låta bli att storskratta och ropade ”Hola guapas, hej sötnosar”, varpå de steg in i baren och blinkade förföriskt åt mej med sina långa ögonfransar. Vi bjöd dem på var sin ”copa”. Efter det blev de stamkunder som regelbundet tittade in på en drink – snygga och sympatiska killar, mycket maskulina.

Karnevalen i Santa Cruz var från början en gatufest mest för de fattiga, där kvinnorna klädde ut sig till män och männen till kvinnor. Den förbjöds under spanska inbördeskriget och under Francos diktatur, men folket vägrade avstå från en tradition som gav dem glädje i misären och firade en kamouflerad karneval som gick under namnet ”Fiestas de Invierno”, vinterfesterna. Idag är den nästan en industri och en mycket viktig turistattraktion. Under karnevalsveckan går Teneriffa på halvfart. De enda som jobbar hårt är bar- och kioskägarna som upplever några dagars eldorado.

Karnevalens höjdpunkt i slutet av festligheterna är ”sardinens begravning”, en sed som uppkom då den katolska kyrkan förbjöd församlingen att äta kött efter askonsdag, första onsdagen efter fastlagssöndagen då fastan inleds. - Några fiffiga munkar kringgick förbudet genom att kasta en gris i floden som flöt utanför klostret och "fiska" upp den och fick då äta "fisken". - Ordet ”carnaval”, karneval på spanska, betyder ursprungligen ”förbjuda kött”. Ingen vet med säkerhet varför man bränner en fisk, en sardin, men det berättas att seden uppkom för ungefär 300 år sedan i Madrid och det man brände upp var en uppskuren gris som man kallade ”cerdina”, från ordet ”cerdo”, gris. Flera städer och byar i landet anammade huvudstadens sed, men i versionen som gick från mun till mun, från by till by, blev ”cerdina” så småningom ”sardina”, sardin.

Den stora ”sardinen” av brännbart material bärs långsamt fram på gatorna åtföljd av svartklädda "änkor och änklingar", högljutt klagande och gråtande, och eldas till slut upp. Efter "begrav-ningen" följer ett färgsprakande fyrverkeri, någonting som kanarierna är mästare på.

 

 

KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA

Kapitel 26

 

   Kapitel 1

   Kapitel 2

   Kapitel 3

   Kapitel 4

   Kapitel 5

   Kapitel 6

   Kapitel 7

   Kapitel 8

   Kapitel 9

   Kapitel 10

   Kapitel 11

   Enrique

   Kapitel 12

   Kapitel 13

   Kapitel 14

   Kapitel 15

   Kapitel 16

   Kapitel 17

   Kapitel 18

   Kapitel 19

   Kapitel 20

   Kapitel 21

   Kapitel 22

   Kapitel 23

   Kapitel 24

   Kapitel 25

   Kapitel 27

   

 

Helena Somervalli,

november 2006

 

 

 

 

 

Några förtjusande "damer"

 

 

 

 

 

Allra roligast har barnen!

 

 

 

 

 

Kandidat till karnevalsdrottning i Santa Cruz 2006. Hon försvinner nästan i dräkten!

 

 

 

 

En ännu inte uppbränd "sardin"

 

 

 

 

 

 

 

 

Bilderna är alla från Santa Cruz-karnevalens officiella websida.