Polisen tar vår bil

Vårvintern 1995 kom min kusin och bästa väninna sedan barndomen, Gitta, på ett par veckors besök med sin man Kaj. En morgon under deras besök stod Kjell på balkongen och förde en utdragen diskussion med sin exhustru angående deras gemensamma son Fredrik. Han tittade ner mot baren och fick se en motorcykelpolis stå bredvid vår ”Rolls-Renault”, som var parkerad utanför baren, med penna och papper i högsta hugg – och bärgningsbilen i antågande.

På den tiden fanns parkeringsapparater utplacerade längs ”svenska gatan”. Vi hade inte betalt parkeringsavgiften och Kjell fick bråttom att avsluta samtalet och rusa ner till bilen. Jag efter. Polisen, med svarta ogenomträngliga solglasögon och bistert uttryck i ansiktet, ville se våra papper. Vi hade köpt den begagnade bilen en tid innan och alla papper var ännu inte klara. Försäkringspappret i original saknades.

”Men alla papper är i ordning”, sa jag till polisen, ”vi har ju kopian här och Ni kan följa med in i baren så ringer vi försäkringsbolaget.”

Han tittade på mig som om jag varit en utomjording – det kunde jag utläsa utan att se hans ögon – och svarade med en röst som dröp av sarkasm: ”Jag ska inte behöva ringa någon, pappren ska finnas i bilen i original och därmed basta.”

Bärgningsbilen drog upp vår lilla Renault på flaket och körde iväg. Vi stod snopna kvar på trottoaren. En stund senare kom Gitta och Kaj körande i sin hyrbil, vi berättade vad som hänt, och de körde oss till Las Américas till kommunens uppsamlings-plats för bilar. Vi betalade en obetydlig summa och fick ut bilen med detsamma. ”Löjligt”, sa Kjell, ”den summan täcker inte ens bärgningsbilens bensin-kostnad”. Någon månad senare fick vi ett brev från trafikverket där det stod att vi måste betala böter för att ha parkerat olagligt. ”Om betalning sker inom tio dagar får Ni tjugo procents rabatt på summan.” Vi betalade inom tio dagar. Den summan var inte lika obetydlig.

Vi förundrade oss högeligen över parkeringsbetal-ningarna. Parkeringsbolaget - som senare visade sig vara olagligt - lade en böteslapp under vind-rutetorkaren om man inte hade betalat och den lappen skulle man lägga i en speciell lucka i parkeringsautomaten tillsammans med kvittot på bötesbetalningen som man kunde göra i auto-maten. Vem gick igenom alla kvitton och kontrolle-rade vilka papper som hörde ihop? Vi slutade betala både parkeringsavgifter och böter i något skede och då vi sålde bilen hade vi en enorm hög böteslappar som vi slängde och som ingen någonsin frågade efter. Efter att parkeringsbolaget eliminerades kunde man parkera gratis.

På den tiden fanns det gott om parkeringsplatser på ”svenska gatan” och vi kunde lasta ur bilen med våra inköp, som då inte var så omfattande, i lugn och ro. Under våra åtta år som barägare ökade trafiken och bilarnas antal snabbare än vad vägarna och parkeringsplatserna kunde svälja. De sista två-tre åren var det så gott som omöjligt att hitta lediga platser och våra inköp var så omfattande att Kjell blev tvungen att dubbel-parkera för att inte behöva bära tunga lådor långa vägar.

Poliserna var ibland, men inte alltid, förståelsefulla.

”Det är min bar, jag jobbar här och jag bär bara in mina varor, sedan kör jag bort bilen”, förklarade Kjell en dag för en polis som stod beredd att skriva ut en böteslapp.

”Jag jobbar, jag också, och du står olagligt parkerad, så jag skriver ut böter åt dig”, svarade polisen med sur min, skrev ut lappen och frågade om Kjell ville ha en kopia, vilket han tackade nej till. Polisen placerade kopian under vindrute-torkaren, där den inte låg kvar många sekunder, för Kjell tog den, rev den i små bitar och blåste bitarna mot polisen som rasande utbrast: ”Du ska inte tro att du kan göra vad du vill bara för att du har en vän i poliskåren!"

Vännen ifråga var vår stamkund, Alfredo, en lokalpolis som snällt smusslade undan ett antal böter och som vi står i stor tacksamhetsskuld till. Han meddelade Kjell att en ursäkt var nödvändig i det här fallet och Kjell ville göra honom till lags, men han kom inte senare ihåg hur polisen såg ut, så han bad Alfredo framföra ursäkten. Om jag hade varit med då Kjell blåste pappersbitarna hade jag förmodligen skräckslagen krälat på marken och ödmjukt bett polisen om ursäkt å min mans sida.

Alfredo behövde aldrig betala för sina drinkar i vår bar. Å andra sidan behövde inte någon polis betala. Ibland kom de in för att dricka en kaffe eller en läsk. ”Tar du betalt av en polis kommer han dagen därpå och vill kolla dina papper eller anmäler dej för att du har haft öppet fem minuter över den tillåtna tiden”, konstaterade en barägare.

Kjell var alltid upprymd efter sina duster med poliserna men jag var dödsförskräckt för att de en vacker dag skulle placera honom bakom lås och bom för ”motstånd mot myndighet”. Han bråkade en dag med en kvinnlig polis som krävde att han drog ner volymen på musiken som kom från barens CD-spelare. ”Gå först upp till Casablanca (diskoteket ovanför) och be dem dra ner sin volym, så drar jag ner vår”, svarade Kjell. ”Det har du inte med att göra”, sa polisen. ”Du ska dra ner din volym när jag säger till”. ”Det ska jag visst inte, du kan inte tvinga mej till det”, sa Kjell och drog inte ner volymen. En stund senare förde han ut sopor. Polisen i fråga stod vid soptunnorna. ”Är inte du svensk?”, frågade hon och fortsatte då Kjell svarade jakande: ”Jag trodde att ni svenskar var laglydiga. Min bror jobbar i Sverige och där har han blivit tvungen att rätta sig efter ert lands lagar.” Kjell svarade lugnt att han alltid rättar sig efter de spanska lagarna men att han vägrar bli trakasserad. Om han måste dra ner musiken måste också diskoteket göra det.

 

KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA

Kapitel 29

 

   Kapitel 1

   Kapitel 2

   Kapitel 3

   Kapitel 4

   Kapitel 5

   Kapitel 6

   Kapitel 7

   Kapitel 8

   Kapitel 9

   Kapitel 10

   Kapitel 11

   Enrique

   Kapitel 12

   Kapitel 13

   Kapitel 14

   Kapitel 15

   Kapitel 16

   Kapitel 17

   Kapitel 18

   Kapitel 19

   Kapitel 20

   Kapitel 21

   Kapitel 22

   Kapitel 23

   Kapitel 24

   Kapitel 25

   Kapitel 26

   Kapitel 27

   Kapitel 28

   Kapitel 30

           

 

Helena Somervalli,

november 2006

 

 

 

 

 

 

 

 

Vår trogna "Rolls-Renault", som kvaddades kort efter att vi hade sålt den.

 

 

 

 

 

De här poliserna var vänliga men ville inte bli fotograferade!