Vi köper ett eget hem

Framåt våren 1995 hade vi fått nog av att bo i hyreslägenhet mitt i ett stökigt och högljutt turistcenter. Eftersom lägenheten låg tvärs över gatan från Skandi’s hade vi heller aldrig något riktigt privatliv. Vi började leta efter något eget utanför Los Cristianos. Istället för att kasta bort pengar på en hyresvärd, kunde vi ta lån och investera i ett eget hem, tyckte vi.

Vi hittade drömhemmet fem kilometer upp i bergen från Los Cristianos, nära den stora örnparken, Águilas del Teide. I ett relativt litet, tjugo år gammalt bostadsområde, ”El Morro”, inbäddat i en oas av olika slags palmer, träd, buskar, blommor och klängväxter, låg en bungalow i dåligt skick, som vi kunde renovera efter egna önskemål. Huset hade en ordentlig terrass och en liten trädgård där flera palmer och hibiskusbuskar trängdes med ett enormt stort rosépepparträd mitt i hela härlig-heten. Bostadsföreningen hade en stor simbassäng som låg bara tio meter från trädgården.

I slutet av mars skrevs köpekontraktet och kort därefter flyttade vi in, i avsikt att bo där under renoveringen.

Vilken underbar tystnad efter det ständiga sorlet i Los Cristianos! Om nätterna då vi kom hem spelade syrsorna och palmerna susade sakta – inga diskotek, inga gapande turister, ingen bar som krävde omedelbar uppmärksamhet.

Vi befann oss i sjunde himlen.

Barry, engelsmannen som hade varit med om att renovera baren tillsammans med fräcke Frank tillfrågades om han ville göra jobbet och det gjorde han gärna. Barry, som ibland hade Patch med sig - till Luddes förtret - började med badrummet som var litet och hade ett slitet badkar, som vi ville ersätta med en duschkabin. Han hackade i den stenblandade cementen i ett par dagar förrän han insåg att han behövde en ”kobra” för att få loss karet. ”Jag tror huset byggdes runt badkaret, så hårt sitter det fast!” utbrast han förtvivlat, dammig ända in i själen och med håret på ända.

Det tog honom flera dagar, men till slut var karet ute och han kunde fortsätta. Det störde oss inte att vi bodde mitt i ett bygge, så nöjda var vi över att ha ett eget hem. Barry trivdes så fint med att jobba hos oss i El Morro att han påstod att han kände sig som om han kom hem varje morgon då han kom upp till oss.

Vi ville skriva över elkontraktet på vårt eget namn och tog kontakt med Unelco, elbolaget. Vi fick veta att vissa nödvändiga mätare saknades. Vi begav oss personligen till elkontoret och frågade hur grejorna skulle installeras för att det skulle bli korrekt gjort och sedan skulle Barry, som var utbildad elektriker i England, göra installationen. Då den var klar ringde jag Unelco som skickade en inspektör.

”Det här kan jag inte godkänna”, sa inspektören och pekade på två mätarlådor i väggen, ”den här lådan ska befinna sig inomhus och den här mätaren måste vändas 90 grader. Jag kan inte skriva över kontraktet på er!”

Jag blev rasande: ”Vi har besökt ert kontor och fått instruktioner och dem har vi följt till punkt och pricka. Hur har ni mage att påstå att ni inte kan godkänna installationen!”

Inspektören blev förskräckt över mitt utbrott och med timid röst sa han: ”Det är inte nödvändigt att skriva kontraktet i ert namn, det kan fortfarande stå i den förre ägarens namn. Så länge fakturorna betalas är det inga problem!”

Så blev det. Då vi sex år senare sålde huset var elkontraktet fortfarande i den förste ägarens namn.

Då min far såg vårt hem första gången, innan vi flyttat in, sa han besviket: ”Ska min dotter verkligen behöva bo i en jordhåla!” Men då han såg resultatet efter renoveringen var han mer än nöjd. Ljust, fräscht, med kök från Ikea och skandinaviska möbler såg hemmet väldigt inbjudande ut. Kjell uppfyllde sin dröm och inrättade en musikstudio i det minsta av de tre sovrummen.

Ludde var lycklig över att inte vara instängd i en lägenhet. Hans känsliga nos drog ut honom på otillåtna upptäcktsfärder i området, för stängslet kring trädgården som vi hade till att börja med var lätt att forcera. En dag, då han igen smitit, var han borta längre än vanligt och Kjell och jag letade förtvivlat i området. Då vi kom hem satt Ludde på golvet i vardagsrummet och vi bannade honom i vår oro.

”Jag tror han är skadad, för han haltade då han kom in”, sa Barry.

Hela hunden skakade och han kunde inte stödja på högra bakbenet. Vi tog honom genast till veterinären som röntgade honom och konsta-terade att Ludde hade sex brott på det högra bakbenet. Han hade förmodligen blivit påkörd av en bil och hade linkat hem på tre ben.

”Det här kan vi inte göra någonting åt. Ni måste hålla honom så stilla som möjligt i en stor låda, så han inte kan röra för mycket på sig”, sa veterinären.

Det var lätt sagt men inte lätt gjort för Ludde var fortfarande bara en nyfiken och livlig valp. Vi skaffade en stor papplåda där han kunde ligga bekvämt och lyfte ut honom i trädgården så han kunde göra sina behov. Han såg så ynklig ut där han stod på tre ben och inte visste hur han skulle göra då han inte kunde lyfta på benet!

Som alla hundar brukade Ludde komma emot oss då vi kom hem och den lilla svansstumpen roterade vilt. Hans ynkliga försök att göra detsamma nu var hjärtslitande. Det tog lång tid innan han blev bättre och riktigt bra blev han aldrig. Då han halvsprang lyfte han alltid upp högra bakbenet.

De första månaderna efter olyckan var Ludde så rädd för vägen där olyckan tydligen hade hänt, att han inte ville närma sig den ens i min famn, men det dröjde inte så länge förrän han glömde bort att han någonsin råkat ut för någonting, för hans hormonstyrda luktsinne tog över alla andra sinnen då en löpsk tik befann sig inom lukthåll.

Den lilla trädgården, vår djungel, städade vi upp så gott vi kunde. Växterna var gamla och djupt rotade. Då vi första gången besökte platsen blev vi enormt förtjusta i det enorma rosépeppar-trädet som stod mitt i trädgården precis framför en hög palm. Vi hade alltid importerat rosépeppar via släktingar från Sverige och Finland till vår populära maträtt ”fläskfilé med rosépepparsås”, för rosépeppar fanns inte att köpa i affärerna. Här hade vi ju vår egen rosépepparodling! Fantastiskt!

Det dröjde inte länge förrän jag var hjärtligt trött på trädet, för det bredde ut sina grenar över hela terrassen och fällde flitigt både peppar-frukter och små torra löv och hur ofta jag än sopade så fanns där ändå alltid skräp. Bostads-föreningens administratör och trädgårdsmästare sågade ner trädet med gemensamma krafter och på den tjocka stubben som blev kvar lät vi sätta fast en gedigen rund furuskiva. Det blev ett fint bord under den stora palmen. Bakom palmen, vid gången som gick mellan vår trädgård och bassängområdet, stod en lykta som om nätterna lyste och palmbladen avtecknade sig vackert i skenet. Efter avslutad arbetsdag – rättare sagt, natt - brukade vi sitta ute på terrassen och njuta av stillheten med var sin drink, och vi tröttnade aldrig på den rogivande och vackra synen av den upplysta palmen.