Ingenting går upp mot engelsk mat

Ray var en sympatisk engelsk country-and-western-musiker som hade börjat besöka vår bar tillsammans med sin fru Sandra. Ray såg ut som man tänker sig att en countrymusiker ser ut. Han var bredaxlad med vitt skägg och det långa gråa håret ihopknutet i en hästsvans. Han var utan jobb och de hade det lite kämpigt. En fredags-eftermiddag satt Ray och Sandra i vår bar vid ett bord på gatsidan. Sandra skulle flyga till England dagen därpå och hon hade pengar, biljett och pass i handväskan som stod på bordet. Kjell stod i dörröppningen och pratade med dem. En bil stannade på andra sidan gatan och en kille klev ur. Han kom gående i rask takt i riktning mot baren och innan Kjell hann reagera hade han sprungit fram och ryckt åt sig Sandras handväska. Hon hann knappt registrera stölden. Kjell sprang efter killen som hoppade in i bilen som vrålande körde därifrån. Han ropade till mej att skriva upp bilnumret som han hann notera och jag ringde genast polisen och berättade vad som hänt. Sandra var helt förtvivlad. Någon timme senare kom polisen med Sandras handväska med biljett och pass. Pengarna hade tjuvarna lyckats gömma undan, men hon var överlycklig över att ha fått tillbaka det viktigaste.

För att avlasta Kjell och för att erbjuda våra gäster lite omväxling – och för att hjälpa en arbetslös vän - anställde vi Ray att underhålla våra gäster med sång och gitarrspel några kvällar i veckan under en period då han inte hittade något jobb. Hans musik låg långt under Kjells höga standard och våra skandinaviska gäster lyssnade artigt men utan entusiasm på hans underhållning. “Vi vill höra Kjell”, hördes försynt från olika håll. Då Ray satte igång att sjunga var det som om han förvandlades till en robot som startade då man tryckte på en knapp. Det var inget fel på hans röst, den var varm och bärande, men han sjöng inte riktigt rent och det tråkiga var att han var i total avsaknad av inlevelse och känsla. Till vår glädje fick han fast anställning i ett band på en stor country-and-western-restaurang i Las Américas en tid därefter. Eftersom Ray var den som förhandlade fram kontraktet med restaurangen fick han spela med i bandet som bestod av mycket duktiga musiker. Han var stolt över att tillhöra ett populärt band och de andra musikerna uppskattade honom som person, fastän de finkänsligt lät oss förstå att hans musicerande inte riktigt föll dem i smaken.

Ray och Sandra var mycket tacksamma för att vi hade ställt upp då de hade det kämpigt. Efter jobbet kom Ray nästan varje natt till baren i sällskap med de övriga musikerna i bandet som blev intresserade då de hörde om Kjells lilla studio. Det dröjde inte länge förrän de ville göra en inspelning och resultatet blev en CD som de sålde mycket av innan bandet upplöstes.

Den sympatiske gitarristen i bandet, som dessutom var en duktig violinist, råkade illa ut. Han sällskapade med en ung kanarisk flicka som brukade följa med honom på nätterna. Hon var sjukligt svartsjuk och så småningom, då gitarristen inte klarade av förhållandet längre, gjorde han slut. Hans helvete började då; i olika repriser förstörde hon hans hem och alla hans ägodelar och under ett bråk slog hon honom så hårt med gitarren att den gick sönder och gitarristens arm bröts. Problemen höll på i många år. Hon var fruktansvärt våldsam. Det hade man aldrig trott då man såg henne, liten, späd och väldigt attraktiv med ett underbart långt svart hår. Flera år senare, då han träffat en holländska som han fick ett barn med, kom han en dag och hälsade på oss och visade stolt upp sin lilla familj. Han berättade då att han fortfarande gick omkring och var orolig för vad den före detta flickvännen skulle kunna hitta på för sattyg. Vi undrade varför han inte hade anmält hennes tilltag hos polisen. ”Hon har hotat med att anmäla mej för misshandel och våldtäkt om jag går till polisen. Hon är hemma här, hennes familj är välkänd och har förbindelser. Vad har jag, en engelsk musiker, för chanser att bli trodd?”, sa han uppgivet och log lite snett då han bittert konstaterade: ”Hon är mitt livs största misstag."

Vi hade många engelska kunder i baren men inte som middagsgäster. De flesta visade sig i allmänhet mycket misstänksamma mot all annan mat än den de var vana vid. Hos oss beställde de gärna en rostad sandwich med ost och skinka. Om de beställde mat bestod den av hamburgare eller väl genomstekta biffar med pommes frites som skulle täckas under ett lager av ketchup. Ingen sallad. - Kjell stod en dag på terrassen och tittade ner på några engelska kunder i baren snett under oss. Han fascinerades av synen. Medan en omfångsrik engelsman klämde i sig korvar, bacon, ägg, bönor, champinjoner och pommes frites flyttade han runt på en liten tomatklyfta från den ena sidan till den andra. Då han ätit färdigt var tallriken renslickad, så när som på tomaten som ensam låg kvar.

Annica brukade laga Janssons frestelse som vi lade fram i en monter med smått och gott att äta, våra svenska ”tapas”. Sandra ville gärna visa sig fördomsfri och smakade på frestelsen. Hon åt med god aptit och berömde Annica och tyckte det var jättegott. Då hon ätit färdigt frågade hon vad frestelsen egentligen innehöll. ”Potatis, lök, ansjovis och grädde”, svarade jag. Hon spärrade upp ögonen i förfäran: ”Ansjovis!” Och så rusade hon in på toaletten. Då hon kom ut berättade hon att hon hade stoppat fingrarna i halsen och gjort sig av med maten.   

”Men varför? Du tyckte ju den var god!” utbrast jag bestört och förvånad.

”Visst, den var jättegod, men jag gillar inte ansjovis, förstår du.”

Ray förälskade sig huvudstupa i en pigg norska som hade bosatt sig på Teneriffa på grund av reumatism. Peggy var alltid parant klädd och välvårdad. Alldagliga Sandra föstes undan och flyttade tillbaka till England, medan Ray och Peggy flyttade ihop. Vid det här laget hade countrygruppen upplösts och Ray hade fått jobb som ensam underhållare i en bar. Peggy tyckte att Ray sjöng som en gud och ville att han skulle spela in en kassett i Kjells studio. Full av entusiasm, men nervös, satte Ray igång och sjöng in de låtar han ville ha med på kassetten. Kjell försökte få honom att slappna av och påpekade gång på gång att han sjöng snett och måste ta om. Ray blev allt nervösare och sjöng allt sämre. Till slut gav Kjell upp och sa att han skulle rätta till felen efteråt med hjälp av sitt datorprogram. Kassetten blev färdig och Ray beställde ett antal, men inte långt efteråt hörde vi att Ray hade gjort en ny live inspelning på restaurangen där han underhöll. Han förklarade generat för Kjell att mikrofonen i studion gjorde honom nervös. Han behövde publiken för att ”komma i form”. Resultatet var i Kjells öron ännu sämre än det första försöket.