En strand får ansiktslyftning

Hösten 1995 blev stranden ”Las Vistas” nedanför vår bar färdig. Projektet inleddes sommaren 1994. Strandpromenaden skulle breddas och hela sträckan mellan hamnpiren och piren mittemot skulle bli en lång fin sandstrand.

Först byggdes pirarna ut. Halva strandremsan hade bestått av en kort strand med delvis svart lavasand och andra halvan av stora stenbumlingar, som forslades ut till pirarna. Vi och våra kunder hade underhållning i mer än ett år från vår fina utsiktsplats, barterrassen. Stenbumlingar forslades från en hög till en annan och tillbaka igen för att slutligen hamna där de skulle. Enorma betongblock, som gjöts i ena ändan av stranden, placerades i rad tre på varandra på stranden innan de fördes bort till pirarna.

Den väldiga grävmaskinen gick sönder en dag. Arbetarna stod och skrapade sig i huvudet och såg fåraktiga ut. De lyckades ta isär den men de fick inte ihop den igen hur de än försökte passa in delarna i varandra. En norsk kund, som stod på vår terrass och tittade på, beslöt gå ner och hjälpa dem eftersom han råkade arbeta på företaget som tillverkade grävmaskinen ifråga. Han blev snabbt bortkörd. Här ska inte någon utlänning komma och göra sig viktig, inte!  Det här klarar vi själva!

Grävmaskinen stod i sina enkla beståndsdelar i en vecka innan gubbarna lyckades sätta ihop den.

Då pirarna och strandpromenaden var klara, och alla stenbumlingar borta, skulle stranden fyllas med sand. I tre månader arbetade två lastbåtar dag och natt sju dagar i veckan. Sanden sögs upp från sandbankarna utanför sydkusten och pumpades sedan upp på stranden så att den till slut bildade en lång, bred sandstrand. De fullastade lastbåtarna låg så lågt i vattnet att de såg ut att sjunka vilket ögonblick som helst och de långa rören som drogs till stranden och spottade ut lasten liknade fräsande sjöodjur. Ungarna stod intill de tjocka rörmynningarna och plockade ivrigt upp de vackra snäckorna som följde med sanden och vattnet. Ut från mitten av stranden sticker en liten sandås som slutar i ett stort stenröse. Mitt bland stenarna står en hög fontän, belyst underifrån om kvällarna, som sprutar vatten upp mot sju romber som symboliserar de sju kanariska öarna, och en rund boll under romberna som symboliserar det sjunkna Atlantis. Så småningom fick stranden även toaletter, duschar och utrymmen för polisen, Röda Korset och Turistbyrån.

Idag har Los Cristianos en av öns bästa stränder, Las Vistas.

Trots pirarna och betongklumpar som förlänger pirarna under vattnet är underströmmarna ofta starka. Åke, en pensionerad sjökapten, råkade illa ut. Åke och hans fru Barbro hittade en dag vår bar och blev så småningom stamkunder och goda vänner. De hade liksom vi lämnat Sverige och flyttat till Tenerife. Barbro, som är utbildad sjuksköterska, hade fått anställning på rehabiliteringskliniken Vintersol och Åke levde pensionärens glada dagar.

Åke gillade inte att ligga på stranden, men en dag följde han ändå med Barbro som ville sola. Han blev varm och svettig och beslöt ta en simtur. Vågorna var ganska höga och undervatten-strömmarna starka. Åke tappade fotfästet och ramlade omkull. Han låg i det skummande vattnet och visste inte vad som var upp och vad som var ner och förlorade snart medvetandet. Barbro låg inte långt ifrån och solade och då hon plötsligt fick se en folksamling nere vid vattenbrynet förstod hon att någonting hade hänt, så hon reste sig och gick närmare. Döm om hennes förfäran då hon såg sin egen man ligga där, medvetslös och blå i ansiktet.

Åke hade tur, för en äldre tysk man trampade på honom i vattnet och drog upp honom på stranden. Han fick ligga några dagar på sjukhus, men blev helt återställd.

Åke är en härligt spontan och impulsiv person, men den första tiden efter händelsen var han tystlåten. Senare, då händelsen inte längre var främst i minnet, skämtade han högljutt om sin upplevelse: ”Jag är säkert den enda sjökaptenen i världen som har drunknat och som fortfarande lever!”

På sjukhuset låg en tysk man i sängen intill Åkes. Han var bergsklättrare och hade fallit och brutit benet under en klättertur. Åke tyckte det var dråpligt att de två hade råkat ut för olyckor i sina “egna” element. 

Under ett av Fredriks besök gick han som vanligt en dag med Kjell ner till stranden och ville bada. Vågorna var höga. Kjell höll noga ögonen på honom och då han plötsligt tappade fotfästet var Kjell genast framme och hjälpte upp honom, men Fredrik hann erfara hur det känns att inte veta var man befinner sig i en skummande våg och blev rädd. Erfarenheten gjorde honom extra försiktig. Någon minut senare såg Kjell en liten två-treårig flicka springa ner i vågorna. Han tog snabbt tag i henne och lyfte upp henne på stranden. Då ropade mamman som låg högre upp på stranden: ”Snuskgubbe, vad gör du med min dotter? Rör henne inte!” Kjell blev så chockad att han inte kom sig för att förklara för den engelska mamman att hennes dotter kunde ha råkat illa ut om inte han varit så snabbt framme.

Fredrik älskade att bada i havet men hans favoritsysselsättning var fiske. Kjell köpte ett spö åt honom och han kunde stå i timmar på stenbumlingarna i hamnen i Los Cristianos och stirra på flötet. Niklas var inte intresserad av fiske, utan han ”hjälpte” oss i baren under tiden. Ibland fick Fredrik napp. En gång kom han stolt hem med sex olika småfiskar i regnbågens alla färger. En annan gång fick han upp två bläckfiskar av mindre storlek. Bredvid Fredrik stod en väderbiten kanarisk fiskare, som, då han såg fångsten, undrade om Fredrik visste hur man tar livet av fiskarna. Det visste han inte, så fiskaren erbjöd sig att hjälpa till. Snabbt bet han ett hål vid huvudet på bläckfiskarna, vände det ut och in och drog vant bort det slemmiga skinnet. Fredrik rös när han berättade detta.

Sedan gällde det för mig att laga mat av fångsten. Det blev en riktigt god bläckfisksoppa.

Några år senare följde Kjell med Fredrik på djuphavsfiske en tisdag då baren var stängd. Båten låg ute till havs i sju timmar och Kjells oskyddade nästan kala hjässa hade en ny färg då de kom hem. Fredrik var den enda av de ombordvarande turisterna som fick napp – och vilket napp! Han kämpade i flera timmar med en hundrakilos rocka som till slut lyckades göra sig fri uppe vid ytan och fly tillbaka ner i friheten.

Kjell ringde mej från hamnen då de hade stigit iland: ”Snälla, ta din bil och kom och hämta oss. Min bil är borta!”  Kort innan hade jag köpt en egen liten bil. Då jag kom till hamnen berättade Kjell att han hade parkerat ”till hälften olagligt” - halva bilen stod på ett övergångsställe - så jag frågade en vakt vart vår ”Rolls-Renault” hade förts. Den stod inte långt borta på en omgärdad och bevakad parkeringsplats, så vi fick ut den efter att ha betalat duktiga böter.

Djuphavsfiske är inte billigt. Det här blev en väldigt dyr fisketur...