Språkförbistring

Spanjoren Pedro, som saknade alla framtänder i överkäken, såg vår bar som sitt andra hem och mej som sin andra mamma. Efter att ha upptäckt vår bar och konstaterat att ägarna var lika godtrogna som vänliga kom han in varje kväll efter jobbet i några månader. Han betalade snällt. Till att börja med. En dag bad han att få kredit till nästa dag. Det fick han. En annan dag bad han att få betala då han fått sin lön någon vecka senare. Det fick han. Under tiden fjäskade han för oss och hämtade mej små presenter, som ett kramdjur eller någon liten godsak. Han påstod att hans mamma hade insjuknat och att han var tvungen att skicka henne pengar till La Gomera. En kväll bad han att få låna en slant för att kunna ringa sin sjuka mamma från telefonautomaten utanför baren. Skulden växte. Till slut tog mitt tålamod slut och jag sa till på skarpen att jag inte kunde servera honom mera kreditdricka och att han måste betala bort sin skuld. Det insmickrande tandlösa leendet på hans läppar försvann och Pedro likaså. Vi såg honom aldrig mera.

Pedro drack vodka, men uttalade ordet ”voska”, såsom de flesta spanjorer. Innan vi kom underfund med hur spanjorerna uttalar utländska produktnamn hade vi problem med att förstå vissa beställningar.

”En valabelkåka, por favor.”

”Ursäkta, vad sa du?”

”Valabelkåka!”

Efter att ha upprepat ordet ett antal gånger gav jag upp: ”det har vi nog tyvärr inte”.

”Det har ni visst, flaskan står ju på hyllan där borta!” sa kunden förnärmat och pekade.

”Aha! En White Label med Coca-Cola!”

En annan kund beställde en gålkåa. Samma sak. Jag undrade vad han ville ha för något och han upprepade ordet ett antal gånger, med allt större irritation i rösten. När jag uppgivet skakade på huvudet pekade han på en cigarrettask: Gold Coast.

Kanariernas sätt att prata spanska med utlänningar retar ibland gallfeber på mej, det gäller framför allt kanarierna i turistzoner. De tar för givet att en utlänning inte förstår – eller förstår väldigt lite – av språket och därför har de infört en förenklad turistspanska: ”Du vara finska? Jag tänka finska folket bra, jag tycka mycket Finland.” Då jag irriterat förklarar att jag förstår spanska perfekt, och kan personen i fråga vara vänlig och prata ordentligt, får jag misstänksamma blickar som säger att jag omöjligt kan förstå deras språk, jag är ju utlänning och dessutom kvinna.

Det skrivs mycket om jämställdhet i spanska tidningar, men det är fortfarande mannen som är kung i människodjungeln. Då vi pratar med myndigheter och andra instanser och jag för ordet, är det till Kjell de vänder sig då de svarar. Jag är ju bara kvinna...

Som barn fick mina systrar och jag lära oss att det är fult att skratta åt personer som talar ett främmande språk med brytning - vilket inte är ovanligt i Finland med de två officiella språken som är så diametralt olika varandra. Men, vad som skrivs är en annan sida av medaljen och ibland vrider vi oss av skratt, Kjell och jag. Utanför barerna och restaurangerna på ön ställs menyerna upp på olika språk och ”översättningarna” är ofta så fantastiska att man blir helt förstummad. Under rubriken Husets Specialiteter stod det på skylten vid en restaurang intill strandpromenaden: ”Till själv grilla ovanför lavasten”. Ska man grilla sig själv? En annan restaurang påstod att ”i skatten ingår ej fyra procent priser” – på finska och på svenska. En restaurang i centrum av Los Cristianos stoltserade med stora skyltar på olika nordiska språk. Den sista rätten på den finska menyn var ”Arkinen minun sijastani” som i översättning till svenska blir ”Vardaglig i stället för mej”. Motsvarigheten på den svenska menyn hette ”Slätt biff”.

Jag hade – och har – naturligtvis ofta nytta av mina språkkunskaper, inte minst av att jag pratar finska.

En morgon då jag städade baren knackade det på dörren. Jag tittade ut och såg en orakad och rödögd man i skrynkliga kläder stå utanför. Jag öppnade dörren på glänt och han frågade på finska om han kunde få komma in.

”Vi har inte öppnat ännu, du får vänta en halvtimme tills jag har städat färdigt”, svarade jag.

”Det är så här förstår du”, hördes generat, ”att vi kom igår och min kompis och jag tog några drinkar, kompisen försvann åt sitt håll och jag åt mitt och utan att jag märkte det blev jag av med min plånbok med alla mina pengar, mina papper och min mobiltelefon och” - han vred sig generat – ”jag vet inte på vilket hotell jag bor. Jag har suttit i trappan sedan dess och väntat på att ni skulle öppna, för jag kom ihåg från min förra resa till Los Cristianos att du talar finska. Kan du hjälpa mig?”

Självklart. Sällan har jag sett en så skamsen människa.

Jag började med att fråga vilken resebyrå han anlitat och sedan gällde det att hitta telefonnumret till byrån i fråga. Det var inte alltid så lätt, för telefonkatalogerna var bristfälliga och nummerupplysningen fungerade ibland och ibland inte. Till slut lyckades jag få fram numret och ringde och pratade med resebyrån: ”Er resenär, Olli X, har blivit av med sin plånbok och alla sina papper och han minns inte namnet på hotellet där han bor.”

Ollis ansiktsfärg steg allt mer under samtalet, fastän jag försökte att inte med en min visa hur road jag var. Resebyrån hittade så småningom hans namn i sina listor och gav mej namnet på hotellet. Jag ringde efter en taxi, lånade honom pengar, och lättad och djupt tacksam åkte han sin väg. Han kom tillbaka senare på eftermiddagen och betalade tillbaka lånet. Då var han ren, nyrakad och snyggt klädd.

Ett par år senare besökte han oss igen, då med sin fru som inte visste om, och aldrig skulle få veta, vad som hänt, och undrade om han fick göra en intervju med mig som skulle publiceras i en populär finsk kvällstidning, där han arbetade som journalist. Det fick han.

Nummerupplysningen fungerar idag bättre än för tio år sedan. Men den är inte perfekt. Den befinner sig på spanska fastlandet, där invånarna inte känner sina lyckliga öar särskilt väl. En journalist från Tenerife hade besökt El Hierro för ett par år sedan och glömt sin telefonladdare på det statliga Parador-hotellet. Han ringde telefonbolagets, Telefonicas, nummerupplysning. Efter att ha blivit tvungen att lyssna på en tråkig automatröst i en och en halv minut fick han äntligen höra en röst i andra ändan:

”Hej, du talar med Graciela, hur kan jag stå till tjänst?”

”Fröken, det är så att jag skulle vilja ha telefonnumret till hotellet el Parador Nacional på El Hierro.”

”El Hierro?”

”Javisst, ön El Hierro, tillhör provinsen Santa Cruz de Tenerife.”

”Santa Cruz de Tenerife, i Las Palmas?”

“Nej fröken, Santa Cruz de Tenerife är en av Kanariöarnas två provinser, Las Palmas den andra. Hotel Parador befinner sig i Valverde, huvudstad på ön El Hierro, provinsen Santa Cruz de Tenerife.”

”Jaha, på Kanarieöarna, självklart, få se nu, Velarde, Velarde...”

”Nej, fröken, den heter inte Velarde, utan Valverde; jag upprepar, huvudstaden på ön El Hierro.”

”Aha, här har jag numret, skriv upp, Valverde del Camino...”

”Men snälla fröken, den staden befinner sig så vitt jag vet på fastlandet. Valverde, hör nu här, Valverde, fan också, på El Hierro!”

”Bli inte så upprörd, señor, här har jag numret: Parador Nacional de El Hierro, skriv upp.”

Han fick ett nummer som han ringde upp för att försöka få tillbaka sin telefonladdare.

I andra ändan av telefontrådarna svarade en telefax!