KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA
Kapitel 36
Ogiltigt körkort och skyfall
Sommaren 1995 fick Skandi’s en ny stamgäst. Sympatiske David från Sverige bodde till att börja med på Vintersol på grund av sin reumatism men han hade beslutat sig för att stanna en längre tid på ön och hittade en lägenhet att hyra. Han undrade försynt om han kunde få jobba hos oss – städa, servera, vad som helst. ”Jag måste ha någonting att göra, och jag har jobbat som servitör tidigare”, berättade han.
David blev helt oumbärlig. Han var inte rädd att ta i och med sitt positiva, lugna och utåtriktade sätt gjorde han sig vän med alla.
I november det året fyllde jag jämna år och vi hade beslutat att ställa till med kalas i vårt nya hem – som ännu inte var färdigt. Annica och David lovade hjälpa till, Annica med mat och David med servering. Med mina föräldrar i spetsen kom många släktingar från Finland. Självklara gäster var Poul och Annika som tillbringade sin smekmånad hos oss vid den tiden och nya vänner och stamkunder från baren tittade in.
Två dagar innan festen gick av stapeln ringde en speditör från flygplatsen och meddelade att nittio lådor bohag var klara att levereras hem till oss och undrade om vi var hemma för att ta emot leve-ransen. Under ett besök i Sverige några veckor innan hade vi anlitat ett transportbolag som packade ihop hela vårt kvarvarande hushåll och skickade det ”från dörr till dörr”. Under det besöket visade det sig att Kjells körkort hade gått ut två år tidigare. Han hade använt det som identitetsbevis flera gånger och ingen hade märkt någonting förrän han skulle betala transporten och bevisa att han var han. Vi löste det problemet och Kjell anhöll om ett nytt körkort som han senare fick hämta ut från svenska konsulatet i Santa Cruz - som numera till alla Teneriffasvenskars förargelse befinner sig i Las Palmas. Vi hade tur som inte var medvetna om att körkortet var gammalt. En sen natt, strax innan Sverigeresan, då vi körde hem från en fest i Playa de las Américas, blev vi stoppade av polisen bara en kilometer från vårt nya hem. Vi hade båda två tagit några drinkar och undrade nervöst vad som skulle hända. Polisen bad att få se våra papper och Kjell plockade fram dem. Allt var i sin ordning, förutom att Kjell hade glömt körkortet hemma.
”Vi bor bara en liten bit härifrån, jag kan gå hem och hämta kortet”, sa Kjell.
Polisen tittade ironiskt på honom: ”Jaså körkortet är hemma, är det du eller hemmet som kör? Ni kan åka iväg, men se till att ha körkortet med i fort-sättningen!” Lättade körde vi vidare. Hade Kjell visat upp sitt utgångna körkort hade tonen inte varit lika välvillig.
Vi hade köpt huset med de möbler som fanns där, tunga, mörka, med konstgjort läder och med stor-blommiga överdrag och gardiner i typisk engelsk stil. Nu skulle vi få våra egna möbler men visste inte hur vi skulle bli av med dem som fanns i huset. Vi ringde en andrahandsförsäljare och undrade om han var intresserad. Försäljaren, en engelsman, kom snabbt och gav ett i vårt tycke otroligt bra pris på möblerna som vi egentligen bara ville att någon skulle forsla bort. Han fick ta alltihop på en gång. Våra nittio lådor, soffor, stolar och bord anlände. Det blev lite stressigt att få in våra egna möbler i vardagsrummet och placera resten av de ouppackade lådorna i trädgården och i Kjells studiorum – Poul och Annika tog upp det andra sovrummet - samtidigt som vi förberedde festen. Utan Annica och David hade vi aldrig klarat det.
Det belgiska paret Pierre och hans fru Geti var två av gästerna. De hade med sig sin hund Pupi, en liten långhårig helvit tik som Ludde blev helt förtrollad av. Han parkerade sig nedanför Pupi, stirrade utan att blinka på henne och rörde sig inte ur fläcken förrän Pierre och Geti åkte hem.
Det blev en trevlig fest som inte slutade förrän framåt morgonen. Den sista gästen var Kjells vän Bengt som bor tio kilometer utanför Santa Cruz. Kjell och Bengt hade med gemensamma krafter gjort slut på en flaska cognac och Bengt tyckte det var dags att köra hem. Ett par kilometer från hemmet stannade polisen honom på grund av att en baklykta inte fungerade.
Polisen sniffade: ”Det luktar alkohol, har du druckit?”
”Klart jag har druckit”, svarade Bengt, ”jag kommer från ett kalas och har haft väldigt trevligt och druckit fin konjak.”
”Jaha, hur är det med reflexerna då, klarar du av att köra?” undrade polisen.
”Snälla konstapeln, jag har kört hela vägen från Los Cristianos och bor bara två kilometer härifrån, klart jag kan köra!” svarade Bengt.
”Okej, fortsätt då, men kör försiktigt”, sa polisen och vinkade iväg honom.
Detta hände 1995. Kontrollerna och lagen har skärpts sedan dess.
Kort därefter upplevde vi ett av de otroligt häftiga skyfall som återkommer med några års mellanrum på sydsidan av Tenerife. Himlen öppnade sig och regnet hällde ner i rasande skurar. Stormen ven, parasoller, skyltar, bord och stolar på trottoarerna flög iväg som om de haft vingar. Barer och restauranger nära stranden fick stänga för bränningarna nådde högt upp. Palmerna vek sig dubbla och palmbladen såg ut att vilja slita sig från stammen. Gatorna och vägarna förvandlades till strida floder och trafiken var ett enda kaos. Strömmen gick i hela Los Cristianos och vi tände stearinljus i baren. Det var en härligt mysig stämning och kunderna skyndade in bort från regnet, som föll så häftigt att bilarna som var parkerade i backen på vägen ner mot vår bar flyttades av det flödande vattnet. Den höga trappan på andra sidan gatan – hundratvå trappsteg – såg ut som ett mindre Niagarafall.
Barry hade gjort ett stort misstag under renoveringen av köket i vårt nya hem, där ett dräneringsrör i ett hörn skulle leda bort regn-vattnet från taket ovanpå. Taket var platt och bildade en bassäng med smala fönsterrutor vid sidorna som vätte mot vardagsrummet och badrummet. Jag vaknade på natten av ett högljutt strilande och då jag gick upp nådde vattnet i vardagsrummet nästan över fötterna. Det rann från en skarv i dräneringsröret in i köket och det var så mycket vatten på taket att det nådde upp till de små otäta fönstren och forsade in i vardagsrummet och badrummet.
”Kjell, Kjell, vakna, vakna, det är fullt av vatten på golvet!” ropade jag förtvivlat.
Kjell steg yrvaken upp och tillsammans föste vi ut så mycket vatten vi kunde med hjälp av stora badhanddukar. Regnet avtog och vi lade oss på nytt. Ett par timmar senare hände samma sak. Jag rusade upp ur sängen och väckte Kjell. Han tog sig en titt på förödelsen och konstaterade trött: ”Du, det skiter jag i”, och så lade han sig i sängen och somnade direkt. Jag föste igen ut vatten med hjälp av badhanddukarna tills regnet avtog. Nästa dag gick Kjell upp på taket och rensade röret, och då visade det sig att det var fel installerat. Vi tog kontakt med en kanarisk rörmokare, Francisco, som vi döpte till Frasse – en liten stillsam och sympatisk kille med ett ständigt leende på läpparna. Kjell blev tvungen att med stor möda skruva ner Ikeaskåpen från väggarna och sätta upp dem på nytt då väggarna väl hade torkat. Frasse rättade till rören och försäkringsbolaget ersatte skadorna.
Det är ingen större tröst för turisterna att veta att regnet är en absolut nödvändighet för naturen, för odlingarna och för tillhandahållandet av vatten för invånarna – och turisterna.
Vi tyckte synd om de turister som betalat dyrt för en vecka i sol och värme och som inte såg solen på hela veckan. En engelska och hennes man satt en dag på barstolarna utanför baren där de drack var sin drink. Damen var oerhört sur för hela den veckan de tillbringat på Tenerife hade det regnat och de skulle resa hem dagen därpå. Ingenting fick henne på bättre humör, hur mannen än försökte.
”Jag hatar det här stället, jag kommer aldrig tillbaka till den här ön”, utbrast hon till slut.
”Men darling, det regnar inte alltid här, i själva verket regnar det väldigt sällan, egentligen nästan aldrig”, försökte mannen trösta, men det hjälpte inte. Hennes ilska riktades mot alla i närheten och då jag försiktigt försökte förklara hur vädret beter sig under de olika årstiderna tittade hon på mej som om jag hade nedkallat regnet bara för att göra livet surt för henne. Hon hade nog föredragit motsatsen, naturfenomenet ”calima”, som återkommer några gånger varje år då passadvinden tar paus. Damm fyller luften, luftfuktigheten sjunker drastiskt, värmen känns tryckande, näsan täpps igen, dammet knastrar i tänderna och ögonen svider. Men solen brukar skymta bakom dammridån.
”Det är kamelrally i Sahara igen”, säger Kjell.
Calima brukar hålla i sig i några dagar och blåser sedan förbi eller sköljs bort av regn. Det enda som troget stannar kvar är ett fint lager damm som har lagt sig överallt.
Hemmafruarna och städfirmorna får mera än vanligt att göra.
Helena Somervalli,
december 2006
Ludde och Jake, två förälskade ynglingar. Ludde har glömt att han har ont i bakbenet.
David och undertecknad i "handgemäng"