Vid dörren till 2008

Snart har vi bott 15 år på Teneriffa. Tiden har gått fort och mycket har hänt. Sedan vi sålde baren år 2001 har livet förändrats radikalt och vi lever pensionärsliv på gott och ont. Det goda är avsaknaden av ”måste gå upp tidigt, måste handla till baren, måste hinna till banken, måste träffa revisorn, måste stå och jobba med värkande fötter”. Det goda är också att vi har sluppit – nästan – alla problem med myndigheter, den kanske svåraste biten i krögarlivet. - Vi har fortfarande inte fått någon officiell vattenräkning trots att vår annulleringsansökan avslogs för ett och ett halvt år sedan (kapitel 62)! Om en sådan räkning kommer blir nästa steg Europadomstolen.

Det onda är det krympande sociala livet. Vi bor sex kilometer från Los Cristianos i ett litet villaområde där majoriteten av husägarna är tyskar som inte pratar annat än tyska och som är lika insnörda som vi nordbor påstås vara. Största delen av tyskarna har byggt sina hus som sommarbostäder och tillbringar på sin höjd några veckor om året i husen, resten av tiden står de tomma. Eftersom vi inte åker ner till staden varje dag är vi hänvisade till varandra och skulle gärna sällskapa med trevliga grannar.

Det finns också en annan, väldigt tråkig, orsak till minskat socialt liv: vänner som har gått bort eller flyttat bort.

Under våra år som krögare lärde vi känna många trevliga skandinaver som vi alltid var glada att växla några ord med, även om vi inte alltid umgicks privat. Svenske Lennart var en sådan person. Han hade också en bar i Los Cristianos som han för det mesta överlät åt anställda att sköta. Han tittade ofta in hos oss och tog en öl och pratade bort en stund. Han var av någon anledning fascinerad av min finlandssvenska och mina språkkunskaper som han sade sig beundra och som han kommenterade varje gång vi sågs.

För snart ett år sedan var jag tvungen att åka till Finland precis under karnevalsveckan. Lennart, som bodde i centrala Los Cristianos, hade bjudit oss och många andra vänner hem till sig för att se processionen från sin terrass. Kjell infann sig tillsammans med vår danske vän Poul. Dom hade väldigt trevligt med fin utsikt över processionen från tredje våningen och Kjell var imponerad av Lennarts stora lägenhet. Då Kjell och Poul senare fortsatte till en bar för att lyssna på levande musik lade Kjell ifrån sig sin mobiltelefon och sitt cigarettpaket på bardisken, vände sig om för att titta på musikerna och fick en björnkram av en av våra stamkunder från Skandi's som var där tillsammans med en vän. Stamkunden tillhörde inte favoriterna, han kallade oss alltid ”mami” och ”papi”, vilket retade gallfeber på oss. Så ung var han inte! Kjell stötte honom ifrån sig och vände sig tillbaka mot bardisken för att ta sin telefon och sina cigaretter och gå och sätta sig vid ett bord. Den alldeles nya mobiltelefonen var borta. Det två kompisarna hade flinka fingrar och snabba fötter och ilade ut ur lokalen.

Bara några dagar senare ringde Kjell mig – på vår fasta telefonlinje – och berättade att Lennart hade avlidit i hjärtinfarkt. Han kan inte ha varit mer än omkring 45 år gammal och hans mångårige livskamrat, en engelsk kille, sörjde honom djupt.

Till våra bekanta hörde också svenska krögarparet Monica och Evert, som vi träffade då och då. Efter att ha blivit uppsagda från lokalen där de drev sin bar i Los Cristianos, flyttade de sin verksamhet till byn Cabo Blanco, några kilometer upp i bergen från Los Cristianos, där de öppnade en liten intim bar-restaurang där kanariska musiker brukade samlas om kvällarna och spela och sjunga. Stämningen var härlig och Monicas goda mat uppskattad.

Evert var en duktig snickare och hade som hobby att bland annat snickra fina ställningar för vinflaskor. Vi köpte en stor sådan till baren och den beundrades av alla nationaliteter. Den tar 24 flaskor, var alltid fullmatad och hängde på väggen mitt emot bardisken där vem som helst kom åt den. Inte en flaska stals under alla år.

Monica och Evert blev tvungna att stänga sin bar efter att hälsomyndigheterna hade gjort en inspektion och hittat någon brist som inte gick att åtgärda. Monica fick anställning i en affär i Los Cristianos som drevs av en bekant. Evert gick i pension men han hade redan i många år haft problem med hälsan och måste ofta åka in på sjukhus. I våras försämrades hans tillstånd och hans kropp orkade till slut inte mer. Under den vackra begravningsceremonin i Svenska Kyrkan sjöng Kjell en av Everts favoritsånger på begäran av Monica, Så skimrande var aldrig havet. Monica jobbar idag i Svenska Kyrkans kök.

I våras, kort efter Everts begravning, avled en annan svensk bekant som vi brukade stöta ihop med då vi rörde oss på stan, invalidiserade Lena som trots ett liv i rullstol var aktiv på många vis och en mycket uppskattad person.

Vi har också mist den nära kontakten vi hade med Åke, ”kaptenen som drunknade men som lever”, för han har flyttat tillbaka till Sverige. En annan som tyvärr, till vår väldigt stora sorg, har flyttat från ön är vår danske vän Poul. Han valde inte sitt gamla hemland, utan han flyttade i september till Thailand, där han vill försöka börja ett nytt liv. Han hade samma problem som många andra som kommer till Teneriffa på äldre dar: han hade ingenting att göra. I Thailand har han hittat en dansk koloni som han tror ska kunna ge hans liv ett nytt innehåll. Han hann inte vara där länge förrän han råkade ut för en trafikolycka. Han åkte med en mopedtaxi som kolliderade med en annan taxi och Poul flög i asfalten och skadades ganska illa. När han har blivit helt återställd väntar honom en kurs – innan olyckan hände hade han har blivit lovad jobb som volontärpolis hos thailändska polismyndigheten. Poul ser fram emot jobbet och vi ser fram emot ett foto av Poul i polisuniform!

Våra vänner Ann och Olle, som vi ofta har umgåtts med i olika sammanhang under åren, ska också lämna ön för att flytta tillbaka till norden.

Då vår schweiziska väninna Ellen flyttade till Thailand, bara några dagar innan den fruktansvärda Tsunamin, ombads vi se till huset hon och Robin hade köpt nära vårt hem. Hon gav oss tillstånd att låta våra släktingar bo där under deras besök på Teneriffa. Huset har stått tomt i många år och är i stort behov av renovering. Ellen var ofta på väg att komma till Teneriffa för att sälja huset, men alltid kom någonting i vägen. ”Ni får sälja huset åt mej”, sa hon ibland, men utan att göra slag i saken. Under flera månader hörde vi inte ett ljud från henne, men i juni i år knackade det på vår dörr en dag och en ung man stod utanför. ”Känner ni igen mej?”, undrade han och då vi tveksamt skakade på huvudet sa han: ”Jag är Ellens son”. Vi hade träffat honom helt flyktigt några år innan. Vi undrade naturligtvis hur Ellen mådde och han berättade att hon hade avlidit i hjärnblödning en natt över ett halvt år tidigare. Vi blev helt chockade. Ellen var inte mera än 56 år gammal, alert, livsbejakande och fysiskt i god kondition. Vi följde med Julien, sonen, till Ellens hus och han var lättad över att det inte var i så dåligt skick som han hade befarat. Han ville sälja huset och vi gav honom telefonnummer till notariat och renoveringskillar. Som tack för vad vi hade gjort ville han bjuda oss på middag några dagar senare. Han skulle bara stanna en vecka och sedan åka vidare till de länder där han bor och gör affärer, Thailand, Kambodja och Abu Dhabi. Veckan gick utan att Julien hörde av sig. Vi har fortfarande inte hört ett ljud ifrån honom. Han gav oss sitt schweiziska mobiltelefonnummer men då man ringer numret hörs en automatisk telefonsvarare säga på franska att numret inte har någon abonnent. Bostadsföreningen vill ha kontakt med ägaren, för de årliga avgifterna har inte betalats på flera år. Vi vet att varken Robin eller Ellen skrev testamente och huset står i bådas namn. Då Robin dog skulle Ellen ha sett till att huset skrevs över på henne, för Robin hade inga barn, men det gjorde hon aldrig. Byråkratin innan huset kan stå i Juliens namn är mycket komplicerad, för Ellen hade också tre andra söner. Kanske han anser att det inte är värt besväret och kostnaderna. Ju mera en egendom är värd ju större är arvsskatten. Det hela sätter oss i en lite tråkig situation för vi har nycklar till huset, men det är allt.

Många undrar om vi inte längtar till Sverige eller Finland, men vi trivs så bra på Teneriffa att vi inte har någon större längtan till kalla norden. Ibland känner vi oss lite kluvna, de nära och kära släktingarna bor långt borta, men vårt hem är på Teneriffa. Kjell har sin inspelningsstudio som tar upp en stor del av hans tid, jag har min hemsida - och mina böcker - som tar upp en stor del av min tid. Vi trivs båda med våra självpåtagna och olönsamma ”jobb”. Vi älskar att åka omkring på ön och tröttnar aldrig på naturen. För Kjell är det lite jobbigt att inte kunna mera spanska, för det utesluter honom från livligare diskussioner och från teveprogram på spanska, men han säger att han är för lat för att börja lära sig ett nytt språk! Det är lite synd för det spanska språket är i mitt tycke otroligt målande och rikt och jag är själv mycket intresserad av Teneriffas historia och kultur och läser allt jag kommer över, men ju mera jag lär mig desto mindre kan jag! Jag läser med förtjusning sanna berättelser från tiden innan massturismen. Det stora flertalet invånare var fattiga fiskare eller jordbrukare men man känner påtagligt de starka banden som knöt ihop familjemedlemmarna och generationerna som bodde ihop under samma tak. Sammanhörigheten grannar emellan lever kvar i traditioner och seder som i allt högre grad uppmuntras av myndigheterna för att inte försvinna. Då vi har åkt till en ”romería”, en religiös byfest, i någon av grannbyarna och har blandat oss med folket känner vi oss som utomstående som vänligt och generöst tas emot men som ändå är främlingar. Det är inte lätt att integreras i en främmande kultur då man till utseendet är en ”guiri”, kanariernas benämning på utlänningar.

Om vi någon gång flyttar tillbaka till Sverige eller Finland kommer vi att sakna ön med sina vida och ljusa vyer över det glittrande blå havet, de vänliga invånarna – det finns ovänliga också -, det livliga latinska temperamentet – som i trafiken ofta är oroväckande häftigt -, den latinska musiken som vi lyssnar till dagligen, och naturligtvis solen och havsbaden som vi kan njuta av året om.

"Saknar ni baren?", är också en ofta återkommande fråga. Svaret är både ja och nej. Vi vill inte längre driva en bar, men vi vill absolut inte vara utan alla de många fina stunder vi upplevde under våra åtta år som barägare.

Sedan många år tillbaka avslutar vi varje år tillsammans med våra goda vänner - som fann oss tack vare vår bar - svenske Leif och hans spanskfödda fru Mari-Carmen. Vartannat år hos dem i Los Cristianos och vartannat hos oss. Festen den sista dagen i år, 2007, faller på deras lott. Mari-Carmen brukar tillreda en underbar middag och vid tolvslaget äter vi några av alla de 1.600 ton vindruvor som går åt i Spanien under årets första tolv sekunder. En vindruva med varje tolvslag ska bringa lycka åt de inkommande tolv månaderna, enligt traditionen, som sägs härstamma från Katalonien, där några vinodlare tog det trevliga initiativet år 1909 då skörden var riklig och efterfrågan liten.

Efter tolvslaget beundrar vi det praktfulla fyrverkeriet som kommunen som vanligt anordnar på nyårsnatten. Sedan går vi till kyrktorget där vi dansar till salsaorkesterns medryckande rytmer. Efter festen syns inte mycket av stenplattorna under alla serpentiner, pappersmuggar, tomma läskedrycksburkar, sönderkrossade glas och flaskor, flottiga papper som innehållit ”churros”, flottyrkokta kringlor, papper nersmetade med senap och ketchup och annat som i festens yra kastats omkring.

Städpatrullen har ett styvt jobb på morgontimmarna, men knappt ett spår syns av festen då städningen är slutförd och morgonsolen lyser upp kyrkplatsen på den första dagen på det nya året.