Vi säljer baren

Spanien införde euro från 1 januari 1999, men pesetas var gångbar valuta fram till februari 2002. I oktober 1999 hade vi köpt en begagnad cigarettautomat av en svensk restaurangägare, Ulla, som hade lagt ner sin business. Vi betalade en del av summan som handpenning, men när vi kontaktade tillverkaren för att ändra mynt-kassetten att passa euro visade det sig att apparaten var för gammal. Den gick inte att ändra. Vi behövde aldrig betalade den resterande summan till Ulla. Tack vare cigarettautomaten hade vi nu alltid välbehövlig växel och automaten visade sig vara väl värd de pengar vi lagt ut, för nu ”försvann” inte cigarettpaketen, som de gjort då de låg öppet på en hylla. Josué rökte och ”glömde” skriva upp… Ännu en plump på hans annars så sympatiska varelse.

I augusti år 2000 köpte vi en ny kassaapparat med lagerkontroll, - den skulle vi ha haft långt tidigare! - där vi programmerade in alla produkter och deras europriser. Där kunde vi perfekt se att Jäger-meisteråtgången var liten enligt apparaten, medan åtgången i flaskorna var desto större. Vi påpekade detta för Josué som skamset erkände att han var boven i dramat. Bättrade han sig? Inte på längre sikt än två-tre dagar. Vi gillade honom ändå.  

Kanarierna – spanjorerna - har motvilligt accepterat att det är euro som gäller idag, men fortfarande, fem år efter att pesetas togs ur bruk, jämförs alla europriser med pesetaspriserna och då invånarna diskuterar priser över huvud taget är det i pesetas. ”Nuestra querida y añorada pesetas”, vår älskade och saknade pesetas, skriver kolumnisterna. Dagstidningens mäklar-annonser har fortfarande priserna i pesetas. Prishöjningen trappades upp efter övergången och arkipelagen är inte längre den förmånliga tullfria zonen den var under de första årtiondena efter massturismens intåg. Som exempel kan ges priset på en pizza i en restaurang. Om den kostade 900 pesestas tidigare kan den nu kosta nio euro, då priset egentligen skulle varit 5,40 euro. Det här enkla sättet att dels ändra priserna, dels ”omärkligt” höja dem gäller framför allt i turist-zonerna - där man skulle varit extra försiktig för att inte tappa kunder.

Kort efter att vi sålt restaurangen ville ett ungt spansk/franskt par köpa baren. Alfonso, pappan till den spanska flickan, var stamkund hos oss, om än inte någon populär sådan. Det var någonting sliskigt över honom. Det sades också att han sålde droger, så jag betraktade alltid misstänksamt hans förehavanden.

Vi kom överens om att sälja baren till paret.

De betalade handpenningen och den unge fransmannen, Alex, skulle få resten av summan från Frankrike inom en månad, då köpet skulle slutföras. Alex hade bråttom att få ett jobb på Tenerife, för det skulle avstyra att han inkallades till militärtjänst i Frankrike. Hyresvärden var inte riktigt nöjd, för de blivande nya hyresgästerna var så unga och Alfonso hade dessutom något otalt med honom, men han gick till slut motvilligt med på att skriva hyreskontrakt med dem.

Jag hade gjort upp ett privat kontrakt med de unga tu, där en viss tidsgräns angavs. Om köpet gick i stöpet på grund av dem, skulle vi få behålla handpenningen; om vi var skyldiga, skulle pengarna betalas tillbaka.

Tiden gick utan att några pengar från Frankrike anlände. Tidsfristen kom och gick, och vi gick med på att förlänga tiden. Alex försäkrade att pengarna var på väg.

När ungdomarna äntligen hade fått ihop den resterande summan, långt efter att alla tidsfrister gått ut, ville inte hyresvärden längre godta dem som hyresgäster. Det hade varit för mycket hattande hit och dit och han litade inte på att de skulle klara av att betala hyran. Alex ville ha handpenningen tillbaka men vi ansåg att vi uppfyllt alla krav och att vi därför inte var skyldiga att betala.

En tid därefter fick Kjell ett brev från Alex’ advokat, där vi uppmanades betala. Vi gav brevet till vår administratör, som påstod att rätten var på vår sida. Kjell träffade Alex och hans advokat utanför baren en dag. Advokaten, en ung spanjor, räckte Kjell sitt visitkort och bad honom ta kontakt. Alex stod brett flinande bakom advokaten, vilket gjorde att Kjell i ett anfall av raseri rev sönder visitkortet och sa att han inte hade någon som helst avsikt att ta kontakt. Sedan vände han på klacken och gick därifrån.

Fräsande av ilska berättade han för mej om mötet. Jag hade en obehaglig känsla av att vi inte sett slutet på historien ännu.

Mycket riktigt, kort därefter fick vi ett brev som stuckits in under bardörren, där Alex’ advokat meddelade att han skulle dra oss inför rätta. Jag ringde genast upp honom och han föreslog att vi skulle träffas för att diskutera ärendet. Vi infann oss på hans kontor och han presenterade sig artigt, Juan Antonio. Vi presenterade oss artigt. Sedan gav jag en redogörelse över hela händelseförloppet – från vår sida sett.

Jag sa att vi naturligtvis inte ville dras inför rätta och att vi ville komma till en uppgörelse, att vi var beredda att betala största delen av handpenningen, men att vi förlorat en hel del pengar och flera kunder under väntetiden och därför inte ansåg det försvarbart att betala hela summan. Han godtog summan jag nämnde. Vi påpekade att ungdomarna hade lånat en back Coca-Cola av oss som de aldrig återlämnat. Han drog beredvilligt av summan från det vi skulle betala. Sedan avslutade han med orden: ”Det här är första gången jag inte är nöjd över utgången av ett fall. Jag kände inte till bakgrunden.” Han kommenterade också att ungdomarna var skuldsatta upp över öronen och att pengarna vi betalade inte täckte skulderna.

Det mötet blev inledningen till ett givande samarbete och vänskap. Juan Antonio hade kollat våra papper i stadsfullmäktige och kommenterade att vi var berättigade till öppningslicens, förutsatt att vi lämnade över en kopia av barens försäkringspapper till stadsfullmäktige. Det var det enda som saknades för att licensen skulle utfärdas. Han åtog sig att sköta den återstående pappersexercisen – utan att kräva arvode.

Det gick rykten om att San Telmo-komplexet skulle rensas av polisen och att alla barer och diskotek skulle försvinna därifrån. San Telmo höll på att bli ett andra ”Verónicas”, ungdomarnas hålligångställe framför andra i Playa de las Américas, där droger används flitigt och slagsmål är vardagsmat, och även fast det inte förekom lika mycket bråk och slagsmål som i Verónicas, så var tendensen i San Telmo oroväckande. Borgmästaren i Arona hotade att stänga hela San Telmo.

Kjells standardsvar på frågan om vi ville sälja baren var att ”allting är till salu till rätt pris”. En finsk företagare, Pentti, med ett, förmodligen, dubiöst förflutet i Sverige som hade gjort honom rik, hade flyttat till Tenerife och han besökte Skandi’s flitigt. Han såg att baren var proppfull kväll efter kväll.

Så en dag i februari 2001 sa han helt lugnt, som i förbigående, till Kjell: ”Jag köper baren, vad ska du ha för den?”

Kjell sa sitt pris.

”Okej, jag köper den.”

”Han menar inte allvar”, sa jag till Kjell då han berättade om samtalet.

”Säg inte det”, svarade Kjell. ”Han behöver kanske tvätta pengar och han är helt klart väldigt förtjust i vår bar. Han ser hur populär den är.” Tiden gick och ingenting hände, men Pentti höll fast vid att han ville köpa baren.

Under maj månad var Angie, Josué och Ann som vanligt lediga. Då vi öppnade på nytt i juni ville Angie och Josué prata med oss. De hade hört ryktas att baren var på väg att säljas och de undrade varför vi inte sagt någonting till dem. Kjell svarade som det var, att visst ville vi sälja baren och vi hade en eventuell köpare, men eftersom ingenting ännu var klart hade vi inte velat säga någonting, för köpet kunde lika gärna gå i stöpet. Vi litade inte på någon förrän vi hade pengarna i handen.

Men Pentti menade allvar och anlitade en advokat som skulle se till att allt gick lagligt tillväga och att barens papper var i ordning. Ett krav advokaten ställde var att vi hade öppningslicens. Juan Antonio lyckades få fram licensen, och i mitten av juni var äntligen alla papper klara. Den efterlängtade licensen var några ord på ett enkelt blått papper som beundrades av många företagare i området. ”Visa mig licensen, jag har aldrig sett en sådan! Hur lyckades ni med detta?”

Kort därefter gick köpet igenom, vi sa upp vårt hyreskontrakt och hyresvärden skrev ett nytt med ett företag som finansierades av Pentti men representerades av en annan person. Pengar bytte igen ägare – hyresvärden fick sin sedvanliga illegala procent som han självklart inte redovisade skattemässigt - och vi var inte längre barägare. Ann ville inte jobba kvar men Pentti påstod att han ville behålla de övriga två och skulle skriva arbetskontrakt med dem. Det gjorde han aldrig. Josué blev uppsagd någon månad senare – Jägermeister? - och Angie sa upp sig själv kort därefter då hon blivit beskylld för någonting hon inte gjort. Vi hoppades ändå att Skandi’s skulle fortsätta gå bra och vi önskade Pentti lycka till.

Vår tid som krögare tog slut - men barens skugga följer oss ännu länge efteråt!