Vintersol

Vi hade ofta besök av patienter från Humlegårdens rehabiliteringsklinik Vintersol. De som inte kunde gå körde sina elstolar in genom baren och ut på terrassen och vi lyfte bort stolarna så de skulle få plats. De som kunde gå lämnade elstolarna utanför. Kjell brukade fungera som ”chaufför” och köra in stolen för att hämta ägaren då han eller hon ville åka iväg. Vintersolarna var speciellt förtjusta i våra varma sandwichar med ost och skinka.

En vårdag, det första året vi hade baren, ringde telefonen och jag svarade. I andra ändan av trådarna hördes en pigg och glad röst: ”Hej, jag heter Karin och är fritidsledare på Vintersol. Jag har här femton patienter som skulle vilja äta era goda sandwichar. Är det okej? Och så undrar jag också om ni har plats för alla femton rullstolarna?”

”Jadå, det ska nog gå bra, ni är så välkomna”, svarade jag medan hjärnan arbetade för högtryck. Therese och jag hade precis konstaterat att vi inte hade många brödskivor kvar – och hur skulle vi få plats med femton rullstolar på vår lilla terrass?

”Nu är goda råd dyra”, sa jag. ”Det kommer femton rullstolsgäster från Vintersol och alla vill ha sandwichar! Vad ska vi göra?”

Therese och Kjell såg förskräckta ut. Då klev danske Pouls fästmö Annika in genom dörren, såg min oroliga min, tittade på Kjell och Therese, och så brast alla tre ut i gapskratt. ”April, april!” sjöng de och pekade finger åt mej. ”Nu lurade vi dej allt ordentligt.” Det var första april och Annika hade smitit iväg och ringt från en telefonautomat.

Skrattar bäst... Dagen därpå kom, oanmälda, inte femton, men tolv rullstolsbundna gäster från Vintersol och alla ville ha varma sandwichar. Therese fick mycket att göra!

Vi träffade många härliga personligheter tack vare Vintersol, som låg bara ett par hundra meter från Skandi’s.

”Björnligan” med svårt reumatiske Anders i spetsen var en trio vi hade mycket roligt åt. Anders sjöng hellre än bra, men tyckte om att uppträda, så Kjell fick ackompanjera honom ett antal gånger. Hans bravurnummer var ”Sommaren är kort.”

”Mupparna från Vintersol är här igen”, skojade han varje gång han uppenbarade sig i baren. Vi döpte honom till ”Generalmuppen”.

Birgitta och hennes man Arne är ett fantastiskt par. Birgitta lider av en mycket sällsynt sjukdom som gör att hennes skelett växer ihop i omgångar. Den första gången hon kom till baren stod hon vid bordet då de andra satt. Jag funderade lite över varför hon inte satte sig ner. Så småningom lärde vi känna henne bättre och hon berättade om sin svåra sjukdom som ingen läkare har kunnat bota och som endast ett par tusen personer i hela världen lider av. Hennes höftleder hade vuxit ihop med bålen och hon kunde inte böja sig en millimeter. Arne brukade ta med hennes höga specialstol – eller också ”ståsatt” hon på hans knä. Tillsammans promenerade Birgitta och Arne dagligen för att träna upp musklerna i de delar av kroppen som ännu fungerade. Birgitta tog små, små steg och Arne gick långsamt vid hennes sida. Trots sitt svåra handikapp tog Birgitta körkort i Sverige och köpte en specialbyggd van. Vi beundrar henne oerhört. Hon är en fantastiskt positiv människa som ständigt överraskar både sig själv och omgivningen. Birgitta och Arne kunde sitta i baren till sent på natten. Trots det deltog hon tidigt varje morgon i Vintersols rehabilitering.

En gång i månaden anordnade vi räkfrossekvällar för skandinaver. Vi informerade de skandinaviska reseledarna, som satte upp meddelanden på sina anslagstavlor och vi lät sätta upp en skylt på Vintersol. Det var alltid fullbokat och kvällarna var en stor succé. Vi köpte grönländska djupfrysta räkor – som kostade mindre här på Tenerife än de kostade i Sverige – och serverade så många räkor som gästen orkade äta till ett paketpris där aioli, rostat bröd och obegränsad mängd vitt vin ingick – så länge man åt. Det fanns alltid någon snål gäst som ville ”bjuda sina vänner”, så när en räka låg kvar på tallriken, en flaska vin hade tömts, och vännerna infann sig, beställde gästen mera räkor och mera vin.

”Jaha, Ni beställer alltså två kuvert till?” undrade vår servitris Vivi.

”Nehej, jag beställer åt mej och jag har redan betalt, men jag bjuder mina vänner”, svarade gästen.

”Snälla Ni”, svarade Vivi, ”om alla tänkte lika så skulle en enda gäst kunna fylla upp hela restaurangen med sina vänner som han ”bjuder”. Det måste Ni ju förstå att det går inte för sig. Vi är en restaurang, inte en välgörenhetsinrättning!”

Gästen höll inte med men han fick ge sig.

 

En kväll ansåg en ofta återkommande gäst från Vintersol att han blev illa behandlad på Skandi’s då det inte ordnades plats åt honom vid ett terrassbord. Det var fullsatt, så han ombads vänta tills ett bord blev ledigt. Han tyckte att han behandlades nonchalant – alla hade mycket att göra – och åkte ilsket sin väg i sin elstol.

Kjell ombads ganska ofta underhålla gästerna i Vintersols matsal och hans kvällar var mycket uppskattade. Med hjälp av min dator och scanner hade jag gjort en färgbild av Kjell som hängdes upp på Vintersols anslagstavla de kvällar han spelade där. Kort efter incidenten med den missnöjde gästen skulle Kjell spela där, men samma dag besökte en stamkund från Vintersol vår bar och berättade att någon – med all säkerhet den missnöjde - hade ritat ett tjockt svart kors över bilden på Kjell. Han blev fruktansvärt ledsen och ringde Vintersol och avbokade spelningen. Många gäster från Vintersol blev besvikna och bad Kjell komma ändå. ”Måste alla vi andra lida för att en person är en idiot?” menade de.

Men Kjell tyckte att det hela var så obehagligt så han höll sig borta från Vintersol en lång tid därefter.

De allra flesta gästerna från Vintersol var mycket trevliga och hade en positiv inställning till livet trots sina handikapp.

Ett annat par vi hyser beundran för är Britt och hennes man Rolf, som är svårt invalidiserad efter en olycka i Sverige. De bor under vinter-månaderna på Tenerife. Fredrik blev god vän med deras ett år äldre son Viktor. Det första året, då gossarna ännu var oblyga barn utan självkritik, ritade de ”tavlor” som de sålde på gatan utanför Skandi’s för fem pesetas. De förbipasserande och våra kunder gav dem ofta mer för konstverken och då de samlat ihop tillräckligt gick de ner till spelhallen vid strandpromenaden och spelade bort pengarna.

Då Fredrik hade hunnit bli sexton år fick han och Viktor lov att gå ut en kväll på tu man hand. Britt hade lovat hämta dem en viss tid och sedan köra Fredrik hem. Han hade uppmanats av Kjell att inte smaka på någonting starkare än öl, men frestelsen att prova på annat var för stor och killarna var inte nyktra då Britt hämtade dem. Hon lämnade av Fredrik på parkeringsplatsen och undrade orolig om han skulle klara sig. Hon berättade senare att han, glad och stor i orden, hade påstått att han inte hade några problem. Kjell och jag hade lagt oss, men vi sov inte. Vi hörde att Fredrik kom, men fotstegen lät märkliga, som om fötterna gick i otakt.

”Du måste kolla Fredrik”, sa jag lite oroligt till Kjell, men han tyckte att killen skulle få klara sig själv.

”Freddan”, ropade Kjell, ”släck lampan i träd-gården är du snäll!”

”Ja, ja”, svarade han och fortsatte in i vardags-rummet.

”Fredrik, jag bad dej släcka lampan i trädgården.”

”Ja, ja, har jag schagt att jag schläcker den schå gör jag det”, sa Fredrik och fnittrade till.

”Kjell, nu måste du och kolla pojken, han är ju inte nykter!” tyckte jag.

”Du, sin första fylla måste han klara av själv”, ansåg Kjell.

Vi hörde ett brak från badrummet och mera fnitter. Men fortfarande ville Kjell inte gå upp.

Vi somnade så småningom och nästa morgon, då jag steg upp för att laga frukost, satt Fredrik i vardagsrummet och såg lindrigt sagt ynklig ut.

”Men lilla vän, vad har hänt?” ropade jag bestört, då jag såg såren på näsa och panna.

”Jag snubblade på lavastenarna”, sa han olyckligt. Killen var fruktansvärt tillintetgjord och mådde illa.

”Vänta, så putsar jag såren och sen är det nog bäst att du lägger dej och sover en stund till, så känner du dej säkert bättre”, sa jag och Fredrik nickade olyckligt: ”Jag mådde nog inte så bra i natt”, sa han. Kjell beordrade honom byta lakan, vilket han gjorde utan knot och så tog han en hink, placerade den intill sängen och somnade. Han sov hela dagen och fick sig en läxa han inte har glömt.

Fredrik är idag en stilig ung man som både till sitt utseende och positiva sätt är väldigt lik sin pappa – utseendet gäller då Kjell var ett antal år och ett antal kilo yngre.