KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA
Kapitel 43
Polisen stänger baren
Våren 1998 hade vi kommit överens med en, som vi då felaktigt trodde, vän till oss - jag kallar honom K - att han och hans fästmö skulle driva baren i juni månad då Kjell måste resa till Sverige för ytterligare korrigering av sina tänder. Jag stannade hemma för vi hade ingen som kunde ta hand om hem, hundar och papegojor – jag hade blivit ombedd att ta hand om en ny liten papegoja. K var en duktig kock då han inte var bakfull, vilket han var för det mesta, men vi hade Bernard och Carlos i köket, så K skulle stå i baren. Överens-kommelsen gick ut på att K skulle betala hyra åt oss och behålla vinsten från försäljningen.
Jag åkte ner till baren en dag för att få hyran och där träffade jag Ian och Jill, ett skotsk-engelskt par som ofta besökte vår bar och som hade blivit goda vänner. Ian ville bjuda mej på en drink.
”Tack, jag tar gärna ett glas vin”, svarade jag.
Det blev två glas vin och tre glas vin. Både Jill och jag sög i oss vin och hade väldigt trevligt. Ju flera glas vin, desto trevligare. Det blev fyra och fem glas vin. Ian fortsatte att truga i oss vin, men i något skede ansåg jag att jag hade fått nog. Nu skulle jag ta mej hem.
”Ett glas till skadar inte”, sa Ian.
”Stanna en stund till”, sa Jill.
”Okej”, sa jag vindögd åt K bakom disken, ”bara för att du ska få lite mera i kassan tar jag väl ett glas till!”
Det blev ett par glas till.
”Nej, nu måste jag absolut hem! Kan du beställa en taxi åt mej?” frågade jag K. "Bilen får stå på parkeringen över natten".
”Jag kör dej hem på min motorcykel”, sa K.
Jag satte mej till rätta på bönpallen, rätade ut benen åt sidorna och vi åkte iväg. Efter den första kurvan stannade K motorcykeln och visade var jag skulle placera fötterna. Vi fortsatte och jag kom lyckligt hem.
Telefonen ringde.
”Hej älskling, det är din äkta man i telefon. Var har du hållit hus? Jag har ringt flera gånger.”
”Jaschå, jag kom preschisch hem, jag har hämtat hy-hick-hyran i baren och schå bjöd Ian och Jill på några glasch vin, hick!”
Kjell höll på att skratta sig fördärvad. Nu fick han revansch. Varje gång jag berättar om hur han hämtade smöret fram till klockan tre på morgonen berättar han om hur jag hämtade hyran i baren.
K:s fästmö berättade med förtjusning efteråt hur det såg ut då vi åkte iväg på motorcykeln med mina ben spretande åt alla håll...
En ledig dag i juli skulle K och hans fästmö, Kjell och jag åka upp i bergen till en grillrestaurang som vår goda vän Leif hade rekommenderat. Vi följde instruktionerna men hittade inte rätt. K ringde till Leif och frågade efter mera detaljerade instruktioner.
”Ni åker upp förbi bensinmacken och kör nästan så långt det går, okej?
”Vilken bensinmack”, undrade Kocken.
”Bensinmacken i Valle San Lorenzo.”
”Okej, vi har åkt förbi bensinmacken, hur ska vi hitta restaurangen?”
”Nå, ni åker vidare upp och när ni ser en blåmålad båt tar ni till höger. Har ni hittat båten?”
K utbrast: ”Vem faaan letar efter en båt på sjuhundra meters höjd?”
Vi fann restaurangen efter att ha hittat den blåmålade lilla båten vid ett vägskäl och maten var precis så god som Leif och hans hustru Mari-Carmen hade påstått. Vi har sedermera ofta ätit där och tagit med oss släktingar och vänner.
Den lilla fiskebåten var den första i en lång rad av båtar på torra land. Myndigheterna har under några år prytt många vägskäl på Tenerife med fiskebåtar som har tagits ur trafiken och de färggranna båtarna är ett trevligt blickfång vid infarterna till många byar.
Vi hade varnat K att försäljningen i baren i juni månad brukade vara dålig. Den var också detta år så dålig att han blev skyldig oss en del pengar som han lovade betala tillbaka genom att jobba gratis i baren under de resterande sommar-månaderna. Det avlastade oss, så vi fick lite mera tid för oss själva, men vi undrade hur han klarade sig utan lön. Han påstod att han klarade sig för att han bodde gratis i lägenheten till en bekant och åt gratis hos oss. Vi misstänkte att en del av pengarna från försäljningen försvann ner i hans egen ficka under hans arbetspass, men på den tiden hade vi ingen möjlighet att kontrollera kassan.
En dag den sommaren kom Antonio, en spansk stamkund, in i baren, satte sig på terrassmuren och pratade med några tjejer vid bordet intill. Men han satte sig så långt ut att han tappade balansen och föll ner på terrassen nedanför och blev liggande medvetslös. Ambulansen kom snabbt och förde honom till sjukhus och polisen kom för att undersöka hur fallet hade gått till.
Själv sa han efteråt att det helt och hållet varit hans eget fel. Varför sätta sig på en mur när det finns stolar? Han repade sig men gick en lång tid med bröstet inlindat, för han fick åtta brustna revben i fallet. Han slutade inte gå på Skandi’s. Han gillade vår bar – och skandinaviska flickor.
I augusti 1998 hade Kjell och jag köpt flygbiljetter till Sverige och skulle stanna borta två veckor. Våra anställda, Bernard och Carlos i köket, Peter under dagtid i baren och K och vår kanariske barman Josué om kvällarna lovade ta hand om affärerna på bästa sätt. Poul och Annika skulle bo hos oss och ta hand om hem, hundar och fåglar. Dagen innan vi åkte var vår bröllopsdag och vi firade med en utsökt middag i vår egen restaurang. Plötsligt uppenbarade sig två poliser, kom fram till vårt bord och räckte över ett officiellt dokument som proklamerade att vår bar skulle stängas inom fyrtioåtta timmar om vi inte kunde uppvisa öppningslicens. Vi blev naturligtvis helt förtvivlade, för våra nya administratörer hade lagt in om öppningslicens då de tog över från lurendrejaren Francisco och det hade alltid räckt med en ansökan för att få ha öppet. Få företag i Arona fick sina öppnings-licenser förrän flera år gått. Vår granne Bruni fick licens för sin klädaffär efter att ha sålt kläder i nio år. Med pengar under bordet kunde man få proceduren påskyndad, men Kjell och jag vägrade gå in på den vägen.
Jag bönade och bad att vi skulle få mera tid på oss att ordna upp ärendet, men fastän poliserna såg förstående ut då jag berättade om vår resa, kunde de ingenting göra. Dokumentet hade kommit från högre ort och poliserna var endast budbärare.
Den middagen var förstörd. Dagen därpå hann jag besöka våra administratörer och lämna över dokumentet. Mari på kontoret lugnade mej med att ”alla era papper är i ordning, res ni och njut av semestern.”
Vi reste, men med stor oro i själen.
En eftermiddag tre dagar senare ringde Peter och berättade att polisen hade beordrat utrymning av lokalen och förseglat dörrarna på fram- och baksidan med tejp över låsen som inte fick brytas. Vår resa var förstörd. Så som vi sett fram emot att njuta av samvaron med våra nära och kära – för att inte tala om den utlovade kräftfesten hos mina föräldrar! De hemkokta finska kräftorna smakade lika gott som alltid, men vår oro förtog det mesta av njutningen.
Varje dag ringde jag administratören för att få höra om något nytt hade hänt, men problemet kvarstod. Baren var och förblev stängd. Restaurangdelen var inte förseglad, men vi vågade inte låta den vara öppen. Efter två veckor i Norden återvände vi dystra till Tenerife för att själva ta tag i ärendet. Då baren hade varit stängd i över en månad fick vi plötsligt tillstånd att öppna igen – fortfarande utan öppningslicens. Under tiden skulle hyran, lönerna, socialkostnaderna och skatterna betalas. Även andra barer och diskotek i området stängdes, men av någon anledning fick de alla öppna igen inom ett par dagar... Som sagt, vi ville inte sänka oss ner på korruptionsnivå.
Vi hade anställt svenska Angie för nattjobb i baren. Hon hann inte ens börja arbeta innan baren stängdes, men fick lön ändå. Vi jobbade hårt för att få tillbaka något av det vi förlorat och vi var glada åt Angie, en liten, livlig och attraktiv ung blond svenska som också behärskade engelska och spanska. Hon var en verklig tillgång, initiativrik, arbetsam och kompetent, och inte rädd att säga ifrån och sätta de övriga på plats då det krävdes.
Helena Somervalli,
december 2006
Angie
Angie och Therese i livligt samspråk
Jill, en underbart mjuk och fin engelska som övergavs av Ian på ett mycket fult sätt