Kjell anställer en kanarie

Vid servitrisen Vivis sida hade svenske servitören Pelle jobbat hos oss sedan januari 1996 som restaurangchef. Han var en driven mytoman med talets gåva. Kjell och jag hade en märklig förmåga att anställa mytomaner – K, skåningen Peter och Pelle - som alla kom från södra Sverige. Med väloljade munnar övertygade de oss om sina goda intentioner och förträffliga egenskaper då de ville att vi skulle anställa dem. Pelle, som skulle göra så mycket för vår verksamhet, sade upp sig i början av december 1997, mitt under julruschen, och satte oss i klistret. Han hade fått ett erbjudande ”som han inte kunde tacka nej till” från en restaurang i Las Américas. – Pelle stannade inte länge kvar där, han snodde åt sig en större summa pengar ur kassaskåpet och försvann till Gran Canaria och senare vidare till Sverige.

Vi hade tur som blev av med honom. Vi kommer aldrig att få veta om och hur mycket han snodde åt sig från vår kassa, men efteråt fick vi på omvägar höra att han inte varit hederlig. Vi fick också tillbaka kunder som blivit avsnoppade av Pelle och inte ville besöka oss så länge han var anställd. Då en av oss var närvarande var Pelle alltid förbindligheten själv, men när katten är borta...

Långt efteråt har Kjell och jag förundrats över vår egen naivitet. En kväll några år innan hade alla tre, K, Peter och Pelle suttit vid bardisken som kunder och diskuterat sina diverse tidigare jobb i restaurangbranschen i södra Sverige. De satt och skröt om hur de på olika sätt hade lyckats lura sina chefer och smussla till sig pengar som hörde hemma i kassaapparaten. Vi hörde deras konversation med ett halvt öra men trots det anställde vi alla tre senare vid olika tidpunkter. Minnet hade effektivt suddat ut konversationen då vi behövde skandinavisk personal.

Vi hittade snart en ersättare. I två veckors tid jobbade först en sympatisk svensk kille hos oss som vi mer än gärna hade behållit, men han hade bestämt sig för att återvända till Sverige och hade redan köpt flygbiljett. En tisdag kväll, kort innan han reste, åt Kjell ochjag middag på en restaurang nära baren och tog sedan några drinkar hos vår granne, en populär brasiliansk liten bar. Där träffade vi en del av vår personal och en av våra stamkunder, Josué, en charmig trettioårig kanarie med svart hår och bruna ögon. Han hade precis blivit utan jobb och han sade att han redan länge hade velat jobba på Skandi’s och att han skulle kunna öka omsättningen avsevärt. Kjell, med några "caipirinhas" - en förrädisk brasiliansk drink - under västen, var på mycket gott humör och frågade när han kunde börja, så vi kom överens om ett datum några dagar senare.

Nästa morgon när Kjell vaknade tittade han förfärat på mej: ”Vad har jag gjort, stämmer det att jag har anställt en kanarie? Har jag drömt, eller är det sant?” Jag bekräftade roat att det stämde. Jag var alls inte nervös, men Kjell var ovanligt tyst den dagen.

Josué, som blev oersättlig under flamenco-kvällarna, jobbade i vår bar i tre och ett halvt år, ända tills vi sålde den, och han blev en mycket god vän till oss. Han är en otroligt positiv person och talar hygglig engelska. Som anställd var han dessutom ovanligt punktlig och uteblev sällan från jobbet. De få gånger han var sjuk kom han till baren för att visa att han verkligen var sjuk, varpå vi skickade hem honom. Kjells farhågor var – nästan – ogrundade. Josués största fel var hans generositet. Han bjöd väldigt gärna sina vänner på drinkar, vilket innebar att det blev Kjell och jag som i slutändan bjöd hans vänner. Han var dessutom omåttligt förtjust i örtlikören Jäger-meister och svepte varje kväll några ”chupitos”, shots. Han höjde definitivt den fysiska Jäger-meisteromsättningen men inte den ekonomiska!

En dag hade Kjell fått nog och tog Josué i upptuktelse.

”Du måste förstå att det inte är rätt mot dina kolleger att du, på vår bekostnad, dricker - hur många, tre-fyra chupitos? – varje kväll.”

”Åtminstone fem”, svarade Josue glatt.

”Okej, vi säger att du dricker fem chupitos Jägermeister varje kväll, och nu ska jag vara snäll och bara räkna på inköpspriset. Det innebär att vi sponsrar dej, men inte den övriga personalen, på över hundratusen pesetas varje år”, förklarade Kjell.

”Men det kan inte vara möjligt”, utbrast Josué.

Tålmodigt svarade Kjell: ”Vi tar det en gång till! Du dricker alltså fem chupitos varje kväll sex dagar i veckan i elva månaders tid och en chupito kostar...” Josué nickade undergivet: ”Vale, vale jefe, okej chefen, jag lovar att bättra mej!”

 Så gick det ett par veckor och Jägermeister-åtgången minskade kraftigt. Men snart var han tillbaka i gamla gängor och Jägermeistern rann glatt ner för hans strupe och hans generositet visste inga gränser.

Jag tror inte att många barägare hade sett igenom fingrarna som vi gjorde, men Josué var viktig för vår bar och vi tyckte verkligen bra om honom som den glada, utåtriktade och hjälpsamma människa han var. Kjell konstaterade flera gånger uppgivet: ”Jag hade igen beslutat att prata allvar med Josué, men så kommer jag ner till baren och han kommer glädjestrålande emot mej och ropar ”Hola Jefe, qué tal!” Så klappar han om mej och undrar omtänksamt vad han kan göra för mej. Ilskan bara rinner av mej och jag ger upp tankarna på allvarliga samtal.”

Josués närvaro gjorde att det spanska klientelet ökade kraftigt och Angies kunnighet, positiva sätt och språkkunskaper hjälpte till. Vår bar hade blivit kvarters- och stamkrogen för ett stort antal spanjorer och då polisen stängde krogen var vi oroliga för att våra kunder skulle försvinna. Det gjorde de inte, så snart vi fick öppna kom alla tillbaka, lättade över att pärsen var över-stånden och de fick "komma hem" igen. Josué var den i baren som spanjorerna främst vände sig till, för Angie var ju "bara kvinna", och dessutom glömde Josué ofta att skriva upp drinkarna han sålde, vilket kunderna självklart inte hade någonting emot. Vi hade gett Angie huvud-ansvaret för att allting fungerade och hon gjorde sitt bästa för att hålla igen tyglarna i någon mån.

Jag trivdes inte längre bakom bardisken och kände mej överflödig då Angie och Josué var närvarande. De enda gånger jag verkligen behövdes var under flamencokvällarna. Då var vi alla fullt sysselsatta. Men jag orkade inte hålla igång till sent fram på nätterna, för jag hade andra ansvarsområden; vår privata bokföring och kontakterna med leverantörerna, banken, administratören, reparatörer och så vidare. Polisen var en snara om halsen som stadigt drogs åt, för grannarna klagade över att vår musik störde dem – Angie och Josué såg till att kunderna fick lyssna till populär spansk musik inne i baren och volymen var hög. Jag var ständigt rädd för nya böter – eller ännu värre, att baren på nytt skulle stängas.

En annan orsak till oro var vädret. Vi var väldigt beroende av vackert och lugnt väder i vår verksamhet. Terrasserna var öppna mot havet, dörrarna och luckorna stod öppna både in till lokalerna och ut mot terrasserna, så luftdraget närmade sig ofta stormstyrka. Vi var också ofta förkylda – turisterna förde med sig olika baciller till övärlden. Det var inte heller speciellt trevligt för gästerna att sitta i drag och dessutom blev maten fort kall på tallrikarna. Att bygga in terrasserna skulle bli dyrt och en stor bit av charmen skulle försvinna med väggar och fönster. Vi höll ut och gjorde vårt bästa för att gästerna skulle trivas och inte blåsa bort.

Nyårsfesten 1998/99 var typisk. Med hjälp av våra anställda förberedde vi kvällen som vanligt med granna serpentiner och ballonger och köpte ”lekpåsar” till alla kunder och placerade ut dem vid de dukade borden. Vi var fullbokade till kvällen. Tunga svarta moln fyllde himlen. Vinden  tjöt. Det såg inte lovande ut. På eftermiddagen började tunga regndroppar falla och vi fick skyndsamt plocka undan all dukning från mellan-terrassen, som inte hade tak. Med hjärtat i halsgropen spejade vi mot horisonten där en blå strimma himmel syntes. Tack och lov växte den stadigt och då gästerna började strömma till var himlen molnfri. Vi kunde glädja oss åt ännu en lyckad nyårsafton med Kjells populära underhållning, god mat, glada ansikten, dans, champagne och vindruvor vid tolvslaget. Alla våra nyårsfester var lyckade trots att vädret nästan varje år hotade att förstöra dem.

En vecka efter nyårsfesten 98/99 slog polisen till igen.