Brand i Skandi's kök

Bar- och restaurangverksamheten under perioden mellan september 1996 och augusti 1998 flöt utan större problem. Vår nya administratör skötte all pappersexercis till vår belåtenhet och det enda vi behövde göra var att varje månad producera pengar, det vill säga gå till banken och betala socialavgifterna för oss själva och våra anställda och var tredje eller fjärde månad betala olika skatter som skatt på löner, företagarskatt, skatt på ekonomisk aktivitet, kanarisk omsättningsskatt, handelskammarskatt och så vidare. Våra otrevliga italienska grannar hade sålt sin pizzería. Vi var populära hos de skandinaviska turisterna och vi hade en hel del stamkunder bland de skandinaver som bodde och arbetade i området. Ryktet om vår goda hemlagade svenska mat och Kjells musik hade spritt sig. Vi hade ett gott anseende. Det kunde till och med bildas kö utanför restaurangen, vilket vi var stolta över. Vi jobbade hårt och var alltid helt slut då vi äntligen kom hem sent på natten. Morgnarna var hektiska, för baren skulle städas och matinköpen göras. Ofta fick jag rusa iväg till mataffären för att i sista stund inhandla något vi glömt, skinka, ost eller bröd. Vi fick sällan städa i fred. Kunderna flyttade obesvärat bort stolen som vi placerade i öppningen under städningen.

“Vi väntar så gärna ute på terrassen! Kan vi få något att dricka under tiden?”

Det blev avbrott i städningen och så måste man ju artigt växla några ord med kunderna. Ständig stress. Jag som aldrig tidigare jobbat nattetid började känna mig sliten, medan Kjell älskade varje minut i baren. Där var han i sitt esse och han var väldigt omtyckt av både personal och kunder. Spanjorerna uppskattade hans bemödanden att tala spanska - ”don Che!” hojtade de till honom då de kom in i baren, för namnet Kjell gick inte att uttala – och det gjorde han gärna men då kunskaperna inte räckte till ropade han på mej. Han hade lärt sig mera om inte jag funnits i närheten!

Under den här perioden hade vi anställda som kom och gick. Många unga skandinaver kom till ön för att söka jobb vintertid och reste sedan hem till sommaren. Therese hade fått ett nytt arbete men hjälpte oss emellanåt och Anette hade slutat för att jobba inom time-share verksamheten. Tillsammans med sin spanska sambo Javier driver hon idag ett café i Sverige, där paret bor med sina två döttrar. Therese och Stefan bor med sina söner Kevin och Enrique i Los Cristianos. Kjells kusin Ulla, Thereses mamma, säger med glimten i ögat att det är vårt fel att hennes dotter bor så långt borta hemifrån. Hade inte vi haft Skandi’s så hade hon aldrig flyttat till ön.

I slutet av april 1996 hade min son Tom och hans flickvän Jenni flyttat till Tenerife för att hjälpa oss med verksamheten. Med sig hade de Toms vackra och underhållande moluckkakadua Emma. Tom och Jenni såg till att vi fick en hel del nya finska gäster, som de ofta raggade upp på stranden nedanför, och som de tog väl hand om. Finnarna vill gärna betjänas på sitt eget språk. Jenni blev så duktig på att steka pannbiffar att hon döptes till "Pannupihvi-Jenni", pannbiffjenni. Kjell kan sjunga en sång på finska och när han framfört den fick han alltid stora applåder.

Sommaren 1997 fick vi besök av Kjells äldste son, Michael, som jobbar i databranschen. En av de första dagarna stod han och njöt i vattnet i den låga ändan av simbassängen utanför vår trädgård med en drink i handen, då hans mobiltelefon surrade till. Han svarade, lyssnade på rösten i andra ändan och konstaterade med belåten min:

 ”Ja, du vet, jag kan tyvärr inte hjälpa dej just nu. Varför? Det är så, förstår du, att jag befinner mig på Tenerife, står och njuter i simbassängen med telefonen i ena handen och en drink i andra handen!”

Några dagar senare, en tisdag, vår lediga dag, tog vi Michael till en liten fiskrestaurang i byn La Caleta i Adeje. Då vi kom hem ringde telefonen. Jag svarade och en polis presenterade sig i andra ändan.

”Bli inte nervös nu, men en brand har brutit ut i er restaurang som visserligen har släckts, men ni måste komma ner.”

Vi åkte naturligtvis direkt ner till Skandi’s. En av våra stamkunder, försvenskade polacken Bernard, som vi senare skulle anställa som kock, hade suttit på terrassen till en lägenhet tvärs över gatan och sett hur rök bolmade ut från vår lokal. Han sprang dit, lånade en brandsläckare från grannbaren, slog in glaset i dörren och satte igång att spruta, samtidigt som grannbaren ringde efter brandkåren.

Själva branden hann inte förstöra så mycket, men det sotblandade släckningsmedlet täckte väggar, tak och varenda pryl på hyllorna. Branden hade troligen brutit ut genom att fritösens termostat hade gått sönder och hettat upp oljan som fattat eld. Vi blev tvungna att göra en helrenovering i lokalen som lyckligtvis försäkringen betalade. Försäkringsinspektören undrade om vi hade fiender och om någon hade kunnat ta sig med nyckel in i lokalen och anlägga branden. Det var lite långsökt, tyckte vi och kunde inte komma på någon som skulle ha kunnat göra detta. Fiender hade vi säkert, men ingen vi kunde misstänka för branden. Några timmar innan den bröt ut hade Kjell och Michael fört inköp till köket. Då var allting som det skulle vara.

Vi förlorade två veckors inkomster då restau-rangen var stängd, men baren kunde vi ha öppen hela tiden. Efter renoveringen, som utfördes av två kompetenta engelsmän, var köket snyggt och rent och hade en hel del nyinköpta prylar, eftersom det mesta hade förstörts av släckningsmedlet.

Annicas eksem på händerna gjorde att hon, till vår stora sorg, blev tvungen att sluta i april 1997. Sommaren som följde arbetade Adriano både som kock och pizzabagare. Jenni, som är en mycket duktig kock, och ibland jag, tog hand om lunchmaten. Inför den kommande skandinaviska säsongen tog Kjell kontakt med arbetsför-medlingen i Sverige och Robert, en ”kändiskock” – han hade intervjuats i några svenska tidningar - som var intresserad av att jobba utomlands en tid skickade oss sina betyg som såg fina ut. I oktober 1997 anställde vi honom och hans flickvän Eva-Marie, som hade erbjudit sig att hjälpa till med lunchmaten, vilket passade oss fint.

Hela den säsongen fick våra gäster äta verklig gourmetmat. Robert såg också till att personalen fick sin egen mångsidiga mat varje dag. Robert och Eva-Marie stannade kvar till slutet av april följande år, vilket också Tom och Jenni gjorde. Då de åkte tillbaka till Finland med kakaduan Emma hade de med sig en ny familjemedlem, hunden Maxi, en kolsvart charmig “cocktail”, som de hade hittat som liten valp övergiven i en kartong vid sidan av en väg i bergen. Maxis lyckliga ylande då han träffar oss är av obeskrivbar art.

För ungdomar som Tom och Jenni kunde ön kännas liten. Båda två hade lärt sig spanska, så de ville pröva sina vingar på fastlandet, dit de flyttade efter en kort vistelse i Finland. Jag saknade dem, men förstod dem och kunde bara önska dem allt gott. De hade avlastat oss en hel del under de två år de bodde på Tenerife.

Under den här perioden skakades Tenerife av en självmordsskandal som blev livligt diskuterad i medier runt om i världen. Diskussionernas vågor i ämnet gick höga också i vår lilla bar. Enligt uppgift hade en tysk sektledare, psykologen Heide Fittkau, övertygat en grupp landsmän att begå ett kollektivt självmord uppe i Teides krater, Las Cañadas, för jordens slut var nära förestående och sektmedlemmarnas själar, då de väl sluppit sina jordiska kroppar, skulle räddas av ett rymdskepp som skulle föra dem bort från kratern. De skulle dricka en självmordsbrygd.

Fittkau trodde på en universalenergi som genomsyrar allting och som är ett bevis på själva gudomligheten och på sammandrabbningarna mellan det onda och det goda. De onda krafterna kan framkalla naturkatastrofer och göra regeringar instabila, enligt Fittkau. Hon ansåg sig vara ett offer för mörka krafter men samtidigt kapabel att kämpa mot dem. Hon erbjöd sina tjänster åt regeringarna i flera länder.

Interpol i Madrid hade informerats om det presumtiva självmordet av tyska kriminalpolisen och skickade ett telefax till nationalpolisen i Santa Cruz. Den kanariska polisen gratulerade sig själv till att ha räddat människoliv, men de efterföljande vågorna av misstro mot flera sekter och olika grupper av alternativ terapi gjorde mycket skada och även polisens anseende fick sig en knäck, för de ”komprometterande dokumenten” som beslagtogs om sekten ledde aldrig någonvart.

Processen nedlades på grund av brist på bevis och Fittkau förklarades oskyldig på de tre punkterna hon anklagats för: anstiftan till självmord, mordförsök och olaglig samfunds-verksamhet.

I laboratorieundersökningar visade sig självmordsbrygden vara fruktjuice.