KRÖGARLIV PÅ TENERIFFA
Kapitel 42
Kjells diplomatiska tålamod prövas
Jag har i alla år beundrat Kjells diplomatiska läggning. Då problem uppstod med personalen tog han hand om dem. Jag hade inte klarat av att lugnt och sansat – och vänligt – tillrättavisa beteenden som vi inte kunde acceptera. “Du ska veta att vi är mycket nöjda med ditt arbete och vi uppskattar dej som person, men …”, så kunde han inleda en vänlig tillrättavisning. Men Kjell kunde minsann explodera, han också.
Adriano, hur trevlig och duktig han än var, städade inte alltid ordentligt efter sig, vilket retade gall-feber på Kjell. Bordet där han preparerade pizza-degen stod nära ingången vid trottoaren och man såg det tydligt genom glasdörrarna. Kjell påpekade flera gånger att det var viktigt att bordet var rent och snyggt då Adriano slutade sitt pass. Snyggast var det då hans flickvän hjälpte honom att städa.
En tisdag våren 1998 hade Kjell handlat och gick in i köket för att ställa sina inköp i kylen. Pizzabordet såg förfärligt ut och likaså stekbordet. Kjell var inte glad då han kom hem, och han konstaterade att han måste ta ett allvarligt samtal med Adriano. Dagen därpå då Adriano infann sig bad Kjell att få en pratstund med honom.
”Jag har flera gånger bett dej att städa ordentligt innan du stänger, och speciellt ordentligt på måndagskvällarna, och vad ser jag – ett smutsigt pizzabord synligt ut mot gatan och ett stekbord som svämmar över av fett! Hur förklarar du det?”
Adriano tittade lugnt på Kjell och svarade att han hade städat och att hans flickvän dessutom hjälpt honom. Kjell undrade ironiskt: ”Menar du att någon annan skulle ha varit i köket och smutsat ner?”
”Jadå, det menar jag”, svarade Adriano. Kjell exploderade av ilska.
Efter en stunds uppretad ordväxling sa Adriano upp sig och gick sin väg. Ursinnig stängde Kjell baren och restaurangen för kvällen och beordrade alla anställda att gå hem. Alla kände sig besvärade. Ingen sa någonting.
Vid det här laget hade vi anställt Bernard som kock efter att Robert hade återvänt till Sverige. I stället för Adriano anställde vi nu en arbetslös spanjor, Andrés, som pizzabagare. Hans pizzor var inte alls lika goda som Adrianos, men vi behövde en pizzabagare.
På begäran av personalen hade vi för vana att betala lön en gång i veckan, på måndagar eftersom tisdag var ledig dag – kontanter i handen för de flesta saknade bankkonton - och då Andrés hade fått sin första lön förstod vi varför han var arbetslös. Han kom på onsdag kväll till jobbet som han skulle, men det dröjde inte länge förrän Bernard kom in till oss i baren. ”Kjell, jag tror att du måste ta dej en titt på Andrés”, sa han. Kjell gick in i köket och där stod Andrés högt sjungande och kastade pizzadeg i luften. Han var kanonfull. Han fick sluta på direkten.
Av en bekant blev vi rekommenderade att anställa Carlos, en kock från fastlandet, som letade jobb och det gjorde vi. Bernard och Carlos delade sedan på köksarbetet i ett års tid.
Sedan februari samma år hade vi hjälp i baren på dagtid av skäggige skåningen Peter, som också varit närvarande under den hetsiga diskussionen med Adriano. Han hade lite märkliga vanor för sig. Han vägrade kategoriskt att lära sig spanska och tyckte att det var spanjorernas skyldighet att lära sig engelska. Det störde inte så mycket på dagarna, för våra spanska kunder kom mest om kvällarna och nätterna. Då Peter tog emot leveranser och gjorde beställningar under sina dagspass lät han alltid påskina att han var ägaren till baren. En leverantör kom in en dag och ville prata med barägaren. ”Du pratar med ägaren”, upplyste jag honom. ”Nej, nej, med ägaren till baren, han med skägg som brukar vara här dagtid”, fortsatte leverantören. Vi rättade till missförståndet och skrattade godmodigt åt Peter.
”Låt honom hållas, om det gör honom lycklig!”
Peter hade planer på att starta en egen verksam-het, en informationsbyrå för skandinaver. Idén var god, tyckte vi. Han bad mej om hjälp för att kunna lägga in uppgifterna på Internet. Jag designade ett visitkort åt honom och översatte en del skriftligt material till svenska. Han hade hittat en lokal som han ville hyra för sin verksamhet, lokalen var stor, hyran var överkomlig och då han skulle skriva på kontraktet bad han mej följa med som tolk.
Vi hade tittat på lokalen tidigare och Peter hade ritat och berättat om hur han skulle inreda den och hur han skulle få in pengar från hyresgäster i olika hörn. ”Kjell, du kan hyra in dig i hörnan där borta och Lena kan inrätta ett kontor i den här hörnan”, förklarade han. Vi blev konfunderade. Kjell pysslade med sin musik gratis hemma och jag använde min dator gratis hemma. Hur kunde Peter tro att vi skulle hyra in oss i en lokal långt ifrån
vårt hem? Vi gjorde klart för honom att han inte kunde räkna med oss som hyresgäster.
Hyresvärdarna här kräver vanligtvis tre månaders hyra som säkerhet förutom en månads hyra i förskott, vilket Peter inte hade räknat med. Lånet han fått från banken räckte inte till, så det skrevs aldrig något kontrakt på den lokalen. Han skulle fortsätta leta.
Peter hade sitt arbete som bartender på dagtid i vår bar och vi tyckte han skötte sig. Vi visste om att han inte var populär hos alla. Men så fick han för sig att göra ändringar i restaurangköket och ritade upp en plan som han satte i gång att förverkliga utan vårt tillstånd. Vi stoppade snabbt tilltaget.
I maj 1998 hade jag köpt mej en egen ny liten bil. Jag ville inte köra vår gamla ”Rolls-Renault”. Jag ville ogärna köra över huvud taget. Ett år senare köpte Kjell ny bil åt sig och vi beslöt sälja vår ”Rolls-Renault”. Peter sa att han ville köpa den. Kunde vi tänka oss att få halva summan genast och resten på avbetalning från hans lön? Priset var 150.000 pesetas. Vi gick med på hans begäran.
Han var så nöjd: ”Tänk att jag har ett bra jobb, en egen bil och snart ett eget företag på Tenerife!” Vi var riktigt rörda.
En vecka senare fick vi höra på omvägar att Peter skulle sälja bilen.
”Stämmer det, Peter?” frågade Kjell.
”Ja, hur så?” svarade han.
”Men snälla Peter, bilen är ju inte din. Du kan inte sälja den!” utbrast Kjell.
”Bilen är visst min och om jag vill sälja den så gör jag det. Jag får 200.000 för den!” svarade Peter nervöst.
”Hör här nu, bilen är skriven i mitt namn, du har bara betalat halva priset och följaktligen äger du inte bilen och kan inte sälja den!” konstaterade Kjell bistert.
”Klart jag kan sälja den. Den är min!” sa en obstinat Peter.
Det hela slutade efter en hård ordväxling med att Peter fick tillbaka det han betalt och vi fick tillbaka bilen. Peter fick sparken. Han hade gått för långt.
Bilen sålde vi till en ung kanarisk kille, Alberto, stamkund i baren. Jag åkte med honom till en revisor som skulle sköta pappersexercisen. Sällan har jag varit så rädd som passagerare i en bil. Alberto är spanjor och körde som en spanjor som inte har gått i körskola. Vi kom helskinnade fram och pappren gjordes i ordning. Alberto ville sedan köra mej tillbaka till baren, men jag tackade honom och sa att jag absolut behövde lite frisk luft och att jag ville promenera tillbaka. Några månader senare kom Alberto till baren med plåsterlappar och blåmärken lite varstans och ena armen i band. Han berättade generat att han hade krockat en sen natt då han hade kört hem från ett diskotek. Bilen var ett minne blott. Vi såg den länge stå parkerad vid sidan av vägen där olyckan hade hänt och tänkte med vemod på vår trogna lilla bil som hade tjänat oss så väl under många år.
Kort efter att Peter slutat kom Adriano en dag på besök till baren. Han hade ganska snart efter bråket tagit oss till nåder igen och vi var goda vänner. Han undrade vad som hänt med Peter och vi berättade. Han tittade länge på Kjell och sa till slut: ”Den gången då jag slutade – det var Peter som hade varit inne i köket den tisdagen, han hade bakat pizzor, med ingredienser som ni köpt, och stekt oxfilé på stekbordet, oxfilé som ni betalat, till sina vänner utan att städa efter sig. Därför var det så smutsigt.”
Vi blev stumma av häpnad. Adriano hade vetat om detta redan då han gick sin väg. Peter hade stått bredvid och låtit kollegan få skulden utan att öppna munnen.
”Varför berättade du inte hur det låg till?” undrade Kjell.
Adriano ryckte på axlarna: ”Eftersom Peter själv inte sa något tyckte jag det var bäst att hålla tyst.”
För vår del hade det varit mycket bättre att Peter hade gått och Adriano hade stannat kvar. Ingen lagade så goda pizzor som han! Men inte bara det, Peter hade förmodligen stulit mat och annat från oss under hela den tiden han var anställd.
Vi hörde senare om Peters nya bravader, till exempel att han fick jobb som städare i en restaurang men gick omkring och påstod att han var restaurangchef...
Helena Somervalli,
december 2006
Kjell, diplomatisk och populär krögare och musiker