Våra kanariska cocktails

I augusti 1997 uppenbarade sig en dag en valp på parkeringsplatsen i vårt bostadsområde. Den hade för vana att sova under bilarna om nätterna. Det irländska paret Eddie och Bobbie, som hade en bar en trappa ner från Skandi’s, hade köpt ett radhus intill parkeringsplatsen. De lät renovera huset och arbetarna brukade ge hunden mat, prata med den och klappa den, och då vi kom hem på nätterna kallade vi på den och kelade med den. Efter några veckor var renoveringen klar och arbetarna försvann. Vi och några fler i bostadsområdet förde mat åt hunden.

En dag, då jag sträckte fram handen för att den skulle få nosa, morrade den och visade tänderna, och då jag kom hem sa jag till Kjell: ”Hunden får heta Gurra, för han presenterade sig som grrrrr.” Kjell skrattade och sa: ”Eftersom du gett honom namn, så dröjer det väl inte länge förrän han bor hos oss.”

Men det var Kjell som lät honom adoptera oss. Några dagar senare, då Kjell gick ut med Ludde, följde Gurra med hela vägen.

”Okej, du får väl följa med in och leka med Ludde en stund”, sa han då de kom fram till grinden.

Sedan var det naturligtvis otänkbart att skicka ut hunden i ensamheten igen. Gurra såg skojig ut. Han var lite större än Ludde, hade grå, lockig och tunn päls, blågrå hud, fladdrande öron, en pann-lugg som helt dolde ögonen och en ”stålsvans” som såg ut som en avbarrad julgransgren. Han var inte vacker någonstans, men desto charmigare.

Jag duschade honom ren och då pälsen var torr och borstad såg han fin ut, för pälsen var silkeslen och silverglänsande. Jag tog ut Ludde och Gurra och fastän Gurra inte hade koppel vek han inte från min sida – förrän han hörde ett prassel i en buske vid vägen och dök in i den. Då han kom ut var pälsen full av tistlar. Jag blev helt förtvivlad för det var så gott som omöjligt att avlägsna dem alla från Gurras silkesmjuka lockiga päls.

Vi tog honom till veterinären för att vaccinera honom och fick veta att Gurra var runt sju månader gammal och vid god hälsa. Nu hade vi två kanariska ”cocktails”. Gurra var van att själv leta mat och åt så gott som allt som kom i hans väg, så vi köpte honom ett koppel för att kunna hindra honom från att få i sig smuts och annat skadligt.

Den första promenaden med Gurra i koppel glömmer jag aldrig. Gurra var så enormt stolt så han växte flera centimeter på höjden. Han lyfte upp huvudet och tittade sig omkring som om han ville säga: ”Titta på mej, jag tillhör den här familjen och har samma status som min bror Ludde!”

Under en promenad en av de första dagarna, då Gurra ännu inte hade koppel, stannade en man sin bil intill oss och klev ur. Han undrade vems hunden var. Jag svarade att den varit övergiven och att vi hade tagit oss an den. ”Galileo”, ropade mannen och Gurra gick försiktigt fram till honom. ”Det är vår hund”, sa han och berättade att hans sjuårige son hade fått hunden och att den hade försvunnit hemifrån. Jag svarade att hunden bott under bilarna på vår parkeringsplats i flera veckor och kommenterade att vi hade tagit den till veteri-nären. ”Nå, om ni har gjort er så stort besvär med hunden måste ni väl få behålla den”, svarade mannen. ”Kan jag få följa med och ser hur ni bor?” undrade han. ”Visst”, svarade jag, fastän jag tyckte att frågan var lite märklig. Han konsta-terade att hunden hade fått det bra och sa att han inte skulle göra några fler anspråk på den. Kjell och jag misstänkte att hunden inte hade blivit väl behandlad i sitt förra hem för enligt mannen bodde familjen inte långt ifrån oss och trots det hade Gurra inte gått hem. Han var och är fortfarande väldigt rädd för skarpa ljud, som till exempel ett torrt löv som blåser iväg över asfalten, och plötsliga handrörelser, för att inte nämna farliga mojänger som golvmoppen och dammsugaren. Då de tas fram går Gurra alltid och gömmer sig.

En av Gurras charmigaste egenheter är hans sätt att vilja fortsätta bli kliad. Han puttar energiskt till handen med nosen och om inte det hjälper tar han handen oändligt försiktigt i sin käft och lyfter den tillbaka på pälsen.

Då vi kom hem möttes vi alltid av samma syn: Gurra stod med framtassarna på dörrens glasruta med hela bakkroppen viftande och de fina vita tänderna blottade i ett stort grin, samtidigt som han ylade av lycka. Bakom honom dansade Ludde runt på golvet med den lilla svansstumpen roterande som en propeller.

Det kändes skönt att alltid vara lika välkommen.

Gurras hängivenhet och lojalitet kom fram på många sätt. Han är inte alls förtjust i havet. Han älskar att springa i vild fart på stranden, men håller sig noga undan vågorna. Han gillar inte heller att bli våt om fötterna och regniga dagar går han ogärna ut. Men en sen sommarkväll – vi hade då sålt baren - åkte vi med hundarna ner till stranden och Kjell tyckte att han skulle ta sig ett dopp i havet, för vattnet kändes skönt och dagen hade varit varm. Hundarna fick springa fritt för vi var de enda på stranden. Kjell vadade ut och dök in i vågorna. Han kom frustande upp. Då såg jag en liten grå skugga som dödsförak-tande kastade sig i vågorna och modigt trampade på tills han nådde husse. Gurra ville rädda Kjell från att drunkna. Vi rördes nästan till tårar.

Vi gav Gurra ett passande adelsnamn: Gurra Stålsvans af Silverpäls von Fladderöra.

Den sista lördagskvällen denna augustimånad då Gurra adopterade oss inleddes en ny musik-tradition i Los Cristianos; en latinsk makrokonsert som fick namnet Son Latinos. Las Vistas, stranden nedanför vår bar, valdes till platsen för konserten som pågick hela natten fram till sjutiden på morgonen. Kända och mindre kända orkestrar och sångare avlöste varandra på scenen som byggdes upp i ena ändan av stranden. Stranden försågs också med stora bildskärmar och högtalare. Konserten drog det första året omkring 250.000 åskådare som trängdes på stranden, i vattnet och i barerna intill strandpromenaden, och de följande åren omkring 300.000 lyssnare.

Festivalen vände upp och ner på hela staden. Parkeringsplatserna ovanför stranden och utanför vår bar, som annars också var få, fick inte utnyttjas och kioskbarer inrättades på stranden – lyssnarna skulle inte behöva gå törstiga. Och när behovet kallade gick man ner i vattnet för att kissa och... Det var nog inte hygieniskt att bada i vattnet den närmaste tiden efter konserten.

Stranden, inklusive de hundratals som stod i vattnet natten lång, var så fullproppad att klaustrofobi slog till vid blotta åsynen. Det sorlade så inne i baren att vi inte hörde någonting av musiken, trots högtalarna utanför.

Vi svettades i baren hela natten – temperaturen låg på över trettio grader – och kunderna trängdes för att få sin dricka. Kommersen var livlig och vi jobbade hårt. Då vi äntligen kom hem tidigt på morgonen gick vi på trötta fötter till simbassängen och lät vattnet svalka våra överarbetade muskler. Tystnaden var total och stämningen trolsk med en lätt dimma som svävade över vattnet. Vi låg och njöt, tills det var dags att göra sig i ordning för nästa arbetsdag.

Taxichaufförerna jobbar ogärna nätter som denna. För att inte behöva jobba skyller de på våta och sandiga kunder, berusade kunder, drogade kunder, oregerliga kunder och risk för överfall av kunder. Med all rätt, tyvärr.

Son Latinos omnämndes som den största latinska konserten i världen, med tolv timmar musik utan avbrott. Men efter sex år ville inte myndig-heterna ha Son Latinos på stranden Las Vistas flera gånger och de ansvariga för stränderna på ön vill inte ha konserten på någon strand över huvud taget.

Efter den sista konserten såg stranden ut som en enda stor avskrädeshög. Sextiotvå städare och fjorton dykare rengjorde området. 51.000 ton skräp forslades bort och den blå flaggan halades ner.

Son Latinos blev en kortlivad tradition. År 2004 beslöt myndigheterna att ställa in konserten på grund av miljöförstörelse och risk för skador för badarna från glasskärvor och annat skräp. Företagarna i kommunen protesterade. ”Vi är alla överens om att vi behöver dragplåster för att locka turister och nu tas ett av de främsta dragplåstren bort.” Vi förstår dem. Kjell och jag gjorde nya kassarekord varje år under Son Latinosnätterna.