Polisen stänger baren på nytt

Mina farhågor den vintern besannades och vår verksamhet stängdes på nytt. Kjell och jag var radiopratare en dag i veckan den vintern och vi hade avslutat radioprogrammet en kväll den 8 januari 1999 och kom hem glada i hågen efter en upprymd timme i etern. Min syster Camilla var på besök hos oss och hon berättade oroligt att barpersonalen febrilt hade försökt nå oss på telefon. Det handlade om ett besök av polisen. Då vi kom ner till baren stod polisen och förseglade bardörrarna på fram- och baksidan med tejp. Min oro visste inga gränser. Jag kände mej totalt handlingsförlamad medan Kjell osade av ilska. Morgonen därpå tog administratören genast kontakt med myndigheterna och efter många nervösa dagar fick vi höra att orsaken den här gången till att baren stängdes var att vi hade tak över vår barterrass. Skämtade dom? Inte ett ljud om öppningslicensen eller hög volym på musiken. Plåttaket hade funnits där sedan början av 1990-talet, före vår tid. Ingenting nämndes om taket över restaurangterrassen eller om restaurangens verksamhet. Ingenting nämndes heller om alla de andra barerna och restaurangerna i komplexet och deras terrasstak. Vi pratade med hyresvärden som ägde de flesta lokalerna i San Telmo och fick höra att alla tak så småningom skulle bort. Vi undrade hur det skulle gå för företagarna som hade låtit bygga in sina terrasser.

Vi beslöt anlita en advokat, för vi kunde inte förstå varför just vår bar skulle drabbas hårdast – igen – och vi kunde inte riktigt tro på att taket var orsaken till stängningen. Advokaten besökte oss och begrundade situationen. Han ville ha halva sitt arvode på 50.000 pesetas på en gång och resten efter avslutat uppdrag. Ett par dagar senare tog han kontakt med oss och meddelade att han pratat med myndigheterna och vad vi måste göra för att få öppna igen var att riva ner taket från terrassen.

”Mer kan jag inte göra, vill ni vara vänliga och betala den återstående summan av mitt arvode?”

”Kan det här verkligen vara sant?” sa Kjell och jag till varandra. Situationen var helt ofattbart löjlig. Vi återgick till att konsultera vår administratör, som tyckte att vi tills vidare åtminstone kunde öppna restauranglokalen, för den var inte förseglad och hade ingen stängningsdom hängande över sig – trots tak över terrassen. Det gjorde vi och samtidigt öppnade vi baren från baksidan, spikade upp en svartmålad träskiva för dörren på framsidan som var försedd med glasrutor, och framför luckan mot gatan så inte lampljuset skulle synas utåt. På så sätt var baren delvis användbar och vi fick in lite pengar, för som vanligt skulle hyra, löner, skatter, socialkostnader och så vidare betalas. Vi höll ständigt utkik efter poliser i området och det var inte någon angenäm tid för någon av oss.

Administratören meddelade efter några veckor att vi nog var tvungna att riva taket och sedan be en inspektör från stadsstyrelsen komma och inspektera. En av våra anställda rev ner taket och stadsstyrelsen informerades, men ingen inspektör infann sig. Vårt tålamod höll på att ta slut och vi pressade administratören. Så fick vi höra att vi kunde fotografera den taklösa terrassen och skicka fotografierna till stadsstyrelsen och på det sättet få tillstånd att öppna baren igen. Vi fotograferade det obefintliga terrasstaket och en budbärare lämnade över fotografierna. Vårt fina biljardbord skulle inte må bra under bar himmel, men vi hade inget val.

Den 26 februari fick vi tillstånd av borgmästaren att öppna. Precis lagom till karnevalen! Inte ett ord nämndes om öppningslicensen. Vi bad om tillstånd av hyresvärden att sätta upp en markis över terrassen och det gick bra. Markisen fyllde sin funktion till en viss punkt. Ungdomarna i diskoteket ovanför oss hängde nattetid ut från de stora öppna fönstren och slängde obekymrat brinnande fimpar, ölburkar och glas ner på markisen. Vi pratade med ägarna till diskoteket och bad dem se till att fönstren hölls stängda, men de påstod att det var omöjligt på grund av värmen i lokalen. De öppna fönstren gjorde också att dånet från diskomusiken störde våra kunder, någonting vi hade fått leva med hela tiden.

Söndagen då karnevalsprocessionen drog förbi gav återigen ett nytt kassarekord och det behövdes!

Som en följd av stängningsperioderna fick jag en kronisk skräck för poliser och polisbilar. Så snart jag såg en skymt av patrullerna fullkomligt flög jag till musikanläggningen och sänkte volymen, dag eller natt, för jag ville inte dra polisernas uppmärksamhet till vår bar på något sätt.

”Men nu är du ju hysterisk, volymen är inte för hög!” utbrast Kjell gång på gång.

Men jag kunde inte hjälpa att min oro hade övergått i hysteri. Det hände rätt ofta att poliser kom in i baren bara för att dricka en kaffe eller en läsk. Varje gång var jag lika övertygad om att de kom med tråkiga nyheter, stängningsorder, böter eller liknande. Jag blev aldrig av med min skräck. Karnevalsöndagen bad en kvinnlig polis om en kopp kaffe och jag skakade energiskt på huvudet då hon ville betala. I stället för att visa tacksamhet var hon misslynt. Hon kanske såg gesten som ett försök till korruption.

Kjells och mitt samliv var inte friktionsfritt under den här perioden. Problemen med baren och den ständiga samvaron – vi tillbringade oftast dygnets tjugofyra timmar i varandras sällskap – förorsakade slitningar. ”Hur klarar ni av att alltid vara tillsammans?” undrade många. ”Inga problem", svarade Kjell, "med kärlek och ömsesidig respekt!”

Vi red ut de äktenskapliga stormarna också nu och var lyckliga över att ha varandra, vårt trivsamma hem, våra papegojor och våra underbara hundar som så tydligt visade oss sin tillgivenhet.

Så inträffade en av dessa livets små tillfällig-heter som sätter guldkant på tillvaron och som gav oss annat att tänka på än problem med poliser och myndigheter.

En dag då Kjell varit ute med hundarna tillsam-mans med Fredrik som var på besök, ropade han på mej: ”Följ med till parkeringsplatsen och titta vad Gurra har hittat!” Jag följde med och där, bakom en stor stubbe, låg en pytteliten darrande hundvalp med tät och yvig gulbrun, vit och svart päls. Gurra hade nosat sig fram till valpen och nyfiket viftat på svansen åt en ny levande leksak. Jag tog hunden i min famn och gick direkt in i duschen med den, för den var fruktansvärt lortig. I duschen, då pälsen blev våt och följde kroppens konturer, fick jag en otrevlig chock, för huden var täckt av svarta loppor som den yviga pälsen hade dolt. Ända in i öronen hade den stackaren loppor. Efter duschen torkade jag den och sedan tog jag burken med loppulver och pudrade hela hunden. Den natten fick den ligga på en handduk inne i en avlagd fågelbur. Morgonen därpå var handduken full av döda loppor och valpen fick sig en ny dusch för att bli av med pulvret och de kvarvarande döda lopporna. Den var så mjuk och fin då den blev ren och torr.

Chico, killen, som vi döpte den till, var otroligt söt och pigg. Den kan inte ha varit mer än någon månad gammal men den var inte det minsta rädd för Ludde och Gurra, utan jagade dem som ett jehu på terrassen i sådan fart att den rullade ner för trappor och trillade omkull då de korta benen inte räckte till. Ludde brydde sig inte om den lilla, men Gurra och Fredrik lekte vilda lekar med den. Fredrik ville att vi skulle behålla valpen. Någon vecka senare tog vi den med till baren där den väckte stor uppmärksamhet. Alla ville smeka den och ta på den. Kocken Carlos blev helt förälskad i den lilla valpen och undrade om han kunde få överta den. Efter mycket funderande hade vi beslutat att behålla den.

”Vilken söt liten tik!”, sa en kund.

”Tik?”, undrade vi förvånat.

”Javisst är det en tik, titta här”, sa han och särade på bakbenen.

Vi hade inte granskat den lilla valpen tillräckligt noga och situationen blev därmed lite penibel, för med två aktiva hanar i huset skulle en tik inte få vara ifred under löptider. Ludde blev som förbytt då tikar i området löpte. Han stod och tjöt vid grinden och tittade på mig med stora bedjande pepparögon som sa: ”Fattar du inte matte att jag måste ut och föröka mej?”

Vi beslöt ge tiken till kocken Carlos och hans fästmö. De blev väldigt glada då de fick överta chico som var en chica, tjej. De döpte den till Pepa och vi kunde med glädje konstatera att Pepa fick det mycket bra. Hon var verkligen älskad och en lycklig och pigg liten hund som inte blev mycket större än hon var när vi hittade henne. Hennes glädje över att träffa oss senare var varje gång lika översvallande.

- Idag har de som byggde in sina terrasser fått behålla väggarna och taken, medan alla andra barer och restauranger i San Telmo så småning- om blev tvungna att riva sina tak och får numera hålla till godo med stora parasoller.