Alain och Jocke

Under våra år som barägare träffade vi många personligheter av olika nationaliteter och då vi hade tid stod vi och pratade med dem, tills nya kunder krävde vår uppmärksamhet.

Alain, en fransman i 50-årsåldern, var karikatyrtecknare och tittade ofta in hos oss under några års tid och drack en kopp kaffe eller tog en öl. Han behövde sällan betala, för han hade det inte så gott ställt. Han såg inte mycket ut för världen. Han var liten, försynt och tillbakadragen, med djupt liggande snälla svarta ögon och i munnen saknades en hel del tänder, men han var en oerhört djup och fin människa. Han bodde tidvis på La Gomera och målade tavlor men kom väldigt ofta över till Tenerife för att tjäna lite pengar på sina karikatyrer.

”Jag gillar att komma till Skandi’s för hos er blir jag behandlad som en människa med värde, men så är det inte överallt”, kommenterade han en dag då jag hade stått och pratat med honom en stund.

Vi bad honom rita karikatyrer av alla våra anställda som vi så småningom lät inrama och hängde på väggarna. Alain gav oss ett bra pris, för tavlorna blev en fin referens för honom. I något skede fick han anställning som diskare på en restaurang nära vår bar och där träffade han en ”väninna”, en tysk kvinna som han flyttade ihop med.

Kort därefter fick vi till vår sorg höra att han hade dött i hjärtinfarkt. Några dagar innan hade han som vanligt tittat in hos oss, men med blåmärken på armarna och sorg i sina snälla ögon. Senare fick vi veta att tyskan behandlade honom hårdhänt och att han var olycklig, men han ville ändå försöka göra något av förhållandet. Hans svaga hjärta höll inte för påfrestningen. Vi hörde att han fick en “fattigmans begravning” på Tenerife, för ingen släkting krävde kroppen.

En annan underbar – och ibland svår - människa var Jocke, en tyskfödd man som pratade perfekt svenska, danska, engelska, franska och flytande spanska. Han började besöka vår bar redan under vårt första år för han bodde alldeles i närheten. Han tyckte inte om att medge att han var tysk. Jocke var också i 50-årsåldern, lång och distingerad, alltid mycket välklädd och alltid åtföljd av sin trogna hund Cha-Cha, som var en stor, långhårig, svart-vit och väldigt snäll blandras med något av engelsk fårhund över sig. – Ludde var lite förälskad i henne men Cha-Cha tittade förstrött på de ivriga pepparögonen och den viftande svansstumpen och vände sig likgiltigt bort.

Cha-Cha lade sig alltid väluppfostrat vid sin husses fötter, medan husse drack sin sedvanliga drink, en vodka med is och lime, som skulle göras efter Jockes anvisningar: ett whiskyglas som legat i frysen fylldes med is och Moskovskaya-vodka och Rives Lime hälldes på i exakt rätta proportioner. Hade vi någon gång glömt att lägga glaset i frysen fick vi en nedsättande blick av Jocke och hade vi köpt in fel lime var han synnerligen missnöjd. “En kund som jag har rätt att kräva att baren är försedd med vad jag brukar förtära”. Han vägrade också betala det pris vi bad för drinken. ”Jag kommer hit varje dag, så ni får inte mera än X antal pesetas!”

Vi lät honom hållas för han var verkligen en personlighet som vi med nöje pratade med, men Kjell gillade inte riktigt att han också ville bestämma priset på drinkar som han bjöd sina bekanta på!

Jocke var mycket intelligent och bildad - och förtegen om sitt privatliv. Det tog lång tid innan vi förstod vad han sysslade med. Han var guide för utvalda exklusiva turistgrupper som gjorde bussturer runt ön. Han påstod själv att han var familjens svarta får och vi kunde läsa mellan raderna att han kom från en mycket fin familj. Jocke älskade roliga historier och hade en träffande humor.

En dag då han druckit ett par drinkar och var på prathumör beställde han en drink till, varvid Cha-Cha blev orolig och Jocke böjde sig ner och sa ”Bara en till, okej?” Cha-Cha lade sig ner igen. Kjell ville sedan bjuda honom på en sista drink.

”Okej’, sa Jocke, ”en sista drink får det bli.”

Kjell hällde upp den men då Jocke lyfte glaset till sina läppar morrade Cha-Cha och tittade uppfordrande på sin husse.

”Oj då”, sa Jocke, ”chefen har talat, jag får nog lämna den här till nästa gång.” Så gick han snabbt ut med en nöjd Cha-Cha i släptåg.

Han påstod också att Cha-Cha öppet visade sitt missnöje över att vi hade stängt på tisdagar. ”När

vi passerar er dörr säger hon att det är för jävligt att ni har stängt för det här är hennes favoritkrog!” Vi skrattade. ”Det är sant, jag menar det!” sa Jocke.

Jocke hade stark karaktär. Han var inte överviktig någonstans, men med jämna mellanrum ansåg han att byxorna började spänna över midjan och då var det dags för hans tiodagars vattenperiod. Surmulet kom han in i baren, suckade tungt, beställde en flaska vatten och satte sig att läsa sin tidning.

”Det är svårt, men jag ska klara det”, sa han, bet ihop tänderna, drack sitt vatten, läste tidningen under tystnad och gick sin väg. Då tio dagar gått fick han sin belöning, livet lekte igen, han fick dricka sin favoritdrink och var på strålande gott humör.

Jocke älskade att berätta historien om den unge kockaspiranten som med en kompis åkte på semester till Paris. En dag beslöt de äta sniglar på en fin restaurang och kockaspiranten ville briljera med sina kunskaper i franska så han beställde tolv sniglar på franska av servitören. Servitören tittade undrande på honom och upprepade: ”Tolv, är Ni helt säker?”

”Javisst, naturligtvis, tolv stycken”, svarade kockaspiranten, lätt irriterat.

Servitören gick in i köket och lämnade beställningen. En stund senare kom han tillbaka bärande på en stor bricka. Alla servitörer i rummet ställde sig att titta nyfiket på gossarnas reaktion då servitören lade upp tolv schnitzlar på bordet.

I stället för att beställa ”escargot”, snigel på franska, hade kockaspiranten beställt ”escalope”, schnitzel. Röda i ansiktet åt de så mycket de förmådde, betalade och lämnade restaurangen för att aldrig mera återkomma.

En dag kom Jocke in med bekymrad min. ”Cha-Cha är inte sig själv”, sa han.

Han tog henne till veterinären som inte hittade något fel på henne. Vi kunde se att hon inte var sitt vanliga pigga jag. Ögonen bakom hårgardinen var matta.

Det gick en tid utan att vi såg skymten av vare sig Jocke eller Cha-Cha. Vi undrade inte speciellt mycket över varför, för Jocke reste mycket och brukade då lämna Cha-Cha på ett hundhotell. Men så en dag mötte Kjell Jocke på gatan och fick höra att Cha-Cha hade dött. Jocke skyndade vidare utan att säga mera, för rösten höll inte och ögonen stod fulla av tårar. Det dröjde veckor innan Jocke besökte baren och ännu ett år senare hade han svårt att prata om Cha-Cha. De var ett oskiljaktigt par och han saknade henne fruktansvärt. Han fick aldrig veta vad hon dog av och hon var bara sex år gammal.

”Aldrig mera hund!” sa han men visste inte själv hur rätt han hade.

Vintern år 2000 blev Jocke förkyld och tappade rösten. ”Ingenting att bry sig om”, viskade han och beställde sin favoritmedicin, vodka med lime. Förkylningen ville inte ge med sig och rösten kom inte tillbaka, så Jocke gick till en specialist. Han berättade inte för oss vad läkaren sagt. En tid senare då han kom in och viskade fram sin vanliga beställning tittade jag oroligt på honom: ”Men Jocke, du är fortfarande hes!” Han viftade bort mina ord, tog sin drink och gick in till den dåvarande kocken i köket. Vi fick höra att han led av strupcancer och skulle resa till Tyskland för behandling. Han hann aldrig resa, för kort därefter dog han. Han kedjerökte starka spanska cigaretter.

Vi såg alltid fram emot Jockes besök i baren och hans bortgång gjorde ett stort tomrum i vårt barliv. Jocke var mäkta imponerad över våra flamencokvällar. Han tog ibland vänner med sig till Skandi’s för att visa vilken härligt spansk stämning det rådde där. Han visade stolt vännerna runt som om han varit barens ägare.

I slutet av april 1999 lades Kjell in på sjukhus i en veckas tid efter att ha överansträngt sig och fått smärtor i bröstet. Jocke hälsade på och med sig hade han några färska tidningar han köpt till Kjell.

”Du behöver lite uppmuntran”, sa Jocke med glimten i ögat och räckte honom tidningarna.

Kjell brast i skratt. Det var porrtidningar.