Vilket hundliv!

I slutet av maj 1999 reste vi till Norden och skulle stanna borta i två veckor. Den här gången tog vi hundarna, Ludde och Gurra, med oss. Vår vän Ricardo, som driver ett företag på flygplatsen som sköter hanteringen av inkommande och avgående flygplan, hade ordnat med biljetter och hund-platser. Det går bra att resa med hundar till Finland, det enda som behövs är veterinärens intyg på rabiesvaccinering, mikrochip och ”pass”.

Vi hade köpt var sin begagnad transportlåda av trä, med lufthål på sidorna och stålnätsförsedd öppning, och försökte vänja hundarna vid lådorna genom att placera lockande korvbitar längst in. Ludde var inte imponerad. Han ryckte åt sig sin korv och backade ut igen med fart. Gurra åt sin korv i lugn och ro i sin låda. Ett par timmar innan avresan gav vi hundarna lugnande medel och hoppades att de skulle somna, men på flygplatsen blev de helt vilda av alla främmande dofter. Inte tal om att sova, lugnande piller till trots. Vi lyckades få in dem i lådorna och hoppades att de skulle sova lugnt under resan.

Väl framme i Helsingfors efter vår sextimmars flygresa fick vi så småningom ut burarna, släppte ut hundarna och gick en liten promenad i naturen, innan vi åkte till mina föräldrar som bor i skär-gården sex mil därifrån. Hundarna vinglade iväg som om de och inte Kjell hade inmundigat ett antal drinkar i planet.

Min syster Camilla mötte oss och körde oss hem. Ludde och Gurra hann knappt ut från bilen förrän de kastade sig ut på gräsmattan och åt gräs en lång stund innan de bekantade sig med den främmande finska omgivningen.

Hundarna hade två sköna veckor i den vackra finska skärgårdsnaturen – det enda problemet var att alla de bekanta dofterna saknades, så de visste inte riktigt var de skulle göra sina bestyr. Under tiden som Kjell reste till Stockholm några dagar besökte jag Camilla och hennes man JP i Helsingfors. JP:s två barn från ett tidigare äktenskap, då femårige Axel och åttaåriga Alexa, hade sett fram emot att träffa våra hundar som Camilla berättat så mycket om.

Efter att ha busat en hel dag var både barn och hundar trötta, och Camilla lyfte upp Gurra i famnen, halvliggande på rygg med tassarna åt alla fyra vädersträcken. Axel, en stadig liten kille med runda röda kinder, stod en halv meter framför Camilla och studerade Gurra noga.

”Vad är det där?” frågade han och pekade på Gurras glansiga pung.

”Det är Gurras testiklar”, svarade Camilla sakligt.

”Hmm”, fortsatte Axel fundersamt, ”varför är dom blå?”

”Gurras hud har den färgen”, förklarade Camilla roat.

Axel sniffade ljudligt, med dallrande kinder: ”Kan man lukta på dom?” undrade han medan han intensivt betraktade Gurra.

Då kunde Camilla och jag inte längre hålla oss för skratt och vi frustade till båda två. Med halvkväd röst svarade Camilla att han kunde göra det om han ville.

Kjell kom tillbaka till Finland och kort därpå flög vi hem till Tenerife. Den här gången gav vi de lugnande pillren en timme tidigare så de skulle hinna verka. Ludde somnade i min famn, men då jag lyfte in honom i buren vaknade han till och skällde för full hals. Gurra var tyst i sin bur. Vi var lite nervösa, men då vi satt i planet såg vi burarna lyftas upp på transportbandet och killarna som skötte det hela såg inte ut att ha några problem, så resan skulle nog gå bra.

Då vi stod vid bagagemottagningen på Tenerifes flygplats Reina Sofia hördes en röst i högtalaren: ”Passagerarna från Finnairs flyg från Helsingfors med två hundar ombedes omedelbart ta kontakt med informationen.”

Vi tittade bestörta på varandra och gick snabbt iväg.

”Det är så att en av hundarna har tagit sig ur buren och biter alla som försöker komma nära”, förklarade damen i informationen. ”En av er måste komma ner till plattan.”

Kjell blev kvar i terminalen och såg för sitt inre hur en av hundarna irrade omkring på flygplatsen bland alla flygplan. Jag gick iväg med en funktionär. Då jag kom ner till plattan hjälptes jag upp på transportbandet till planet av två killar som jag växlade några ord med och då tittade en liten svart nos fram vid presenningen som täckte öppningen till utrymmet där hundburarna befann sig. Ludde flög i min famn och visste inte till sig av lycka över att få slicka mattes välbekanta ansikte.

Jag eskorterades tillbaka till bagagemottagningen och till och med de vanligtvis så bistra Guardia Civil-poliserna vid dörren in till terminalen log brett då de såg Ludde i min famn. Varken Kjell eller jag kunde begripa hur hunden kunnat ta sig ur buren. Förklaringen kom inrullande med Gurra. Ovanpå Gurras bur stod Luddes bur med ett stort hål i sidan. Han hade bitit sig ur buren via lufthålen. Ludde Houdini, hundarnas utbrytar-kung!

Ludde hade en otrolig förmåga att smita när han verkligen ville det – då en tik löpte. Runt trädgården i El Morro lät vi sätta upp ett stängsel efter eskapaderna som resulterade i benbrottet. Ludde tog sig ut med lätthet. Vi tog bort stängslet och byggde en mur runt trädgården. Ludde tog sig ut genom springorna i grinden. Vi satte stålnät för grinden. Ludde tittade surt på nätet, studerade katterna som tog sig över muren och gjorde likadant, han hoppade vigt upp på muren och ner på andra sidan. Vi byggde på muren. Ludde kollade in höjden och kom fram till att muren var för hög, så han hoppade i stället upp i blomlådan på terrassmuren, ner i grannens trädgård och ut den vägen. Vi satte upp en spaljé vid blomlådan. Ludde hittade en springa där han kunde ta sig igenom och ner i grannens trädgård. Vi täckte springan med stålnät. Så småningom var trädgården så igenbommad att han resignerade.

Gurra har aldrig haft samma drift. Han släpper oss inte ur sikte men han har jakten i blodet och jagar allt som rör sig i naturen. Han är en duktig musjägare. Vi såg spår i köket som visade att vi hade en inneboende som inte betalade hyra men som lämnade sitt visitkort lite här och var. Den första musen fångade Gurra in genom att jaga den runt i rummen tills den hamnade mellan väggen och en av mina skor. Gurra ställde sig så att musen inte kom undan och vi förpassade den i avlivat tillstånd till soporna.   

Den andra musen sprang nattetid omkring i huset och huserade. En natt fick Gurras fina hörsel honom att kvickt som tanken rusa upp och jaga ljudet han hört, det vill säga musen, som kvickt sprang in i en garderob vars dörr stod på glänt. Jag vaknade av att Gurra rörde sig och då jag förstod att musen befann sig i garderoben rusade jag upp och stängde snabbt igen dörren. Sedan låg jag vaken resten av natten och lyssnade på musen som antingen skrapade på dörren eller försökte äta sig igenom cementväggen. Gurra vakade med mej och släppte inte garderoben med blicken en sekund. Kjell som kan sova var som helst, hur som helst och när som helst, ville inte ha någonting med musen att göra förrän morgonen grydde. Då fick vi fast den, inte utan noggrannt genomtänkta strategiska planer som inbegrep plastpåse och tejp. Även den musen åkte i soporna.

Den tredje musen fick vi fast utan Gurras hjälp, fastän han vid upprepade tillfällen jagat den. Den hade bosatt sig i toaletten som gränsade till sovrummet, dit den kom via hålet i väggen där vattenrören kom ut. I ena ändan av toaletten stod en gammal tvättmaskin som vi använde som kassaskåp. – Vi placerade pengarna från barverksamheten i trumman och dolde dem med ett örngott. Ett mycket effektivt kassaskåp! - I andra ändan befann sig toalettstolen. Handfatet med vattenrören låg mitt emellan. Kjell har för vana att sitta och läsa på toaletten, men den lilla musen brydde sig inte om honom, utan sprang ogenerat mellan sitt hål och utrymmet bakom tvättmaskinen. Den blev allt fräckare och ibland tittade den pillemariskt fram bakom tvättmaskinen och såg ut att säga: ”Pilutta dej, ta fast mej om du kan!” Och så sprang den in i sitt hål. En dag hade vi fått nog och rutinerade som vi var vid det laget lyckades vi fånga in den efter vissa strategiska överläggningar. Den åkte i soporna.

Den fjärde och sista musen hade hittat den idealiska platsen för sin familj. Gott om mat, mörkt, varmt och ombonat.

Jag stoppade ner en matskål i den stora säcken med hundarnas torrfoder och då jag lyfte upp den hade jag, förutom hundmat, också en pytteliten musunge i skålen. Ungen och popplorna åkte tillbaka i säcken och då jag tittade ner i den såg jag mamma mus och fem små hårlösa musungar springa omkring bland maten. Säcken med hundmat och möss åkte i soporna.