”...en skitig och skäggig spanjor”

Vårvintern 2000 lät vi ryktet gå att vi kunde tänka oss att sälja restaurangdelen av vår verksamhet. Det var svårt att hitta bra kockar och den sista kocken vi hade gjorde oss djupt besvikna. Vi hade känt honom i flera år - det var K som drev baren med sin fästmö något år tidigare - och vi erbjöd honom sommaren 1999 att arrendera restau-rangen. Han skulle sköta köket självständigt; göra upp menyn, handla matvarorna, anställa hjälpreda och fästmön skulle servera. Vi skulle dela på vinsten från all annan dricka utom vin, som han ville inhandla själv. All övrig dricka skulle baren köpa in, lagra och servera. Han skulle betala sin andel av skatter, socialavgifter och andra utgifter som tillföll restaurangen.

Restaurangen hade aldrig varit så smutsig och illa skött som under den här perioden, trots att K entusiastiskt påpekat hur viktigt det var med renligheten och att han skulle sköta allt perfekt. Han anställde en ung kanarie, Silverio, som hjälpreda men behandlade honom respektlöst, skrek åt honom och hunsade med honom. I nästa ögonblick var han inställsamt vänlig, då någon utomstående närmade sig. En vacker dag infann sig Silverio inte längre på jobbet och K var utan hjälpreda. Han var lat och ofta otrevlig mot gästerna – för det mesta beroende på baksmälla.

Vi såg att restaurangverksamheten under hans ledning gick ner i stället för upp. Varför hade vi gått med på att arrendera lokalen åt honom?

Han hade ett mycket välsmort munläder och en otrolig förmåga att dupera. Vi var som vanligt lättlurade.

Han lyckades också lura pengar av vänner och bekanta utan att betala tillbaka. En jugoslavisk leverantör och vän till honom hade lånat honom 50.000 pesetas och då K skulle betala tillbaka skulden – tänk så förargligt - han blev bestulen på just den summan i mataffären! Nästa gång hade han sina 50.000 pesetas i fickan och tänk, då han kom hem på natten – han bodde i ett ensligt hus – och skulle ta upp nycklarna ur fickan flög alla sedlarna iväg och han kunde inte hitta en enda! Jugoslaven lämnade ön utan sina pengar.

Den belgiske kocken Pierre hade också blivit lurad. De två hade träffats i vår bar redan 1995 och blivit goda vänner med matlagning som gemensamt intresse. De hade samma slags humor och det var ett nöje att höra dem slänga käft med varandra. Men plötsligt upphörde Pierre att besöka baren. Vi trodde att hans långa arbetsdagar var orsaken. Det var det inte. Pierre hade lånat K pengar. Pierres hustru Geti kom en dag till oss och utbrast: ”Nu måste jag berätta vad jag fått höra och fråga er om det är sant. Pierre vill inte säga någonting. K lånade pengar av Pierre för länge sedan och har ännu inte betalat tillbaka lånet. Jag är förbannad. K påstod att han behövde pengar för att ni inte hade råd att betala honom lön. Stämmer det?”

Vi blev mycket upprörda och förklarade att K på egen begäran hade jobbat av en skuld till oss och därför inte fick lön.

”Jag trodde väl det”, sa Geti, ”jag har aldrig litat på honom.” K jobbade då på en svensk restaurang och vi konfronterade honom aldrig med Getis påstående och glömde så småningom bort incidenten.

Vi lät honom arrendera restaurangen och tyckte att vi inte hade någonting att förlora, han var ju vår goda vän och han var så tacksam över att ha fått chansen att driva en ”egen” verksamhet.

Förutom att K var lat var hans kläder också alltid smutsiga. En grupp svenskar på väg genom kökslokalen ut till terrassen kommenterade en dag: ”...och här jobbar en skitig och skäggig spanjor!” K blev ursinnig och meddelade att alla bord var upptagna, fastän han då ännu inte hade en enda kund.

Trots alla sina brister, som vi så småningom blev varse, skrattade vi ofta åt och med honom, för han hade en härlig humor och kunde vara oerhört rolig och underhållande. Han var också speciellt omtänksam mot min mamma, som han ömt kallade ”Muminmamma”. Han visste av erfarenhet att min generösa mamma alltid belönade ett gott bemötande med extra mycket dricks.

Han älskade surströmming och Kjell är mycket förtjust i rätten. Ett år, då vi ännu var goda vänner, ville K bjuda på surströmming hemma hos oss. Jag var lite tveksam, men intresserad, för jag hade ju hört talas om fenomenet i många år. K med fästmö kom hem till oss en majdag ett år med några burkar som han entusiastiskt öppnade i trädgården. Han visade sedan hur man skulle bygga upp sitt bröd med smör, lök, surströmming och potatis – mandelpotatis går inte att få tag på.

Jag smakade försiktigt – och det gick att äta. Någon favoriträtt blev det dock inte för min del. Vi upprepade måltiden tre år i följd, men den blev inte godare för det.

Vi pratade inte med K om en eventuell försäljning, vi ville inte skrämma bort honom mitt under pågående säsong.

I mitten av april tittade en attraktiv kvinna in genom öppningen på barens framsida och frågade efter ägaren. Hon var liten, mörkhyad, med ett tjockt svart lockigt hår och mycket elegant klädd. Hon presenterade sig som Mariama och undrade om det stämde att restaurangen var till salu och till vilket pris. Jag gav henne det pris Kjell och jag kommit överens om. Hon tackade och gick, och jag tänkte inte mera på henne. Hon såg inte ut som en köpare. Men redan nästa dag återkom hon och ville diskutera priset.

”Kan ni tänka er att sänka summan?”, frågade hon. ”Den är lite väl hög för min budget.”

Vi kom fram till en kompromiss och hon betalade handpenningen kort därefter. Köpet genomdrevs, vi sade upp kontraktet med hyresvärden som skrev ett nytt med Mariama. Pengar bytte ägare – hyresvärden fick sin illegalt krävda procent, utan vilken han inte hade godkänt den nya hyresgästen - och vi avslutade vår restaurang-verksamhet från och med juli år 2000.

K sade sig vara besviken för han hade gärna velat fortsätta att driva restaurangen. ”Men jag förstår er, naturligtvis”, sa han skenheligt. ”jag skulle också ha sålt om jag hade varit i era kläder”.

Vi fick på omvägar höra att K med fästmö skulle flytta till Sverige. K var skyldig oss pengar och vi undrade varför de inte hade sagt någonting till oss om resan. "Ni tror väl inte att vi skulle åka iväg utan att betala!" sa fästmön sårat. "Så klart betalar vi vår skuld!"

Fästmön reste först och K stannade kvar någon vecka. Han tog kontakt med oss: ”Jag undrar, jag har lite ont om pengar och jag vet att jag är skyldig er en hel del för socialkostnader, skatter och sofforna jag köpte av er. Kan jag få betala tillbaka skulden från Sverige? Om ni säger nej ska jag skrapa ihop pengarna på något sätt, men jag skulle vara mycket tacksam för ett kort uppskov.”

Snälla som vanligt sa vi att det gick bra att betala från Sverige.

Det kändes skönt att bli av med restaurangen. Vi koncentrerade oss nu helt på baren och våra spanska kunder. Vi sålde inte längre mat, utan hade bara drinktilltugg. Våra anställda det sista året var pigga Angie och "kanariefågeln" Josué som jobbade nattetid och på dagtid hade vi anställda i olika perioder; Fredrik, en sympatisk svensk kille jobbade hos oss några månader och blonda och attraktiva svenska Ann likaså. Ann och hennes man Olle hade genast efter sin första kontakt med oss, några år tidigare, blivit våra goda vänner. Finskfödde Olle var en mycket duktig pizzabagare som under en tid jobbade i vår pizzería tillsammans med K.

Senare fick vi höra att K sagt till Olle och Ann, som också lånat honom pengar: ”Till er betalar jag tillbaka vad jag lånat men jag tänker blåsa Kjell och Lena på det jag är skyldig dem.”

Vi har fortfarande inte fått pengarna.

De flesta nätter åkte Kjell och jag ner till baren för att hålla ett öga på vad som försiggick där och det innebar ohjälpligt sena nätter. Vår stängningstid var klockan två, men det var sällan man fick ut gästerna vid den tiden. Vår bar var nu en spansk kvarterskrog där i stort sett samma människor träffades kväll efter kväll. ”Hur orkar de arbeta följande dag?” frågade vi oss ofta. Många var byggnadsarbetare från fastlandet som började arbetet tidigt på morgonen.

Då en spanjor trivs på en bar besöker han baren varje kväll efter jobbet. Om någon av våra spanska stamgäster uteblev en kväll blev vi nästan oroliga. ”Har det hänt honom någonting?” Om söndagarna kom spanjoren med hela familjen för att ta en drink före middagen som åts på någon spansk restaurang. Stamgästen drack sin sedvanliga whisky medan hustrun på sin höjd drack en söt Martini och barnen Coca-Cola.

Många av våra trogna skandinaviska kunder som återkommit år efter år undrade besvikna varför vi sålt restaurangen.

”Var ska vi nu få krögarens goda pannbiff?” - vår mest sålda maträtt.

”Vem ordnar nu räkfrossa?”

”Nu får vi inte längre höra Kjells fina sångröst!”

Vi var nöjda med att bara ha baren kvar