Nya utmaningar

Man får aldrig avvisa en person som ber att få vatten. Kanarierna köpte vanligtvis en flaska, medan fastlandsspanjorerna bad om kranvatten, vilket naturligtvis hälldes upp gratis. Kranvattnet på ön är inte farligt men rekommenderas inte i alla kommuner som dricksvatten. För vår del var det största problemet med kranvattnet att det var så kalkhaltigt. Kaffemaskinen och diskmaskinerna – en i baren, en i köket – kalkade ofta igen och måste avkalkas av professionella tekniker.

En dag under något av de första åren vi hade baren kom några spanjorer in och en av dem beställde en flaska vatten. Då halva flaskan var urdrucken reste sig gänget för att gå och Kjell bad om betalning för vattenflaskan. Spanjoren tittade hånfullt på honom: ”Av mej får du inga pengar!” Kjell tog flaskan och slängde resten av vattnet i ansiktet på spanjoren.

”Det här ska du få ångra!” fräste killen då han försvann ut genom dörren – utan att betala. Vi gick inte i konkurs utan det lilla antalet pesetas som en flaska vatten kostade. Det var en fråga om princip. Lyckligtvis såg vi aldrig killen mera.

I all turistinformation påpekas att man ska köpa sitt dricksvatten. Då man är bosatt på ön året om blir man ganska trött på att bära hem de tunga vattenflaskorna.

En morgon i början av år 2000 fick vi besök hemma av våra nya vänner Liisa och Peter, ett finskt par som bosatt sig på Tenerife efter att Liisa pensionerats. Vi lärde känna varandra i vår bar – var annars! De köpte så småningom en lägenhet nära oss i El Morro och vi träffades ganska ofta. Nu kom de med ett förslag.

”Jag känner en finsk produktutvecklare som har utvecklat ett vattenfilter som i en enkel version används bland annat av Röda Korset i u-länder. Nu har han vidareutvecklat filtret så att det kan installeras i hemmet, under eller på diskbordet, med en egen liten kran. Liisa och jag har fått ensamrätt på försäljningen av filtret på Tenerife, och nu undrar vi om ni två är intresserade av att bilda ett företag ihop med oss. Vi delar jämnt på vinsten. Vad tycker ni?” frågade Peter.

Vi lovade fundera på saken och återkomma. Kjell svarade senare samma dag att vi gärna ville vara med, men på det villkoret att vi inte behövde sälja själva, för vi hade fortfarande baren och restaurangen kvar och ont om tid.

”Ni behöver inte sälja, vi anställer säljare på provision”, sa Peter, ”vad vi främst behöver är Lenas spanska och hennes datakunskap för reklammaterial och så kan du kanske hjälpa till att installera filtren.” Det tyckte vi lät spännande och jag som allra helst sysslar med översättningar såg fram emot nya utmaningar.

Vi tog kontakt med vår administratör som hjälpte oss att bilda ett andelsbolag. Sedan kom Liisa och Peter nästan varje morgon till ”styrelsemöte” på vår terrass, där vi ”fyra direktörer” satt och diskuterade säljstrategier och hade väldigt skojigt. Förutsättningarna att lyckas fanns. Visst skulle vi kunna sälja mängder av filter, tänk på alla stackars hemmafruar som dubbelvikta bär på de tunga vattenflaskorna!

Vi fick en hel del information om filtren från Finland och gemensamt planerade vi reklammaterialet som jag översatte och skrev på spanska och engelska. Vi köpte några tiotal filter från Finland. Liisa hörde talas om en mässa för hotell- och restaurang-branschen i Santa Cruz, som skulle gå av stapeln i april, och vi beslöt delta. Vi skulle få ekonomiskt stöd från Finland.

Vi åkte till den stora mässhallen och fick hyra ett litet stand. Jag producerade reklammaterial speciellt för mässan i febril takt och vi byggde upp vårt lilla stand med filter, stora planscher och vårt eget material. Vi tyckte det var oerhört spännande, tänk att vi, fyra skandinaver, skulle delta i en kanarisk mässa!

Det blev tre annorlunda, långa och givande dagar. Den första dagen invigdes mässan av presidenten för Tenerifes regering, Ricardo Melchior. Han besökte också oss och kommenterade att vad vi ställde ut var en viktig produkt. Jag undrade om han ville smaka på ett glas filtrerat vatten.

”Sí, sí, como no”, javisst, självklart, svarade han med ett varmt leende och tog emot glaset jag räckte och drack ur det, medan fotografernas kameror blixtrade från alla håll.

Vi var stolta som tuppar.

Lite senare kom en kille och undrade om vi ville delta i ett direktsänt radioprogram från mässan. En sådan chans kunde man bara inte missa, så jag uppmanades göra mej klar att infinna mej inom en kvart. Jag skrev i all hast ner vad jag skulle säga – prata i radio på spanska var inte någonting jag gjorde varje dag! – och så plötsligt satt jag vid ett mikrofonförsett runt bord tillsammans med andra utställare och en intervjuare.

Efteråt kom jag inte ihåg mycket av intervjun. Jag vet att jag påpekade att FN hade utsett det året till ett ”vattenår”. Jag minns att det störde mej att intervjuaren inte lyssnade på vad de intervjuade sade. Han var redan inställd på nästa intervjuobjekt och nästa fråga. Hur som helst så var vi euforiska över att få vara med om så mycket spännande. Vi pratade också med många andra utställare och blev väldigt väl bemötta. Våra filter väckte stort intresse, men intresse är inte detsamma som köp. Vi sålde ett enda filter på mässan till en hotellägare i Güimar som hade egen vattenförsörjning från en källa i berget. Hotellet befann sig på hög höjd, hade en absolut fantastisk utsikt – och hårda vindar som svepte kring byggnaden. Kjell installerade filtret i parets lägenhet som låg vägg i vägg med hotellet.

Då vi hade sålt restaurangen i juni fick Kjell och jag mera tid att ägna oss åt vattenfiltren och "styrelsen" beställde 200 nya filter. Vi sprang fram och tillbaka mellan olika kontor på den nya varumottagningen på flygplatsen och fick stämplar på de nödvändiga pappren.

Så uppstod nya problem. Efter att Peter, danske Poul och några andra säljare så småningom hade sålt och installerat ett antal filter kröp bristerna fram. Slangarna till filtren var av dåligt material och höll inte. Läckage uppstod. Kopplingarna var av plast och ohållbara, dessutom passade inte måtten de kanariska vattenledningarna. Vi blev tvungna att returnera de inköpta filtren till tillverkaren för utbyte av delar. Vi förlorade tid och pengar. Vi fick inte den respons från det finska moderföretaget som vi behövde. Men det största motståndet var ändå den kanariska mentaliteten. Trots att de finska vattenfiltren var långlivade, lätta att rengöra och vattnet garanterat bakteriefritt, var kanarierna misstänksamma och priset var förmodligen för högt för deras magra plånböcker. Vårt reklammaterial innehöll en uträkning som påvisade att köpet av vårt filter innebar en betydande besparing i det långa loppet - men kanarierna lever för dagen. En massiv marknadsföring hade säkert gett bättre resultat, men vi hade inte de ekonomiska resurserna och moderbolaget ville inte ställa upp, trots att arkipelagen är en drömmarknad för en produkt av den här sorten.

Vårt lilla bolag fick ett snöpligt slut. Det blev inte ens ett år gammalt. Vi returnerade de filter vi hade kvar och fick pengarna tillbaka, så rent ekonomiskt förlorade vi ingenting. Bolaget upplöstes men vänskapen mellan oss fyra ”direktörer” kvarstod, liksom också minnen från episoder under året, och – jag skulle inte för allt i världen vilja vara utan vattenfiltret i mitt kök!

En dag under vattenfilteråret tittade Liisa och Peter in hos oss och Peter öppnade jackan framtill. Ett litet huvud tittade fram. De hade besökt marknaden i Santa Cruz, där några ungdomar hade haft valpar till salu i en låda. De valpar som inte såldes skulle avlivas samma kväll. Liisa och Peter köpte en av valparna för en obetydlig summa. Lilla Nelli fick ett gott hem och mycket kärlek och blev Peters trogna följeslagarinna. Inte långt senare hade en liten valp lämnats övergiven i en trädgård tillhörande en granne till Liisa och Peter. Två tyska damer bodde ett par veckor i huset och kunde inte ta hand om valpen så de undrade om Liisa och Peter kunde ta sig an den. Så fick Nelli en ”syster” och Lulu fick ett gott hem. De två tikarna kom mycket bra överens med våra två hanhundar, men samvaron fick inskränkas till de perioder då Nelli och Lulu inte löpte. Peter ville inte ha Kjell som svärfar till sina flickor...