Ingen bar – inga problem?

Vi meddelade vår administratör att vi hade sålt baren och bad dem lägga ner aktiviteten för vår del hos alla instanser. Vi blev lovade att det skulle ordnas. Jag hade varit lite orolig över att vi inte hade fått några fakturor från administratören de senaste månaderna och jag bad att få betala allt vad vi var skyldiga. Vi litade på att allt var i ordning.

I åtta år hade vi varit fullt sysselsatta, nästan under dygnets alla timmar. Nu hade vi plötsligt all tid i världen. Vi var fortfarande unga - åtminstone till sinnet - och kunde inte bara gå och slå dank. Det kändes märkligt. Morgnarna som fyllts av städning, planering och inköp av varor var plötsligt tomma. De osynliga starka banden till baren fanns kvar och vi hade svårt att hålla oss på avstånd. Nu då vi besökte baren måste vi betala för drickat och var inte tillåtna att gå bakom bardisken och bara ta för oss. Vi var kunder.

För Kjell var det extra jobbigt, för han saknade det livliga sociala livet som baren erbjöd. Jag var mest lättad och tänkte tacksamt att alla problem nu var ur världen. Vilken dum tanke!

Vi önskade Pentti uppriktigt lycka till och hoppades att baren skulle fortsätta i vår anda och lika framgångsrikt. Då vi köpte baren år 1993 var den liten, sliten och okänd och själva var vi okända och oerfarna men entusiastiska. Då vi sålde den åtta år senare var den välkänd både bland turister och lokalbefolkning. Vi hade en idé som vi förverkligade. Vi erbjöd husmanskost tillredd på skandinaviskt vis och Kjell underhöll gästerna med sin sång och sin gitarr. Vi krävde av oss själva och av våra anställda personlig och bra betjäning. Vi minns med värme de många unga genomtrevliga skandinaverna som jobbade hos oss i olika perioder. Men framför allt var det Kjell som satte prägel på vår bar. Med sin utåtriktade person-lighet, sin känsla för service och sin positiva syn på livet var han barens verkliga själ.

De nya ägarna hade en fördel som de inte förstod att dra nytta av: Angies och Josués närvaro garanterade åtminstone delvis samma kundunder-lag som vi hade haft – så länge de fanns kvar.

På Penttis begäran hjälpte vi ofta till med diverse råd. Då vi besökte baren kändes det väldigt konstigt att inte längre behöva hålla ögonen på att alla kunder uppmärksammades och betjänades. Vi hade båda två svårt att frångå invanda reflexer. Det kröp i mej av oro då jag såg barpersonalen stå lugnt och prata med någon gäst medan nya gäster gick och satte sig vid ett bord utan att någon kastade en blick på dem. Idag finns inte de reflexerna kvar, men både Kjell och jag har ett stort tålamod om vi blir långsamt betjänade på någon bar eller restaurang. Vad vi däremot inte accepterar är nonchalans och slarvig service.

Pentti behöll namnet Skandi’s men lät total-renovera baren efter några månader och den var inte längre den gamla mysiga kvarterskrogen, lite sliten, väl inkörd, med bekanta ansikten bakom och framför bardisken, där vi hälsade många gäster med orden: ”Det gamla vanliga, eller hur?” Nu skulle klientelet förnyas i takt med inredningen – bort med alla spanjorer. Time-share säljare och andra högtflygande och penningstinna skulle fylla kassan. Norrländska Lenas fina väggmålningar målades över och jag grämde mej över att vi inte hade bett Lena göra målningarna på något annat material så vi hade kunnat ta dem med oss. Biljardbordet försvann. Terrassen blev ett diskotek med obekväma soffor och små bord. Baren tappade helt sin atmosfär.

De stora planerna gick upp i rök. De gamla stamkunderna sopades ut eller försvann för att baren inte längre var kvarterskrogen där de trivts och blivit väl omhändertagna. De nya kunderna infann sig inte. Polisen frågade efter dokument som inte fanns och baren stängdes och öppnades och stängdes igen. Det kändes vemodigt att passera baren och se den stängd, samtidigt som vi var lättade. Nu skulle åtminstone vi slippa alla problem med myndigheterna. Då baren ännu var öppen kom en kväll poliser och anhöll en vän till Pentti som hjälpte till i baren. Han var eftersökt av Interpol och fördes till Madrid där han häktades för droghandel och sattes i fängelse.

Pentti försvann plötsligt till Thailand, varifrån han ringde oss några gånger och undrade hur vi mådde och om vi hade hört någonting om vad som var på gång i baren. "Jag kommer snart tillbaka", sa han.

En dag besökte oss civilklädda poliser i vårt hem och påstod att vi var ägare till Skandi’s, vilket de fått höra av någon. Jag visade kontraktet på försäljningen och Kjell uppmanades plocka fram sitt ID-kort och bevisa att han inte var Pentti. De frågade om vi visste var Pentti befann sig. Vi undrade vad som egentligen hade hänt.

Pentti hörde aldrig mera av sig.

Det var historien om Skandi’s uppgång och fall. Hösten 2004 öppnades lokalen med nytt namn av nya ägare och med ny inredning som mera påminner om baren under vår tid. Kjell och jag, före detta krögare, lever vidare med en mängd underbara och mindre underbara minnen från de händelserika baråren.

***

Både min mor och far hade gett Kjell och mej sitt helhjärtade stöd då vi beslöt flytta till Tenerife. Också de älskade ön sedan många år. Deras första resa till Tenerife skedde år 1961 till Puerto de la Cruz, då massturismen till Kanarieöarna precis hade inletts. Sedan återvände de så gott som varje år och antalet fotografier som pappa tog av bränningarna i Puerto de la Cruz och av bergsformationerna i Teides krater blev så småningom oräkneliga. Ur deras reseskildringar föddes min tidiga kärlek till Tenerife.

Mina föräldrar besökte oss ofta och bodde på hotell innan de köpte ett litet hus i Callao Salvaje, en dryg mil västerut från Los Cristianos, tillsammans med min syster Camilla. Pappas hälsa hade stadigt försämrats under de senaste åren. Under andra världskriget var han stridsflygare i det finska flygvapnet och hade skjutits ner tre gånger med ryggskador och psykiska ärr som följd. Senhösten år 2000 hade de tillbringat fem veckor på Tenerife.

Denna resa under pappas sista höst blev oerhört lyckad. Vädret var strålande, pappa myste varje morgon han gick ut på den soliga altanen. Eftersom vi inte längre hade restaurangen kvar, och vi hade anställda som skötte baren, kunde vi ägna mina föräldrar mera tid än tidigare. Vi åkte runt på ön med dem och tog dem med till olika restauranger och naturligtvis till baren, där de charmade alla våra kunder – vilket de gjort under alla år. Resan var så lyckad att de beslöt återvända redan på våren.

Den resan blev lika misslyckad som den tidigare resan varit lyckad. Pappa blev svårt sjuk i lunginflammation. Mamma var kraftigt förkyld. Också Kjell och jag insjuknade. Hur skulle vi kunna hjälpa dem och orka själva, med baren som också skulle ses till? 

Jag fick feber och ihållande hosta. Kjell blev så dålig och hade så hög feber att han inte klarade av att köra bil, så jag ringde privatsjukhuset vi ofta anlitat tidigare i olika sammanhang och undrade om de gjorde hembesök. Vi hade då fortfarande varsin privata sjukförsäkring, förutom att vi också var anslutna och betalade en stor summa pengar varje månad till den kanariska försäkringskassan. En läkare kom hem till oss en timme senare. Han lyssnade på våra lungor, ställde några frågor, bland annat om hur vi var försäkrade, och konstaterade: ”Ni har snudd på lunginflammation båda två och måste tas in på sjukhus omedelbart”, varefter han ringde efter en ambulans som kom efter några minuter. Vi satt apatiska i ambulansen.

På sjukhuset undersökte en ung kvinnlig läkare oss, våra lungor röntgades och då läkaren studerat bilderna bekräftade hon vad den andra läkaren sagt: ”Ni måste genast läggas in här på sjukhuset”. Det kunde vi inte acceptera. Det var en total omöjlighet för oss att bara försvinna hemifrån, lämna hundar, fåglar och mina sjuka föräldrar på annan adress. Vi bad att få mediciner och så skulle vi kurera oss hemma.

Den kvinnliga läkaren snörpte misslynt ihop sin mun och svarade att vi i så fall måste skriva på ett papper att vi på eget ansvar skriver ut oss från sjukhuset. Jag sa till henne: ”Visst skriver vi på - och jag lovar att vi lägger in oss här om vi inte är bättre om några dagar”. Då svarade hon surt: ”Ni kommer inte att bli friska!”

Illa till mods tog vi taxi hem. Efter bara ett par dagar med antibiotika i kroppen mådde både Kjell och jag mycket bättre och våra svåra hostattacker hade börjat avta. Det var sista gången vi anlitade det sjukhuset. Det hela handlade bara om att suga ut pengar som sjukhuset gick miste om då vi vägrade stanna kvar - privatförsäkringen skulle utnyttjas maximalt. Vi sa upp privatförsäkringen.

Min pappa var mycket dålig då han och mamma reste tillbaka till Finland och hans hälsa försämrades hela tiden. Han dog en månad efter att vi hade sålt baren. Han blev 82 år gammal. Jag reste ensam till begravningen, för Kjell kunde inte följa med. Vi hade ingen som kunde ta hand om huset och djuren. Jag återvände till Tenerife med sorg i hjärtat. Pappa skulle aldrig mera besöka oss – nu när vi äntligen hade all tid i världen att ägna åt de familjemedlemmar som kom och hälsade på!