Registrering av körkort – en enkel match...

Nu när vi hade tid beslöt vi att ta tag i sådant vi inte hunnit med tidigare, som till exempel att registrera våra svenska respektive finska körkort hos trafikverket, Tráfico, i Santa Cruz, en nödvändig handling för att de skulle gälla. Under sina duster med polisen hade Kjell flera gånger fått tillsägelse om detta. En enkel åtgärd, enligt polisen. – När är någonting enkelt på Tenerife?

Vår vän Ricardo, som vuxit upp i Santa Cruz och känner staden som sin handske, följde med oss. Vi ställde oss i kön där man skulle meddela sitt ärende. Där fick vi ett dokument att ta till kassan för att betala för registreringarna, varefter vi ställde oss i kassakön. Vi betalade och fick order om att ställa oss i kön till lucka nummer fyra, där våra kort skulle registreras. I kön framför oss stod en finska, en bekant till Ricardo, som beklagade sig över att hennes gamla finska körkort inte kunde registreras, hon måste beställa ett nytt från Finland. Mitt hjärta åkte upp i halsen för mitt finska körkort var över trettio år gammalt, ett dubbelvikt ark, med ett fastnitat fotografi som inte någonstans liknade dagens innehavare av kortet, instoppat i en sliten plastficka. Vi räckte båda fram våra körkort, Kjells inplastade svenska körkort och mitt pappersark. Tjänstemannen bakom disken försvann med korten, men kom strax tillbaka och räckte mig mitt kort, prydligt stämplat med Tráficos stämpel och i kraft i fem år framöver.

”Vi kan inte registrera Ert kort”, sa han till Kjell. ”Maskinen kan inte läsa magnetremsan”.

Mitt kort hade aldrig ens sett en magnetremsa.

”Men mitt körkort är i kraft till år 2005!” utbrast Kjell.

’Tyvärr, vi kan inte registrera det. Maskinen kan inte läsa magnetremsan”, upprepade han.

”Men titta här”, sa Kjell uppbragt, ”kortet är i kraft till år 2005!”

”Det kan inte hjälpas. Det finns två vägar att gå, antingen lämnar Ni in Ert svenska körkort och anhåller om ett spanskt körkort, eller också anhåller ni om ett nytt EU-körkort, som sedan kan registreras här”, fortsatte tjänstemannen oberört.

Kjell var högröd i ansiktet av ilska och jag försökte lugna honom.

”Det smidigaste är att anhålla om ett spanskt körkort, vi gör det med detsamma”, tyckte jag.

Med gnisslande tänder gick Kjell med på det och vi fick nya formulär att fylla i.

”Ni måste sedan gå tillbaka till kassan, för ett nytt körkort kostar lite mera än bara en registrering”, upplyste tjänstemannen. ”När Ni har betalt, kommer Ni tillbaka hit och lämnar samtidigt två foton i passformat.”

Kjell såg ut att gå upp i atomer, så jag sa till honom: ”Ricardo och jag fyller i formulären, gå du ut och ta en cigarett!”

Jag är, och har alltid varit, till hundra procent emot tobak och speciellt att Kjell röker, men det stod klart att situationen krävde en stor uppoffring från min sida.

Han gick ut och Ricardo och jag fyllde i formulären, varefter vi gick över gatan till en fotoaffär, där Kjell fick sina foton. Sedan ställde vi oss på nytt i kassakön. Fröken bakom kassan var inte speciellt begåvad mellan öronen, för hon kunde inte räkna ut mellanskillnaden mellan registreringsavgiften och körkortsavgiften.

”Oj, oj, det här var svårt. Jag annullerar registreringen och ger Er pengarna tillbaka. Såja, varsågod. Då ska vi se, Ni ska alltså anhålla om ett spanskt körkort, då ber jag Er betala...” och så sa hon en summa som var obetydligt större än registreringsavgiften.

Vi gick tillbaka till lucka nummer fyra – denna gång fick vi gå förbi kön – och lämnade formuläret, fotona och kvittot.

”Kom tillbaka i morgon så får Ni körkortet”, sa tjänstemannen.

Pärsen var över. Det enda som återstod var att återigen köra femton mil för att få körkortet.

- Fem år senare gick körkorten ut och vi upprepade proceduren. Den här gången gick det smärtfritt för Kjells del men inte riktigt lika smärtfritt för mej. Vi fick lämna Kjells ansökning om förnyat körkort på ett kontor i Los Cristianos, där en mycket ytlig syn- och koordinations-kontroll gjordes, och tre månader senare kom plastkortet hem med posten. Mitt finska körkort måste vi föra till Tráfico i Santa Cruz och där fick jag omedelbart, utan att köa - vi trodde vi drömde - ett papper på att jag var tillåten att köra i fem år till.

Efter att ha sålt baren hade vi också tid att sätta oss i lugn och ro framför teven på kvällarna, en lyx vi sällan hade kunnat unna oss under baråren. Teven i baren stod alltid på, men för det mesta utan ljud. Varken Kjell eller jag är intresserade av fotboll, medan både fastlands-spanjorerna och kanarierna är heltokiga i sporten. De små barnen av manligt kön hinner knappt lära sig gå förrän de ska lära sig sparka fotboll. Det spelar ingen roll om underlaget är av sand, gräs, klinkers eller asfalt, plant eller sluttande, trappor eller en gränd, allt duger så länge bollen rullar. 

Då det var fotbollsmatcher sattes teveljudet i baren på. Spanska kunder som kom in frågade hur läget stod och jag undrade förvirrat vem det var som spelade, utan den blekaste aning om hur läget stod. Det var inte populärt. Fotboll är nästintill heligt. Under en måltid på en av våra kanariska favoritrestauranger visades en fotbollsmatch på teve. Svenska AIK spelade mot ett spanskt lag och Kjell råkade titta upp precis då AIK gjorde mål. Han ropade hurra så det ekade i restaurangen, men ingen annan hurrade. Förvånade ansikten vändes mot Kjell. Det blev det enda målet för svenskarna. Därefter fick kanarierna ropa hurra sex gånger.

Det hände en gång under ett av Fredriks besök att vi ”blev tvungna” att titta på en fotbollsmatch på teve på en restaurang. Det enda lediga bordet befann sig precis framför teven och matchen som pågick var oerhört viktig. Skulle Tenerife gå upp i högsta divisionen eller inte? Tenerife vann och gick upp och hela lokalen jublade. Vi smittades av glädjen och då vi åkte in i Los Cristianos mötte vi tutande bilar och viftande flaggor. Kjell tutade, Fredrik öppnade takluckan och steg upp och skrek och hurrade, jag stack ut armen och viftade och skrek. Jag hade nog druckit några glas vin till middagen…

Sommaren 2003 köpte spanska Real Madrid den engelska spelaren David Beckham, gift med Victoria-jag-kan-inte-le-för-då-får-jag-rynkor-kring-munnen-exSpice, för några tiotal miljoner euro. En kolumnist som inte är Beckham-fan kommenterade: ”den blonda dansösen, Beckham, figurerar oftare i skvallerblaskorna än i fotbollssammanhang. Han må vara en fin reklam och en lysande säljare av fotbollströjor, men i ett lag som Real Madrid krävs riktiga spelare.” Texten väckte ont blod bland fansen. De engelska ungdomarna har klara ideal: i en förfrågning utförd av ett engelskt universitet år 2003 placerade ungdomarna David Beckham på första plats som den person de beundrar mest. Jesus kom på 123:e plats tillsammans med George W. Bush.

För några år sedan besökte charmige - i mina ögon - hollywoodstjärnan Harrison Ford Madrid för att aktivera intresset för sin senaste film från filmjätten Columbia Tristar. Han tillfrågades om han var intresserad av sport och då speciellt fotboll. Lite generat svarade han att han nog saknar en sportgen, för han är inte det minsta intresserad av någon som helst sport. Intervjuarna, fotbollsgalna spanjorer, såg snopna ut. I gåva fick han trots det en fotbollströja i Atlético de Madrids färger med namnet på filmen på framsidan och sitt eget namn och nummer 12 på baksidan, detta tack vare ett samarbetsavtal mellan Columbia Tristar och Atlético de Madrid. Lite bortkommet tackade han och framförde sin belåtenhet över att en så framstående fotbollsklubb som ... han tystnade förläget, ögonen blev två frågetecken och tolken fick viska i hans öra ”Atlético de Madrid”, vilket han tungvrickande upprepade, ...vill göra reklam för Columbia Tristar.

Men han har onekligen charm, gubben - i mina ögon.