På shoppingrunda med Ellen

Innan jag går in på våra nya problem med myndigheterna ska jag berätta om härliga Ellen, generösa Ellen och, enligt henne själv, bortskämda Ellen. Bland alla de trevliga människorna från olika delar av världen som vi lärde känna i baren befann sig också välbärgade Robin från Sverige och hans schweiziska hustru Ellen som brukade tillbringa några veckor på Tenerife varje år. De lämnade ofta sitt hem i Geneve för att resa jorden runt. Också de blev förtjusta i området där vi bodde och hittade en stor lyxig lägenhet ganska nära oss som de köpte. Varje gång de kom till Tenerife tittade de in i vår bar och åt svensk mat – Robin var speciellt förtjust i pannbiff med lök, potatismos och lingonsylt och åt det varje gång. Det var en omväxling till all gourmetmat han åt på andra restauranger och lyxiga hotell.

Vi blev goda vänner alla fyra. Robin var timid och tillbakadragen och skröt aldrig med sina tillgångar, medan Ellen var spontan och utåtriktad och gärna visade upp sina dyrbara juveler, märkeskläder och skor och berättade livligt om deras vän prins Abdullah i Bahrain och deras besök i hans palats.

Då vi hade sålt baren och hade gott om tid ville Ellen att hon och jag skulle gå ut på shopping-runda i Los Cristianos en dag då temperaturen rörde sig kring trettiofem grader. Den första affären var en av de många dukaffärerna man stöter på, där de äkta kanariska broderade dukarna är sällsynta och dyra, men dukarna från Kina och Taiwan desto vanligare och billigare. Vi klev in och Ellen bad – på en blandning av engelska, franska och spanska – att få titta på olika broderade dukar. En efter en plockades fyra dukar fram och visades och så sa Ellen utan att titta närmare på dem: ”Okej, jag tar alla fyra. Jag betalar kontant, så jag måste få bra rabatt!” Affärsbiträdet såg häpet på Ellen och frågade: ”Alla fyra dukar?” ”Javisst”, sa Ellen, ”alla fyra.” Biträdet räknade fram det rabatterade priset och nämnde det för Ellen, som plockade fram sin plånbok, drog ut en tjock bunt sedlar och räckte biträdet ett godtyckligt antal. Hon räknade fram de sedlar som behövdes och gav resten tillbaka till Ellen med ett lite misstänksamt ögonkast. ”Be careful, Ellen, var försiktig”, sa jag. Det är inte bra att öppet visa så stora summor.

Ellen stoppade sedlarna och mynten i plånboken, tog påsarna och så gick vi vidare till en klädaffär.

”Oooh”, sa Ellen, ”det här ser intressant ut”. Hon drog fram ett antal blusar, valde en och sa: ”Jag vill prova den här”, och så gick hon in i ett provrum och kom ut iklädd en söt ärmlös topp. ”Den tar jag, ska inte du också ha en likadan?” frågade hon mig.

”Den är jättesöt, men den modellen passar nog inte mig”, konstaterade jag dystert. Ellen är liten och späd. Jag är inte är liten och späd.

”Okej, då betalar jag den här”, sa Ellen och började dra av sig blusen. Innan jag förskräckt hann säga något märkte hon själv att hon stod och strippade inför alla kunder och anställda. Hon stannade mitt i rörelsen och smet fort in i provrummet.

Utanför affären slog värmen emot oss som en het vägg. Nu var det dags för ett glas svalkande vin, tyckte Ellen. Jag hade en svag misstanke om att det inte var hennes första glas den dagen. Vi gick ner till hamnen och satte oss vid ett bord på en liten uteservering. Ellen ville köpa några tidningar, så medan jag beställde vinet gick hon över gatan och valde ut ett antal. Hon gick in i en affär och betalade och då hon kom tillbaka fnittrade hon förtjust: ”Någonting gick galet, för jag tog dom här tidningarna från ett stånd på andra sidan gatan, men jag betalade i affären på den här sidan gatan, dom har ju också tidningar!” Jag undrade i mitt stilla sinne när någon skulle komma springade och anklaga henne för stöld, men till min lättnad hände ingenting.

Nästa mål var en järnhandel, för Ellen ville ha en väckarklocka och en termometer. Biträdet visade på modellerna som hängde på väggen precis framför ögonen på oss. Ellen pekade på en klocka och bestämde sig direkt för den. Sedan pekade hon på en teakskiva med kombinerad termo-, hygro- och hydrometer och sa: ”Den vill jag också ha!” Biträdet tog ner den och påpekade att det var olika mätare på den och att den inte var alldeles billig.

”Ja, ja, det ser jag väl”, sa Ellen, ”packa in den.” Så kom sedelpacken fram igen och vi utrustades med flera påsar att bära. Nästa klädaffär hade jeansjackor och en sådan måste hon absolut ha. En påse till att släpa på.

Nu var det dags för ett glas vin igen, så vi pustade ut med alla påsarna vid en trottoar-servering, där det fläktade skönt. Den unge servitören kom förbindligt leende mot oss och innan han ens hunnit fram till bordet hojtade Ellen: ”Har du eld? Och så vill vi ha var sitt glas vitt vin.” Han tittade på henne och försvann och kom tillbaka med två glas vin. Ellen tittade uppfordrande på honom: ”Och var har du elden?”

”Jag är ledsen, jag har ingen tändare, men jag ska se om jag kan få låna en”, svarade han vänligt. Han kom tillbaka med en tändare som han räckte till Ellen.

”Jag behåller den här”, sa hon.

”Nej, nej det kan Ni inte göra, den är inte min”, utbrast servitören bestört.

”Men jag betalar för den”, insisterade Ellen.

”Men den är inte min”, ropade den stackars servitören.

”Kan du gå och köpa mej en tändare då”, fortsatte Ellen.

”Men snälla damen, jag jobbar ju, jag kan inte gå ifrån mina kunder!”

”Men jag betalar dig”, sa Ellen som inte förstod att någon kunde neka henne en tjänst som hon var villig att betala för. Servitören skakade på huvudet och gömde sig inne i baren. En ny servitör hämtade notan.

Ellen ville köpa ett läderbälte till Robin, så vi stannade vid en läderaffär med varor som hängde ute på gågatan. Hon valde ut två livremmar och gick in för att betala. Jag stod kvar utanför och vaktade påsarna.

”Lena”, hörde jag henne ropa. Jag tog påsarna och gick in.

”Titta här vilken fin väska jag hittade, vad tycker du? Nu måste du hjälpa mej att få bra rabatt!” sa Ellen.

”Visst”, svarade jag och lät blicken svepa över hyllorna med väskor. Jag tog ner en som föll mej i smaken, Ellen såg den, spärrade upp ögonen och sa: ”Oh, den är fin, den tar jag också!” Jag skrattade, räckte den åt henne och beredde mej att kolla priserna.

”Titta vilket fint pris du får, trettio procents rabatt, vad säger du?” sa försäljaren, en sympatisk marockan, och visade summan på räknaren. Ellen plockade igen upp sin sedelbunt och betalade, sedan ryckte hon åt sig första bästa väska och marscherade iväg. Jag stod skrattande kvar med alla påsarna.

”Hon skämtar, hon kommer strax tillbaka”, sa jag och marockanen log.

Ellen gick och gick och jag blev lite fundersam. Långt borta såg jag henne vända sig om efter mej och jag vinkade att hon skulle komma tillbaka. Hon kom gående i rask takt och undrade varför jag hade stannat kvar. Jag pekade på väskan hon bar på.

”Du milde, vad är det jag har i handen?” frågade hon förvirrat. ”Jag tog ju min nyinköpta väska, trodde jag!” Marockanen och jag skrattade gott.

Efter att ha inhandlat ännu några klädesplagg i en boutique – även jag hittade ett plagg – stuvade vi in alla tiotals påsar i en taxi och åkte hem. Jag var helt utmattad efter vår livade shoppingtur ”oss tjejer emellan” men Ellen var jättenöjd.

Det var sista gången vi såg Robin i livet under den resan. Han hade fått en stroke ett par år tidigare och hade svårt att röra sig. Han blev allt sämre och i början av sommaren 2004 fick han en ny stroke och avled en vecka senare. Återigen miste vi en god vän.

Ellen är mycket generös. Hon älskar att ge presenter och viftar bort alla tackord. Hon har flera gånger gett Kjell och mej diverse prylar och en dag förärade hon min mor en stor och vackert arbetad vas av glas med konstgjorda blommor i.

Efter Robins död ville Ellen byta livsstil. Hon lämnade Schweiz och flyttade till Thailand tillsammans med en av sina fyra söner som hon har från tidigare äktenskap. Hon hade hyrt hus på Phuket och flyttade in bara några dagar innan den fruktansvärda tsunamikatastrofen. Det dröjde någon vecka innan vi hörde från henne, alla telefonlinjer var upptagna av hjälporganisa-tionerna. Ellens hus befann sig högt uppe på en kulle och hon klarade sig. Hon hade inte sett tsunamin, men hon hade undrat över alla helikoptrar som flög över området. Tiden efter var svår, sa Ellen. Hon ställde sitt hus till många svenskars förfogande och försökte hjälpa till så gott hon kunde. Hon bor fortfarande kvar i Thailand.