Mera problem med myndigheterna

En dag i juli 2002 låg det ett kravbrev i brevlådan från ett av skattekontoren. Företagsskatten för år 2001 var obetald. Baren hade varit skriven i mitt namn efter augusti 2000, då administratören hade avaktiverat Kjell – trodde vi. Vi hade drivit baren halva året, men hela årsavgiften måste betalas och sedan kunde man anhålla om att få hälften tillbaka. Vi betalade summan och tog kontakt med vår advokat, Juan Antonio, som formulerade en skrivelse där skatteverket ombads betala tillbaka halva summan plus ränta.

Vi uppmanades också bevisa för skatteverket att vi inte längre var företagare. Det gick till så att vi tog kopior av hyresvärdens uppsägning av hyreskontraktet och försäljningskontraktet på baren till polisen i Arona. Därefter skulle polisen höra sig för hos grannarna till baren om vi fortfarande jobbade kvar. Juan Antonio bad polisen göra förfrågningen. Han ringde mej en dag och undrade om vi hade tid att åka upp till polisen i Arona, för utlåtandet var klart och han hade mycket att göra. Vi åkte upp och frågade efter pappret. Damen bakom disken svarade att det mycket riktigt var klart men att Juan Antonio var den enda som kunde hämta ut det.

”Men snälla damen”, sa jag, ”det är ju oss det gäller!”

”Det står här att Juan Antonio har anhållit om dokumentet och då kan jag inte ge det till någon annan”, svarade hon.

Jag ringde Juan Antonio på mobilen och upprepade vad damen sagt. Han brast i skratt: ”Det menar du inte. Hur idiotiska regler finns det?”

Damen bakom disken hörde att jag pratade med Juan Antonio och sa tveksamt: ”Kanske jag kan ge er pappret om ni lämnar in kopior på era residencia", uppehållstillståndet.

Hon kopierade dokumenten och överräckte sedan polisens utlåtande som löd: ”Som resultat av lokalpolisens förfrågningar konstateras härmed att doña Ulla Helena Somervalli och don Kjell Norén har upphört med sin baraktivitet i San Telmo”.

Nu kunde Juan Antonio anhålla om återbetalning av pengar som tillhörde oss.

Ett och ett halvt år senare, i slutet av december 2003, fick vi ett brev från skatteverket där det bekräftades att vi skulle få tillbaka vår andel av företagsskatten som vi betalt för hela år 2001, men inte förrän vi undertecknat ett formulär som av någon anledning inte blivit undertecknat, endast ifyllt. Jag förde det undertecknade formuläret till skatteverket och frågade när vi skulle få våra pengar. ”Det tar minst tre månader”, – det tog fem månader - svarade tjänstemannen, ”och det betalas ingen ränta på skattepengar!” Skatteverket hade fått ”låna” pengar av oss i nästan två år utan att behöva betala ränta. Men då vi försenade oss med någon betalning, om det så gällde bara en dag, så blev vi tvungna att betala en ränta på tjugo procent.

I januari 2005 fick Kjell ett brev från den avdelningen på skatteverket som sköter indrivningen av den kanariska omsättningsskatten. Han uppmanades visa upp inbetalningarna från år 2003 och 2004. Så skrev jag igen ett brev, vi förde det till skattekontoret med kopiorna på fyra olika avaktiveringsdokument, varav två var utfärdade av skatteverket och visade att vi upphört med verksamheten år 2001. Men vi hade ju inte förstått - och naturligtvis inte heller blivit informerade om - att man också måste fylla i formulär 036 som lägger ner verksamheten beträffande omsättningsskatten…

Vi inhandlade 036-formuläret i en annan del av lokalen och återvände till damen bakom disken, som snällt fyllde i det. ”Nu är ni avaktiverade, nu behöver ni endast skriva ett nytt brev och komma tillbaka hit med brevet och en kopia av det ifyllda formuläret 036 så är saken ur världen.” Hon tittade så vänligt på oss att jag inte hade hjärta att säga vad jag tänkte om det kanariska skatteverket. Vad har dom datorerna till?

I mars 2005 fick Kjell två rekommenderade brev. Det ena var från skatteverket, där han ombads betala skatten för ekonomisk verksamhet för år 2001 och sedan anhålla om återbetalning av den del av året under vilken han inte bedrivit ekonomisk verksamhet. Vi skrev ett brev där vi påpekade att vi redan en gång hade betalat skatten ifråga i mitt namn och sedan fått tillbaka hälften. Det hjälpte inte, Kjell hade inte varit avaktiverad hos skatteverket sedan augusti år 2000 - avaktiveringen hade lämnats in men inte registrerats, originalet hittades inte och en kopia dög inte - så vi blev tvungna att betala företagsskatten på nytt i Kjells namn och sedan, efter lång väntetid, fick vi tillbaka hälften.

Det andra brevet – tre sidor långt - var från borgmästaren i Arona som meddelade att Kjell hade fått avslag på sin anhållan, daterad juni 2001, om överföring av öppningslicensen på Skandi’s till den nye ägaren, och att licensen i fråga skulle dras in.

Kort innan vi sålde baren sa vi upp vår privata sjukförsäkring. Eftersom vi som företagare var anslutna till den allmänna försäkringskassan och betalade in en stor summa varje månad, tyckte vi att det blev onödigt dyrt med den dubbelförsäkring som vi haft i åtta år. Den allmänna försäkringen var obligatorisk, men köerna till den kommunala sjukvården kunde vara oändliga och vi hade varken tid eller krafter att köa. Kjell, och ibland också jag, hade flitigt utnyttjat det privata sjukhus som, sedan det bytt ägare, så oförskämt ville lägga in oss för lunginflammation bara för att få ut mera pengar för egen räkning. Under åren hade vi upprepade gånger haft svåra förkylningsåkommor med luftrörskatarrer, bihåleinflammationer, öroninflammationer med mera. Ett år var Kjells högra öra så illa däran att han blev tvungen att åka in till sjukhuset Candelaria i Santa Cruz för att få sin trumhinna perforerad. Jag satt med som tolk och led säkert lika mycket som Kjell.

Motståndskraften var nedsatt då vi alltid var trötta efter våra långa arbetsdagar och draget i baren och turisternas medhämtade baciller gjorde inte saken bättre. Vi hade varit mycket nöjda med sjukhuset, där vi alltid blivit väl behandlade, och då Kjell lades in för sin kärlkramp undersöktes han av två framstående hjärtspecialister.

Efter att vi sålt baren och upphört att vara företagare var den allmänna sjukförsäkringen i kraft i tre månader. Vi beslöt sedan återgå till den privata sjukförsäkringen, för, även om privat-försäkringen kostade en bra slant så hade det blivit ännu dyrare att betala som privatperson till försäkringskassan.

Men se det gick inte. Kjell var ”för gammal” – han var då 60 år - och hade haft sina problem med hälsan. Försäkringsbolaget gav honom blankt avslag, medan jag hade kunnat få försäkring.

Vad skulle vi nu göra, oförsäkrade och utan socialskydd? Kjell beslöt anhålla om sjukpension, vilket skulle ge honom rätt att återigen ansluta sig till den spanska försäkringskassan. Han gick till en privat klinik, där en mängd olika prover togs. Sedan begav vi oss till försäkringskassan i Los Cristianos för att få de formulär som behövdes för att inleda processen. Därifrån skickades vi vidare till försäkringskassan i Granadilla de Abona, där tjänstemannen tittade i datorn på Kjells uppgifter.

”Ni är fortfarande aktiv som företagare i registret”, upplyste han. Vi blev konsternerade.

”Det är bäst att Ni med detsamma reder ut problemet på kontoret i Los Cristianos, för varje månad som går blir Ni skyldiga försäkringskassan mer pengar”, uppmanade han.

Ett nytt problem. ”Det här går för långt”, sa Kjell, ”vi tar kontakt med Juan Antonio och låter honom reda ut det hela.”

Juan Antonio skaffade de nödvändiga formulären och lyckades avaktivera oss hos försäkrings-kassan med verkan från och med juni 2001.

Administratören hade inte lyft ett finger efter vårt sista möte.

En större kalldusch kom efter ännu ett år. Kjell hade vid det laget som 61-åring anhållit om och fått förtidspension från Sverige utan att behöva ansöka om sjukpension. En dag ville han ta ut pengar från sitt konto och då vi kom till banken konstaterade damen bakom disken att saldot låg på minus.

”Omöjligt”, sa Kjell, ”det ska finnas åtminstone några tusen euro på kontot!” 

Hon tittade i datorn, skrev ut de senaste händelserna och räckte oss pappret. Försäkringskassan hade tömt Kjells konto.

”Det måste vara något fel här, vi får gå till försäkringskassan och undersöka”, sa Kjell.

På försäkringskassan tog tjänstemannen fram Kjells uppgifter på datorn och skrev ut en lång lista.

”Det här är vad Ni är skyldig att betala”, sa han med ett litet skadeglatt leende i mungiporna och räckte över pappret. Listan var lång och slutsumman var på över 22.000 euro. Rummet snurrade runt av chocken. Jag kände mig insnärjd i ett spindelnät. På listan fanns i stort sett alla våra anställda och socialavgifter som vi skulle ha betalt för deras del.

Vi konsulterade Juan Antonio, vår räddare i nöden.

”Det bästa vore om administratören kunde plocka fram kopiorna på de betalningar ni gjort under åren”, sa han.

Gång på gång försökte jag ta kontakt med administrationsbyrån, men vi visste inte längre var de befann sig efter att de flyttat några år innan och ingen svarade då jag ringde. De hade alla kopior på våra inbetalningar och kvitton. De hade gått under jorden och, enligt Juan Antonio, hade de lurat många på pengar. Han berättade om en argentinare som hotade administratören till livet, för försäkringskassan hade lagt en beslagtagningsorder på hans hus på grund av obetalda socialavgifter. Argentinaren hade gjort misstaget att ge administratören pengar för inbetalningar som aldrig nått försäkringskassan. Tack och lov hade jag personligen alltid skött inbetalningarna.

Det enda vi kunde göra var att gå igenom våra egna papper från bartiden. Jag hade hela tiden fört en egen bokföring för att ha koll på inkomster och utgifter. Jag hade också kvar alla bankkontohäften. När Juan Antonio fått vår lista begav han sig till försäkringskassan för att forska vidare och då han kom därifrån ringde han oss omedelbart och sa att Kjells bil hade en beslagtagningsorder på grund av skulden och att vi skulle ställa bilen i garaget där ingen  kunde ta den utan domstolsbeslut. Våra tillgångar på banken överfördes i mitt namn och Kjells pension gick in på mitt konto efter att försäkringskassan hade snott en överföring. ”Jag känner mej som en brottsling ställd på bar backe!” sa Kjell uppgivet till Juan Antonio. ”Vad tycker dom jag ska leva på?”

Jag gick igenom pappren och antecknade summorna som jag hade betalat till försäkrings-kassan, kontant eller från kontot. Kontoutdragen bekräftade de flesta inbetalningarna, men konkreta bevis på de kontanta inbetalningarna gick inte att få från banken.

Juan Antonio besökte försäkringskassans huvudkontor i Santa Cruz, han besökte kontoret i Los Cristianos upprepade gånger och, tack vare en bekant på kontoret som hjälpte honom, lyckades han få ner summan med 75%. Han ansåg att tjänstemännen på försäkringskassan inte betedde sig professionellt. De gjorde inte minsta ansats att hjälpa, tvärtom. Han berättade att han blivit synnerligen surt bemött då han kunde bevisa att vi betalt in summor som fanns på den långa skuldlistan.

”Jag undrar om de får provision på pengarna de drar in”, sa han.

Hur kunde detta hända? Administratören hade, då de handhade våra ärenden, registrerat oss hos myndigheterna dels som bar och dels som restaurang - två olika sifferkombinationer - och försäkringskassan hade inte besvärat sig med att korsgranska inbetalningarna. En kanarie vill aldrig tappa ansiktet. Försäkringskassan ville inte medge att de hade gjort misstag och det fick vi betala för i slutändan. Administratören hade också glömt att avaktivera vår restaurangchef Pelle då han fick sparken, så vi blev tvungna att betala socialavgifter för honom i nästan ett år efter att han slutat. Det kunde ha varit värre, hade inte Pelle flyttat till en annan kanarisk provins, det vill säga Las Palmas, där han registrerades hos försäkringskassan, hade vi fått betala för honom ända fram tills problemet kom i dagen. I slutändan blev vi tvungna att betala 25% av summan - en del av den var berättigad på grund av vår första revisors illa skötta administrering -, vi fick papper på att vi inte längre var skyldiga någonting och Kjells bil löstes från sin beslagtagningsorder.

Under loppet av sin undersökning fick Juan Antonio också fram att vi, enligt myndigheterna, fortfarande hade två anställda, Angie och Josué – två år efter att vi sålt baren – och han avaktiverade dem snabbt och bad dem skriva på ett intyg på att de inte varit anställda av oss efter att vi sålde baren. De skrev beredvilligt på.