Nytt hem, nya upplevelser

Efter pappas död ville mamma tillbringa vinter-månaderna på Tenerife. Huset hon köpt tillsam-mans med min syster Camilla låg tretton kilometer från vårt hem och varken hon själv eller någon av oss döttrar ville att hon skulle bo ensam i längre perioder i ett främmande land. Vi började leta efter ett nytt objekt och hittade det perfekta huset några hundra meter från vårt hem i El Morro. Två våningar med två separata lägenheter, en muromgärdad liten trädgård och ett stort garage på övre våningen där Kjell kunde inreda sin musikstudio. Perfekt. Vi sålde med vemod vårt lilla radhus i El Morro som vi verkligen trivts förträffligt i.

Första natten Kjell och jag sov i det nya huset fick vi översvämning i ett badrum. Klafs, klafs, sa det då Kjell gick på toaletten på morgonen. En slang hade sprungit läck. Vi torkade upp vattnet med några badhanddukar och mattorna hängdes på tork. Några dagar senare, då Kjell gick sin morgonpromenad med Ludde och Gurra, hörde jag ett fasligt liv från gatan. Jag tittade ut och såg att en stor schäferhund höll på att skaka livet ur Ludde. Kjell sparkade hunden så hårt att den släppte taget och satte i stället igång att jaga Gurra som slitit sig loss från halsbandet och kopplet. Gurra var smart. Han sprang allt vad benen höll och sedan vände han tvärt och sprang åt andra hållet. Schäferhunden hann inte med i svängen, utan fortsatte rakt fram. Gurra rusade in genom grinden som stod öppen, upp för trapporna och in under våra sängar. Jag stod vid sängen och klädde på mig med darrande händer – då stod plötsligt schäfern i sovrummet med viftande svans. Jag tog tag i en matta och motade ut hunden i samma ögonblick som ägarinnan visade sig i dörren. Hon var mycket olycklig och kunde bara konstatera att hunden smitit ut genom porten i samma ögonblick som Kjell passerade. Det skulle inte hända igen, försäkrade hon.

Ludde hade ont efter hundens hårda behandling men repade sig inom några dagar.

Så upprepades vad som hänt då vi flyttade in i vårt första hem i El Morro; en översvämning och en skadad Ludde.

Trädgården i vårt nya hem var omgärdad av en mur, tillräckligt hög för att Ludde inte skulle kunna ta sig över - trodde vi. Vi hade glömt att Ludde är utbrytarkungen Houdini i hundskepnad. Nog hittade han ett ställe där han kunde hoppa upp på muren och sedan ner på andra sidan. Det rättade vi snabbt till. Då kom han på att han kunde krypa under porten som ledde ut till gatan, och smita den vägen. Även det rättade vi till. I övrigt anpassade sig hundarna fint till sitt nya hem. För dem är närheten till matte och husse det viktigaste i livet.

I El Morro bodde vi mitt i en liten djungel och vi älskade grönskan och färgprakten runt omkring. Vår trädgård på det nya stället var fattig på växter. Där fanns ett par palmer, några hibiskusbuskar och några enormt stora giftiga kaktusväxter. Vi ville ha en liten gräsmatta i stället för en grusplan och andra vackra växter, både gröna och blommande. Vi tog kontakt med en trädgårdsmästare som ritade upp en plan och gav oss ett godtagbart pris. Alfons och hans kompis var hemma från Colombia och hade säkert aldrig förr jobbat i trädgårdar. Resultatet var bedrövligt. Mamma ville ha en spaljé mot husväggen som stöd för en klängväxt. Alfons borrade nio hål i väggen, av vilka han använde tre, och ändå hängde spaljén på sned. Gräsmattan blev ful och ojämn och var snarare en ogräsmatta och de få växter som planterades i rabatterna förtog inte intrycket av grustäckt gårdsplan. Jag meddelade Alfons att vi inte längre behövde hans tjänster.

Vi köpte och planterade själv en hel del växter, men vi behövde någon med kunskaper i beskärning och ogräsbekämpning. Jag fick nys om en kanarisk trädgårdsmästare, Tomás, som vi anlitade. Ett halvt år senare hade vi en grönskande liten gräsmatta och en mängd andra granna och gröna växter.

Tomás, född i Granadilla på Tenerife, hade nått pensionsåldern men jobbade på så länge han orkade, för den lilla pensionen räckte inte långt. År 1940, då han var sjutton år gammal, emigrerade han till “den åttonde ön”, Venezuela, som så många andra unga kanarier som var tvungna att hjälpa familjen och som inte fick jobb i den egna arkipelagen innan turismen gjorde sitt intåg. Han bodde där i trettiofyra år.

”Men nu är Venezuela på gränsen till inbördeskrig”, konstaterade Tomás hösten 2003, ”läget är katastrofalt, politikerna är maktgalna okunniga individer som inte har landets bästa för sina ögon, bara den egna makten och rikedomen. Ingen i det landet vill heller arbeta, därför tog de gärna emot de kanariska immigranterna!"

Han log sitt breda leende med glittrande ögon och ansiktet lysande av godhet. Han är liten och seg och innan han pensionerade sig var han anställd av en golfklubb som krävde att han och de övriga trädgårdsmästarna jobbade på golfbanan från tidigt på morgonen till sent på kvällen sex dagar i veckan.

”Gracias a Dios har jag fortfarande ork att tillfredsställa mina chefer som suger ut allt de kan av oss anställda – och i den här värmen, madre mía! Mitt på dagen stiger temperaturen på golfbanan till över fyrtio grader!” Han fortsatte: ”Mycket är galet i Venezuela, men jag blev då aldrig bestulen eller illa behandlad där – och vad händer när jag kommer till mitt eget hemland? Det dröjer inte länge förrän jag blir bestulen, och det av en av mina arbetskamrater. Vi träffades på krogen där jag tog en öl efter jobbet. Jag hade precis fått 1.500 euro av en kund för sju månaders arbete i hans trädgård och jag ville bjuda kollegan på en öl. Jag tog fram plånboken, men skulle först slå en drill, så kollegan tog plånboken och sa att han skulle sköta betal-ningen. Jag kom tillbaka från toan och kompisen räckte mej plånboken. Väl hemkommen, då frugan behövde pengar till matinköp, plockade jag fram den och vad ser jag? Det fattas 1.200 euro! Kollegan var hygglig nog och lämnade mej 300 euro! Först ville jag ta livet av honom i ilskan, men jag tyckte inte det var värt att sitta inburad för en sån skit, så jag varken sa eller gjorde någonting.” Han plirade med ögonen och avslutade med eftertryck: ”Men ett är säkert, jag bjuder honom aldrig mer på en öl!”

Man kan aldrig vara nog försiktig. Vi har själva råkat ut för tjuvar i vårt nya hem.

En dag konstaterade mamma att hon inte kunde hitta sin handväska. Vi letade alla tre, men väskan var borta. Vi rekonstruerade händelserna. Två dagar innan hade vi kommit hem från att ha ätit middag på restaurang och mamma hade lagt väskan på köksbordet under fönstret som vätter mot trädgården och gatan utanför. Fönstret hade inte varit låst. Hon hade inte behövt väskan förrän nu. Stulen, kom vi fram till. Två Visakort, körkortet, ett läppstift och några slantar var borta. Det försvunna körkortet var det mest förargliga; vi hoppades att ingen vågat sig på att använda Visakorten. Jag annullerade korten och så åkte vi direkt till Guardia Civil och anmälde stölden, så att mamma skulle kunna anhålla om ett nytt körkort i Finland. Jag översatte anmälningen till svenska och skulle faxa den följande dag till Finland. Samma kväll körde en bil tillhörande Guardia Civil upp utanför vår port. Två konstaplar kom in i trädgården. ”Konstigt”, tänkte jag, ”att de följer upp en så här liten stöld.” Vi förklarade hur vi antog att stölden hade gått till, visade på fönstret som inte varit låst och på hur lätt det var att ta sig över muren. Poliserna tittade och nickade och undersökte.

”Kan det tänkas att någon hittar väskan och lämnar in den till polisen?” undrade jag, mest för att säga någonting.

”Väskan?” undrade den ena polisen. ”Ett ögon-blick!” Så gick han ut till bilen och återvände med mammas väska i handen. ”Kan det vara den här?” frågade han leende och med glimten i ögat.

Mamma och jag höll på att falla poliserna om halsen. Kreditkorten, körkortet och läppstiftet låg kvar. Tjuvarna hade inte gjort sig rika den här gången. Mest tagna var vi av det faktum att poliserna hade gjort sig besväret att komma hem till oss med väskan. Några engelska och spanska tidningar publicerade mitt tackbrev till Guardia Civil.

Innan detta hände hade mamma och Camilla flera gånger blivit av med pengar på ett mystiskt sätt i sitt hus i Callao Salvaje. Alla dörrar och fönster var gallerförsedda. Ingen hade brutit sig in, dörrar, gallergrindar och fönster var låsta, men ganska stora summor i rena pengar hade försvunnit. Det var otäckt att gå omkring och misstänka bekanta som hade haft hand om nycklarna då huset hade renoverats vid olika tillfällen, men vad skulle vi tro? Vi bytte lås på ytterdörren och hängde kraftiga hänglås på gallergrindarna. Ändå försvann pengar ur huset!

Så småningom fick vi veta hur tjuven bar sig åt. En grannfru hade sett en lång smal man skruva loss gallret till ett fönster i huset intill mammas och Camillas och ta sig in den vägen och sedan skruva fast gallret tillbaka då operationen var avklarad. Hon ringde polisen men de hann inte fram i tid. Tjuven av okänd nationalitet var otroligt snabb.

Numera är Camillas galler fastsvetsade och omöjliga att skruva loss.